Wilma var en förtjusande isländsk fårhund som fick akut mellanlanda hos mig när hennes ägare hade gått bort. Hon kom och var jätterund, så rultig att hon hade svårt att ta sig fram på gårdsplan. Men så genomsnäll och go. Det fanns ingen snällare liten spets, och som hon skällde! Hon fungerade omedelbart med alla frigående brahmahöns som befolkade gården, hon traskade in mitt ibland dem, bara för att komma åt och stjäla deras gula majs, och såg så triumferande ut när hon lyckades! Wilma fick flytta ända bort till Frankrike. Där blev hon utbildad som terapihund, vilket passade henne utmärkt med hennes väna temperament.
Bamse var en docksöt valp som akut behövde mellanlanda hos oss. Han var en blandrasvalp av olika raser och han var nog bara 12-13 veckor när han landade i vårt vardagsrum. Hans uppfödare hade fått tillbaka honom av familjen som hade köpt honom och deras livsvillkor hade ändrats så de hade inte praktisk möjlighet att vara hemma med en valp. Bamse hotades av avlivning ifall vi inte kunde ta emot honom omedelbart och det gick inte att neka när man tänkte på en så liten valp som borde ha hela sitt liv framför sig. Han var extremt söt och det var lite besvärligt att bo 6 trappor upp eftersom han inte var helt rumsren och behövde komma ut ofta. Han fick komma till ett par på Åland och jag kände så varmt för just det paret, att han fick stanna en extra månad för att det rabiesvaccin som krävdes inför införseln skulle hinna bilda antikroppar.
Lindberg var en blandrasterrier som uppvuxen i en storstad i Skåne inte längre kunde hantera människor. Han hade börjat vakta sin unga matte och försökte nafsa efter människor och valla dem genom att bita dem i byxbenen. Han var oerhört stressad i stan och valpen som från början hade fått följa med överallt och som var så social hade ändrat sitt beteende så drastiskt att matte inte längre klarade av situationen. Hon älskade sin hund, men han var inte kompatibel med hennes livssituation. Denna lilla terrier som det var så mycket fart i hade många egna ideér och bodde hos mig i flera månader. Under den tiden fick han långvandra, aktiveras genom blodsår, agility och sök och bo i den ostörda oas som mitt torp var, utan hundmöten. När han sedan skolades in i en ny familj fanns inte det beteéndet kvar som hade varit så problematiskt. Minns så väl hur vi stod där på huvudgatan i Kopparberg och jag ville visa det nya paret hur han kunde agera, och hunden stod lugn och harmonisk som en filbunke och hade ögonkontakt. Han fick komma till en husse som var uppvuxen med cairnterrierkennel och som förstod honom.
Delta var en döv jackrusselflicka vars duktiga matte hade tränat henne sedan valpåldern med handtecken. Hon behövde en lugn miljö med fortsatt träning för att kunna omplaceras hos en ny familj som skulle förstå hennes behov. Det var viktigt att hon inte skulle hamna hos någon som bara tyckte synd om henne för att hon var döv. Delta led inte av den funktionsnedsättningen. Hon var så glad, så sprallig och så enormt duktig på att vara lös och hålla kontakt. Hon tittade mycket på de andra hundarna. När Delta kom hade jag huset fullt med fosterkatter. Det fanns tio katter på torpet och det var vinter. Så hon ville dräpa dessa katter när hon kom! Hon stod på bakbenen i koppel inne och bara gallskrek och snappade efter dem i luften så fort hon såg en katt. Jag kunde inte klickerträna henne då hon inte hörde. Hon kom kring lucia väldigt akut och min man skulle komma till torpet om 14 dagar för att fira jul med mig. Under de två veckorna tränade vi intensiv med enbart positiv förstärkning och mycket god människomat istället för godis, för att vänja henne vid katterna och belöna stegvis att hon kunde se en katt, låta katten titta på henne, låta katten röra sig, låta katten springa, och slutligen kunna nosa på en katt. Jag vet inte hur jag lyckades men lagom till att min man anlände så låg hon och sov på mitt skrivbord tillsammans med katterna, och inte en enda katt gick åt under inlärningen! Delta tillhör de hundar jag hade kunnat behålla, för hon var så speciell, men jag visste att om jag behöll henne skulle min viktiga funktion som fosterhem begränsas, jag behövde finnas för fler hundar. Men jag kommer aldrig att glömma när den här lilla hunden råkade smita ut när jaktlaget körde förbi tomten med en stor nyskjuten älg på flaket. Frestelsen blev för stor för henne och hon sprang efter flaket. Jägarna blev jättearga och undrade med all rätt varför jag inte ropade in hunden. De köpte inte den sanna förklaringen att hon var döv utan såg nog mig som en usel hundägare. Efter det tränade vi blodspår, och jag fick klövar från jägarna för den uppgiften. Hon var Såå duktig!
Tova var ännu en perfekt liten hund. Fantastisk duktig matte som hade Tova först, men sedan kom det två stora flängiga Berner Sennen till familjen och Tova och de andra två stora hundarna fungerade inte så bra ihop. Hon gick som klistrad utmed väggarna och var inte alls sig själv. Hennes matte lämnade sin trygga genomsnälla lilla hund hemma hos mig och jag lovade att hon skulle få en fantastisk familj. Hon var så okomplicerad och rar och det handlade om att förtjäna henne. Lösningen fanns hos en familj i Värmland som jag kände väl och de hade fått en annan hund genom Hittehund några år tidigare. Under tiden som Tova bodde hos mig hade vi väldigt roligt. Hon kunde många konster och trick redan när hon kom och det blev ännu fler på gården. Hon var som en liten klätterapa och hängde genast på i rätt avancerade klätterkonster och balansövningar. Min flock av hundar accepterade henne på en gång och hon var väldigt trygg bland dem. När Tova gick ur tiden var jag inte ledsen. Hon var gammal då. Jag var glad för att hon fick ett så fantastisk liv hos familjen Kjellberg.
