En av anledningarna till att jag började med den här bloggen är att jag har en rätt skrämmande historia att berätta om hypotyreos – underfunktion av sköldkörteln. Det är en av de vanligaste sjukdomarna som drabbar främst kvinnor som vi har i Sverige. Men ändå är vården och behandlingsformerna klart undermåliga. Inte bara nationellt utan även internationellt.
Under 18 år sedan jag diagnostiserades med hypotyreos gick jag omkring och trodde att det tillhörde sjukdomsbilden att behandlas med levaxin men att samtidigt ha alla symptom kvar. Det är en bild som läkarna gärna vidhåller. Men jag som alltid varit en så aktiv friluftsmänniska och sedan urminnes tider rört på mig 8-10 mil varje vecka, kunde inte förstå varför jag hela tiden bara blev tjockare och tjockare, sjukare och till slut kände jag mig helt deformerad. Då var jag trött, sliten, håret var torrt och rasade i sjok, jag började få problem med närminnet och vad som kännetecknade mig de sista åren var att jag började att tappa ord.
Jag som allt varit så kommunikativ, med fotografiskt minne började få svårt att hitta rätt ord i en mening i en vanlig konversation. För att inte tala om att jag flera gånger i veckan behövde ringa min man för att fråga vilken kod jag hade till visakortet eller beklaga mig för att jag inte hittade mina nycklar, idkort, viktiga papper eller något annat. 
Jag hade en man vid min sida som var utbildad köksmästare och som tränat styrketräning under 30 års tid, som var utbildad inom näringslära och som lagade hälsosam mat ifrån grunden. Men han med all sin kompetens kunde inte hjälpa mig.
Jag gick allt längre och längre sträckor med mina hundar i skogen. Jag älskar naturen och mitt liv är i skogen, det är där jag andas. Under den period då jag bodde på landet och även var fosterhem åt hundar tidvis då tog det inte lång tid efter att en hund kommit hem till mig tills den var slank och musklad, och jag var ännu plufsigare. Jag började att gå med stegräknare och insåg att min motion låg i klass med en elitidrottsman. Men jag hade snart ingen kraft kvar och övervikten gjorde mig stamkund hos en kiropraktor i kvarteret som sa att jag gick för mycket för vad min kropp klarade av. Jag fick ryggproblem av övervikten, problem med knäna. Och när vikten översteg 116 kg och jag började att svimma, och då inte kunde ta mig upp själv utan min man fick ringa efter ambulans då jag redan led av ryggskott, då kom vändpunkten. Det var förnedrande när ambulanspersonalen lyfte upp mig på båren. Men det var då jag tog tag i min hälsa. Jag började att ifrågasätta behandlingen av min hypotyreos. Ifrågasätta varför dosen höjdes var tredje månad för att TSH, det styrhormon som berättar för kroppen hur mycket hormoner den behöver, bara stegrades. Undra varför jag var så otroligt frusen och om det inte gick att göra något åt PMSen ifrån helvetet och mina ständiga migränattacker.
Jag försökte vid flera tillfällen ta upp detta med läkarna. Men när jag sa att jag var så fruktansvärt trött att jag behövde sova flera timmar efter frukost, då erbjöds jag läkemedel mot sjukdomen narkolepsi. När jag frågade om anledningen till att håret vid 41 års ålder var så torrt och att det lossnade mängder av hårstrån varje gång jag drog handen genom håret, menade läkaren att det tillhörde min ålder och att håret växte i cykler. Och var jag inte lite deprimerad ändå? Så jag kämpade på med det enda att jag kände till, tvinga mig själv till gymmet, långvandra med hundarna, äta ännu bättre och mindre mat, äta mera mat, prova att simma, sluta med godis.. listan med fåfänga insatser var så himla lång och fruktlös.
Jag fick till slut hjälp av underbara människor. För läkarna saknade kunskap och förståelse. Genom sköldkörtelföreningens patientförening och forum på Facebook kom jag i kontakt med kunniga personer som varit i samma situation. Jag beställde hem en bok på nätet som heter “Få livet tillbaka” av Helle Sydendal, och plötsligt klarnade allt. Jag var felmedicinerad! Jag blev rasande. Och där började min långa hälsoresa för att komma tillbaka till den slanka friluftsmänniska som gömde sig inne i den tjocka plufsiga ohälsosamma kroppen. Och jag lyckades! Jag ska berätta hur. Men det får ske bitvis då det är en komplex historia som är svår att sammanfatta. Varför jag väljer att blogga är för att jag hela tiden blir kontaktad av så otroligt många ledsna personer som vänder sig till mig med frågor där sjukvården har kollapsat. Många har velat veta hur jag har gjort, vad jag har gjort, och hur jag har lyckats att göra det. Frågor om mediciner, blodprover, tips om bra läkarkontakter, kost och viktnedgång.. Mitt mål är att försöka återge allt så ärligt och uppriktigt som möjligt, i hopp om att det kan hjälpa någon annan. För ingen ska behöva må som jag gjorde under 18 långa och svåra år. År som aldrig kommer tillbaka. Utan jag kan bara se framåt nu.