Loading...
Hund i Hammarby SjöstadMin make

Tillfället gör tjuven sa Doris!

Jag är en bortskämd dryg bitch. Jag vet det. Jag och maken har stångat oss blodiga kring frågan vart vi ska bo. Jag har ju min själ och hjärta på Grantorp, min man har sitt arbete i stan. Det är svårt att se klart kring för och nackdelar. För några år sedan tog vi det stora steget och beslutet att flytta ut till landet permanent. 30 augusti 2017 skulle min dröm förverkligas, att både jag och maken skulle bo på den plats där jag ville ha allt jag höll kärt. Martin sa upp sig ifrån en heltidstjänst med bra villkor och jag som har min arbetsplats betydligt friare var överlycklig. Han hade möjlighet att till viss del jobba i hemmet och det skulle inte krävas två löner om den största utgiften, boendet försvann ut ur bilden.

Martin blir lugnare, trevligare i den lugna miljön på landet. Jag tror att även jag blir trevligare för våra vardagsgräl blir färre på landet. Framför allt är han inte lika besatt av att hålla kliniskt rent så som han är i stan. Ja, jag vet, nu tänker du att Du inte har en man som “hjälper till” med städningen. Men det har inte Martin heller. Så ni kan ta varandra i hand!

Maken är bäst på landet.

Jag är en organisk katastrof när det kommer till praktiska saker, jag är bohem, förstör ett rum med utplacerade tillhörigheter och då byter jag rum. Grantorp har fler rum än våningen i stan och därför kan jag på egen hand breda ut mig i hela huset samtidigt med jord från planteringar, gammal disk som jag inte pallar diska varje dag då vi inte har rinnande vatten inne, kläder, massa kläder som ligger högvis så de är enkla att hitta, och … jag har någorlunda koll i kaoset vart allt ligger, det måste jag tillstå.

Men det har varit det stora vardagsgrälet under alla år tillsammans, att jag inte städar, att jag inte gör det tillräckligt bra, snabbt, ofta eller att jag inte gör det ALLS! I stan får jag höra det varje dag medan han vresigt sparkar upp dörrar för att komma in med den brummande dammsugaren, oavsett om jag sitter i telefon eller om jag klipper hundklor. Jag är vagt medveten om att spetsen på hundklorna som blir avklippta ramlar ned på schäslongen eller på golvet, men det gör inget, för Martin städar ju! Det kan jag nämligen lita på.

När en pedant är gift med en bohem då slår det verkligen gnistor!

När bohemen syrligt responderar med “Men skilj dig från mig då för in i helvete din jävla pedant” varje gång maken ber om “hjälp”, för det sker med regelbundna intervaller. Skitjobbigt är det. Jag har ju alltid så viktiga göromål som inte kan brytas för att jag plötsligt blir ombedd att STÄDA. Ska jag gå ifrån min arbetsplats i hemmet för att abrupt börja ta bort hundhår ifrån soffan?

Nej precis.
Det är inte görligt.
Jag avskyr att städa.
Jag avskyr personer som är duktiga på att städa för då blir jag medveten om mina tillkortakommanden. Jag gör ingenting som jag inte är eller kan bli bäst i. Dit hör baske mig inte städning.

När jag träffade Martin för 20 år sedan jobbade jag kl 17-05 6 dagar i veckan. Jag ville inte städa på min enda lediga dag i veckan då heller utan hade en urtrevlig tjej hemma hos mig som städade varje vecka som hette Rada. Hon sopade bort allt grus som hunden drog in, vek min tvätt, polerade, dammsög, hon var multifunktionell, precis som Martin. Hon var även väldigt engagerad i barnhem dit hon samlade in kläder i Sverige som hon åkte ned med.

Men Rada försvann med vindens hastighet ur mitt liv när Martin kort förunnade att jag inte behövde ha en sådan onödig utgift som en städerska. För nu hade han anlänt i mitt liv. Oops! Vad hände? Jag har nog nämnt Rada mellan sammanbitna tänder för Martin några gånger i månaden sedan dess. Han rycker till vid hennes namn. “Innan vi träffades hade jag ju för helvete en egen städerska” RADA. Rub it in liksom!

Hur som helst, bortsätt från att Martin har städdille är han grym på det mesta.

Ett steg i rätt riktning nu när han börjar jobba på torsdag och jag ska vara ensam hemma och jobba i min ensamhet utan kollegor att prata med, det blev att han ville få mig att trivas bättre i våningen. Närmiljön brukar göra mig glad och förnöjsam, men nu är det helvetiskt i Hammarby Sjöstad. Pga coronakrisen är folk utomhus. Överallt. Människor som i vardagen inte är utomhus alls är ute de med, det känns som om varje hundägare i Stockholm väljer att rasta sin hund i Hammarby Sjöstad, ungar springer kors och tvärs och igår snodde Doris picknickmat direkt från en killes tallrik i Lumaparken.

Jag ville bara DÖ. Jag går ju alltid ut med en hungrig hund för det har Hundpsykolog Carina Persson lärt mig. En hungrig hund jobbar bättre. Och nu med alla hundmöten var femte möten behöver jag ha ett ess i skjortärmen när jag går med Doris. Hon är ju skvallertränad så hon rapporterar hundar hon ser och kommer in till sidan och får godis. Men hon har också en superb nos.

Jag gick med henne i lugn och ro, inte ont anandes att ett par som som jag såg ryggarna på hade varsin tallrik med grillad kyckling och potatissallad eller dylikt. Men nästa sekund har jag en hund på 45 kg som med all kraft kastar sig fram och rycker tag i en stor mör kycklingbit från tallriken. Medan hon åt stod jag som förstenad och mötte blicken på killen som skrattade. Jag var helt perplex och stod och stammade att jag ville ersätta honom, kunde jag köpa ny mat, kunde jag .. men killen som var en skön typ han bara skrattade åt det som hänt och fortsätta äta från sin tallrik där nyss en stor svart hund utan att blinka plötsligt forsat fram och stulit. Jag vet inte hur han kunde vara så cool kring det. Hur skulle man själv reagera om det hände en själv?

Men jag hade brustit i uppmärksamheten för en sekund eftersom jag hade siktet inställt på att fråga en PT från Sats kring ev zumbapass utomhus, och förmodligen hade han sett det som hände, men eftersom jag är oblyg av mig satte jag kursen mot honom för att fråga, men han visade sig vara samma PT som hade avböjt att ta mig som kund, så han var ju lite för blåst för att kunna ha upplysningarna jag behövde, så jag fick ändå vända mig till ansvarig manager på Sats senare på eftermiddagen. Jag kände inte igenom typen utan hans glasögon. Men han är tydligen fortfarande anställd vid Sats Sjöstaden. Det gymmet blir allt sämre. Personalen stannar inte vid det gymmet, platscheferna avlöser varandra och det är sådan skillnad mot Sats i Sickla där personalen har jobbat där i flera år och är ett sammansvetsat gäng.

Imorgon ska jag berätta något roligare. Att vi har fått en ny terass med hjälp av ett magnifikt återbruk och DIY. Minimal investering, men min man har gjort ett hästjobb med att få mig att trivas bättre inne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.