Jaxon. En yster och stressad springerspanielflicka fick mellanlanda hos mig. Hon upplevdes som mycket stressad och överaktiv i sin familj och skulle bo hos mig för att utvärderas och avlasta hennes familj. Hon kom och var sprudlande glad vänlig och mycket speedad. Hennes familj hade problem genom att hon drack väldigt mycket vatten när hon var uppe i varv och det gjorde att hon ofta kissade inne. Hon var ordentligt utredd fysiskt men det var psykiskt. Frågan var om det skulle finnas en familj för henne där hennes stress skulle kunna hanteras, och där problemet inte skulle kvarstå. Hunden var ju helt fantastisk, snäll och kontaktsökande och mina hundar tolererade att hon sov precis intill mig i sängen och hon blev snabbt trygg. Dagarna gick från början i ett hektiskt tempo. Hemma hos mig behövde jag inte begränsa hennes vattenintag vilket ger en stress i sig, utan här stod dörrarna öppna och hon hade fri tillgång på vatten. På lugnet i skogen började hon kännas som en mer sansad hund. Jag fick en bild av vad hon skulle behöva för att må bra. Dock tog hennes familj ett beslut om att avliva henne istället för att omplacera henne när de hade henne hemma hos sig själv igen. Det tog mig ganska hårt, för det gjorde ont när man hade fått en egen kontakt med henne och hon förtroendeingivande sovit vid min sida och hon varit en del av mitt liv, om än en kort period.
Hannibal var en av de största fosterhundarna. Han var en engelsk mastiff med allt vad det innebär. Min man tog hand om honom i Stockholm medan jag var på landet. Förmodligen hade han inte varit kompatibel med vår dåvarande hanhund Gorm så de träffades inte. Denna enorma hund låg i min mans säng, tog upp hela hans bagageutrymme i bilen och vaktade honom med sitt liv. Hannibals matte var sjuklig och behövde avlastning en period för att få tillbaka hälsan. Jag behövde åka till Stockholm då en av katterna skulle till veterinären och det här minnet lever min man gott på än idag. Han har hämtat mig vid tåget och jag ska trött in i lägenheten då Hannibal tar emot oss i dörren och på mastiffens vis trycker upp mig i ett hörn och vaktar hemmet. När det kommer en så pass stor hund och så respektingivande och han hade överdriven vakt, då står man stilla i hörnet och ber sin man att flytta på hunden och ge mig grillad kyckling. Den natten fick jag inte ens sova i vår säng, för där var ju Hannibal van att sova. Jag sov på en skranglig bäddsoffa i vardagsrummet. Mitt i natten känner jag hur en stor tung mastiffkropp häver sig upp i sängen samtidigt som han morrar godmodigt. Jag var tydligen godkänd. Min man pratar om den här hunden än idag med vemod. Själv har jag den inställningen att vi aldrig ska ha en engelsk mastiff med allt saliv på väggarna som det medför! 🙂
Linus var en engelsk springerspaniel som akut behövde mellanlanda när hans husse avled under en promenad med honom. Linus var då väldigt vanvårdad då hans skötsel hade blivit eftersatt under många års tid. Han hade kroniska öronproblem som inte hade kunnat behandlas då han vägrade äta antibiotika och spottade ut tabletterna och bet sina ägare om de insisterade. Av samma anledning hade de inte kunnat ge honom örondroppar och hans öroninflammation var för hemsk och gjorde även mycket ont. Linus var mig hack i häl hela tiden. Jag öppnade en dörr och Linus for igenom, jag öppnade ett skåp och Linusnosen trycktes in. Linus var extremt överviktig när han kom och påminde om en landseer i storlek och kroppshydda. Men med motion fick jag honom mycket slank och musklad och han fick ett hundliv! Han hade inte varit lös innan och som han älskade att vara lös i skogen! Han kunde bara Sitt och att tigga vilket han hade en mångårig talang för. Han hade blöta läppar och en blick som kunde förflytta berg. Men hos mig fick han jobba för allt godis. Det var inte något man bara fick utan man blev belönad för uppgifter och för aktivitet. Det tog faktiskt flera månader innan han började att tänka. Han var rätt gammal när han kom till mig och det var ingen som hade gett honom mental stimulans. Under den tid han hade hos mig lärde han sig att balansera, lydnad, apportera både dummies och fågel, agility och mycket mer. Jag kunde aldrig omplacera honom pga hans temperament.
Bianca var en seniorhund, så näpen, rar och klok. Glad och pigg, jack russel såklart. Alla som mötte henne blev helt betagna. Hennes ägare hade gått bort och det var väldigt kaotiskt där ett tag kring hennes livssituation. Ingen i föreningen som jag var ordförande för kunde ta emot henne akut så vi fick pussla en smula och vi hjälptes åt med Bianca när hon kom i höglöp. Hon satt med mig i arbetsrummet, ofta med hakan mot mina fötter på min fotpall och gjorde det bekvämt för sig, totalt tillitsfull, medan min okastrerade hanhund stod på andra sidan dörren och ylade trånande. Bianca hade en fantastisk personlighet och hade passat att bli utbildad som vårdhund om hon inte hade haft åldern emot sig. Hon blev istället en älskad familjehund.
Kommer fler hundar ….