Loading...

Änglahund – Linus

Linus, min knasiga goa Linus som jag lärde mig så mycket av. Och Linus som lärde sig att bli hund hos mig. Linus var seniorhund när han kom in i mitt liv genom Föreningen Hittehund.


Jag hade aldrig velat ha en springer spaniel, och det är inte min ras, men Linus har en speciell plats i mitt hjärta. Han var en engelsk springerspaniel som akut behövde mellanlanda när hans husse avled under en promenad med honom. Linus var då väldigt vanvårdad då hans skötsel hade blivit eftersatt under många års tid.

Han hade kroniska öronproblem som inte hade kunnat behandlas då han vägrade äta antibiotika och spottade ut tabletterna och bet sina ägare om de insisterade. Av samma anledning hade de inte kunnat ge honom örondroppar och hans öroninflammation var för hemsk och gjorde även mycket ont.

Linus var mig hack i häl hela tiden. Jag öppnade en dörr och Linus for igenom, jag öppnade ett skåp och Linusnosen trycktes in. Linus var extremt överviktig när han kom och påminde om en landseer i storlek och kroppshydda.

Men med motion fick jag honom mycket slank och musklad och han fick ett hundliv!


Han hade inte varit lös innan och som han älskade att vara lös i skogen!


Han kunde bara Sitt och att tigga vilket han hade en mångårig talang för. Han hade blöta läppar och en blick som kunde förflytta berg.


Men hos mig fick han jobba för allt godis. Det var inte något man bara fick utan man blev belönad för uppgifter och för aktivitet. Det tog faktiskt flera månader innan han började att tänka.


Han var rätt gammal när han kom till mig och det var ingen som hade gett honom mental stimulans.


Jag minns så tydligt hur stolt han blev när han kunde lära sig att balansera, hoppa upp på saker, när all kommunikation med människan inte var baserad på att han skulle jaga en boll!


Att göra enkla viltspår och få bära hem klöven blev så viktigt för honom. Tänk att få lära sig allt detta på ålderns höst?


Linus gick lös i skogen med mig trots att han varit koppelhund i Stockholms innerstad i hela sitt liv. Han blev så duktig på inkallning!


Jag lekte med honom och han lärde sig att vattenapportera. Det var så roligt att se honom utvecklas ifrån sitt, ligg och jaga boll till den hund han egentligen var!


Den där blöta mulen och ögonen, hack i häl, det var så mysigt med en hund som var så tillgiven och go, men som även hade sämre sidor.


Linus fick en fin sista tid hos mig, jag bodde permanent på torpet de åren vilket gjorde att han hade ett fantastiskt hundliv, de år jag kunde ge honom.


Under den tid han hade hos mig lärde han sig att balansera, lydnad, apportera både dummies och fågel, agility och mycket mer.


Jag hade själv inte jobbat med fågel och apportering tidigare, men ville prova på eftersom han ändå var en retriever och han klarade det galant!


Jag kunde aldrig omplacera honom pga hans temperament. Det var inte meningen att han skulle bli kvar, men Linus hade visst resursförsvar och kunde inte läsa av en del situationer. Han klarade heller inte av hantering, pälsvård och kloklippning om han inte hade en relation till personen. Jag blev aldrig biten, men veterinärer och hundtrim var bestörta hur en så go och snäll hund plötsligt kunde vända och visa tänderna. Det var ett för stort ansvar att placera honom i en familj eftersom jag var väldigt ärlig med hans sämre sidor och konsekvenserna av det.


Det kommer inte bli en springer spaniel för mig igen, jag och rasen är så olika, men Linus lärde mig mycket om tillit och förtroende. Han lärde mig även hur man kan göra svårt sjuka hundar fysiskt rehabiliterade. Han bet den som ville ge honom antibiotika, men jag lyckades med flera kurer genom att varje morgon ställa mig och steka köttbullar så det osade i köket, pilla in tabletter i en del av dem, sätta mig och äta dem vid det låga vardagsrumsbordet, säga nej till hans tiggande, och sedan resa mig och gå in i badrummet och låta honom stjäla allt som fanns på tallriken, inklusive antibiotikan! Han åt snabbt när han trodde att han stal! Älskade Linus, vi möts i hundhimlen igen!