Loading...

Torpet

Det är faktiskt hemskt att leta boende. När vi skulle köpa fritidshus för 12 år sedan bodde jag på Hemmet och skrev ut alla objekt. Jag tittade oavbrutet, och vi åkte på visningar där mäklarna ljugit oss rakt upp i ansiktet vilket inte var så kul att inse efter att man åkt 15 mil enkel resa. Det var många tysta bilresor hem. Inte alltid i samförstånd, eftersom det ofta var mitt fel att jag lurat iväg oss.

Sedan kom dagen då det blivit midsommar och vi behövde vidga vårt sökande. Jag hade intalat sambon, som då bara var sambo, (fästman var han inte just då eftersom det senaste husutflykten resulterat i att han i ett anfall av vansinne klippte itu min ring med en klotång för hundar) att vi skulle åka till Ljusnarsbergs kommun då det fanns hela tre objekt där. Att det var 25 mil bort bekymrade mig föga, det var ju inte jag som körde.

På morgonen låg Swedbank Smultronställen nere så jag kunde inte få fram en vägbeskrivning, och för 12 år sedan fanns bara Eniros förträffliga vägbeskrivningar där man ombads köra 1 km åt höger och sedan tio meter åt vänster och fortsätta 100 meter. Det var väldigt diffust. Vi hade ringt mäklaren i Ludvika som helt sonika vägrade visa oss huset, utan han hävdade bestämt att det var LÄGET som skulle avgöra om vi ville se insidan, så det var bättre att vi åkte ut dit själva, och sedan kontaktade honom för en visning. Därav vår resa på midsommarafton, med en man som behöver äta ungefär varannan timme utan att bli gnällig. Tänk en barn i 100 kilosklassen.

Vi åt på Mcdonalds i Västberga och började vår resa.

Som såklart gick helt åt helsike. Vi hade passerat Västerås då min mans matklocka började ticka och jag lovade honom att vi skulle äta när vi kom fram.

Kör på du.

Vi åkte förbi nedslängda mackar, mörka icabutiker och stängda hamburgerrestauranger.. och ju fler långbord vi såg uppdukade utmed vägen med glada människor som satt och frossade på midsommarmat, desto spändare blev stämningen i bilen. Vi hade varit tillsammans i 6 år och jag insåg att jag nog måste lämna den där sura mannen. Han var vanvettigt hungrig och började i sin anemi att förlora fattningen, körde fel, och eftersom han är man så vägrade han dessutom att fråga efter vägen utan han körde ryckigare och ryckigare och jag flög som en boll i framsätet. Men fram, det skulle han.

Vi hade nu kört i 5-6 timmar. Och hade fortfarande inte hittat det första huset. Nu hade även jag börjat att bli hungrig men när han frågade mig hävdade jag envist att det var jag verkligen inte, jag hade ju ätit en så stadig frukost. Han såg på mig med ondska i blicken och stirrade ut i skogen på den smala grusväg vi befann oss på, och jag tänkte snabbt att jag egentligen inte kände honom så väl, vem vet vad som kan leda fram till ett mord och en omärkt grav egentligen?

Efter någon timme till, då vi tvingats stanna vid ett midsommarfirande där jag motstått impulsen att bara råna dem på maten, hittade vi det första huset. Det var det billigaste som inte hade el. Det fnös min man åt, samt beskrivningen att det var vissa renoveringsbehov.

Det andra huset föll inte heller det i hans smak. Ilskan mellan oss var nu påtaglig och jag var nu illamående av hunger, vilket jag inte erkände, ens för mig själv. Jag hade nämligen insett att de små byarna vi passerade inte skulle ha någon form av butik eller restaurang öppet, och vi skulle ha lika långt hem.

Vi kom fram till det tredje huset. Ett torp från 1901. Nyrenoverat och låg mitt ute i ingenstans som sista huset på en grusväg. Här började vi att titta in genom fönstren och var en stund på gårdsplan. Jag ville gå genom den lilla skogen för att nyfiket se vad som fanns på andra sidan men Martin hejdade mig och sa att vi skulle åka. “Det är så där det ska se ut” sa han kort utan att brodera ut orden något mer.

Resan hem gjordes i total tystnad. Vi hade inget mer att säga varandra. Kanske någonsin? Vi hade lämnat Stockholm vid 10 på morgonen och kom hem 22 på kvällen då vi stannade på Mcdonalds vid Västberga igen för att äntligen äta. Resan hade på många sätt varit mardrömslik.

Skam den som ger sig.
Men jag fortsatte kolla hus, men nu inom en närmare radie från Stockholm, och närmre civilisationen.

Efter 3 veckor, då vi inte på något sätt nämnt den hemska resan till Ljusnarsberg sa han plötsligt att “Vi tar Grantorp då”. Jag var förbluffad och invände fort att det tog ju evigheter att köra dit att det inte var rimligt att göra sådana resor när vi skulle åka dit ibland. Vi hade ju inte ens diskuterat huset en enda gång sedan vi lämnade adressen. Det går fortare nu när jag kan vägen sa han.

Men min man hade gett upp.

Jag ringde mäklaren och gjorde upp affären per telefon. Vi åkte till Ludvika för att skriva på papper och fick träffa säljaren på samma gång som gav oss nyckeln. Nyckeln till ett hus vi varken hade varit inne i eller hade gjort så stora efterforskningar om.

Nästa gång vi åkte dit började vi på lite bättre humör, mätta och belåtna och gick igenom hur vi skulle möblera vårt torp. Som nu var vårt. Och förhållandet höll, och det blir 12 år med huset och snart 18 år med mannen som dessutom satte en ring på fingret.