Loading...

Valpen Vitsvans

Text och Copyright: Christine Angelique Leijd (skriven 2001 på Kreta)

Del 1.

Jag vände mig om. Betraktade den lilla skadade valpens trevande försök att springa efter mig. Jag var på semester på Kreta och visste inte om jag kunde eller hade samvete att lämna honom kvar på gatan där jag funnit honom. Eller han funnit mig. Ömklig och liten med svansen skrämt mellan benen satt han vid en korsning långt ute på den grekiska landsbygden. Valpen satt vid ett vägskäl och väntade på sitt framtida öde. Skulle någon förbarma sig över honom eller skulle han lämnas att dö precis som hans kullsyskon och hans mamma?

Hans lilla huvud var på sned när vi av en händelse stötte ihop med varandra. De klotrunda ögonen fixerade mig och bönföll mig att stanna upp. Jag hejdade mina raska steg och stod stilla framför honom.

När valpen såg att han hade min uppmärksamhet började han att darra. Han skakade i hela kroppen och förmedlade ljudlöst sin rädsla och utsatta belägenhet.

Jag stod tyst och rådvill och betraktade den lille kraken. Ingen beskyddande tik i närheten och uppenbarligen ingen ägare som tog sin an honom. Hans vita ben var smutsiga och de klumpiga tassarna var grå av vägdammet. Alldeles ensam på en grusväg satt han och tittade hjälplöst på mig.

En skälvning gick genom den lilla kroppen när det hördes motorljud. En bil närmade sig och valpen kröp ihop och hukade med huvudet. Bilen passerade farligt nära och rev upp ett moln av damm innan den avlägsnade sig med ett vinande läte.

Jag satte mig mitt på den dammiga grusvägen med en beskyddande arm om den skakande krabaten. Han var liten. Han var en gatuhund. Men han var ännu så liten att han inte förstod att han var en gatuhund eller hur han skulle överleva på vägarna. Ingen fanns vid hans sida och kunde visa honom livets väg och skydda honom från världens faror.

Han var bara en valp.

Men en valp född till en oviss framtid i en by på Kreta. En svartvit bedårande valp med ett par klotrunda ögon som för stunden förskrämt betraktade omvärlden, sökande trygghet. Han hade bara sig själv att förlita sig på. Boende på gatan levde han nog ur hand i hand och fick tillfällig tröst av enstaka smekningar från förbipasserande fotgängare. Mellan smekningarna lurade farorna i form av byns mopeder och bilar som inte gav någon pardon vid åsynen av den lille skrämde parveln.

Valpen hade redan blivit skadad. Vid nya avlägsna motorljud tryckte sig hunden tätt intill mig. Han var skrämd vid det hotande ljudet av däck mot vägen och en brummande motor. För liten för att förstå sammanhanget förknippade han redan motorljud med smärta.

Mina händer smekte varsamt den lille hunden som var en välskapt miniatyr av en vuxen hund. Kroppen var svart och pälsen kort som på en labrador. Den lilla svansens topp var vit och de kolsvarta tassarna hade vita strumpor som var vackert mönstrade med svarta fläckar. En oregelbunden vit fläck omslöt halsen som en krage och i pannan hade han en smal vit bläs som slutade på den svarta fuktiga nosen. Magen var rund, alltför rund, och jag misstänkte att det snarare visade bristen på mat i form av gaser än en kula av välmående.

Jag lät fingrarna försiktigt klämma runt magen då valpen gnydde till av smärta. Efter att ha lyft upp honom i knäet så att jag kunde undersöka honom närmre såg jag att den stackars valpen hade ett oläkt sår. Sårets kanter hade inte läkt ihop utan såret var helt öppet och visade det rosa köttet. Valpen måste ha fruktansvärt ont, men viftade ändå svagt på svansen när det nu var någon som brydde sig om hans skada. Han visste att han skulle bli hjälpt och lät mig titta på hans sår. Strax under såret var det en stor svullnad som var som en knöl under huden. Han tittade mig djupt sökandes in i ögonen och slickade mig bevekande på handflatan.

Där satt jag helt allena på vägkanten med valpen i knät. Tankarna virvlade i huvudet. Vad skulle jag göra och vart skulle jag vända mig? Skulle jag överhuvudtaget kunna ta hand om valpen? Kanske var det så att han tillhörde någon som saknade honom och inte visste om att han satt här skadad på vägkanten i mitt knä?

Jag småpratade med hunden och försökte fråga honom om råd, om han till att börja med kanske var hungrig, och om han skulle följa med mig ned i byn så kunde vi äta en bit mat medan vi funderade. Han lyfte på öronen och iakttog mig spänt under vår dialog. Nöjt verkade han förstå att jag inte bara tänkte göra som de andra människorna han mött, ge honom en smekning och tycka synd om honom och gå vidare. Han hade sett ut rätt turist den här gången. Den här turisten visste hur man skulle gå tillväga med hemlösa skadade djur och kunde inte lämna honom i sticket.

Jag gick sakta en bit ifrån honom för att lokalisera och av utsikten försöka bestämma vart vi skulle bege oss. Jag hade bara vandrat på måfå och befann mig nu minst två timmars promenad från mitt hotell. Jag hade smitit undan den försvenskade charterbyn där Vasas knäckebröd fanns att köpa i den närbelägna livsbutiken och där menyerna fanns på både grekiska och svenska. Planlöst hade jag tagit en egen utflykt för att försöka se lite mer genuin grekisk landsbygd som omväxling till alla dessa färgglada stånd med luftmadrasser. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig, annat än att jag var långt hemifrån och inte visste namnet på närmaste by.

När min nyfunna valp såg att jag var på väg ifrån honom gnydde han till och tultade efter mig lite frågande. Han var halvvägs över vägen när en moped plötsligt dök upp från en tvärgata och skrämde honom tillbaka till vägrenen. När den passerat tittade han sig försiktigt omkring och gjorde ett nytt försök att komma mig nära. Han sneglade snabbt på mig för att utröna om han var välkommen, om han fick, sedan tog han ny sats över vägen. En gammal rostig lastbil med cement på flaket gjorde entre och åter igen flög valpen tillbaka ned i diket. När jag närmade mig såg jag hans svarta öron och den lilla vita svanstippen som viftade förtjust när jag böjde mig över honom och lyfte upp honom i famnen. Han var välbehållen igen.

Jag hade gjort ett hastigt överslag och erinrade mig att jag hade passerat en mindre by för tio minuter sedan på min färd upp bland bergen. Jag beslöt att det var dit vi skulle bege oss. Jag satte ned valpen på marken och kallade lågt på honom. Valpen som precis åtnjutit gunsten att bli uppburen visade med all tydlighet att han inte ville gå. Han hade ju ont, han var liten värnlös och skadad berättade blicken och jag lyfte upp honom mot bröstet igen och gick långsamt i riktning mot byn. Tacksamt slickade han mina fingrar med sin heta skära tunga och slöt ögonen.

I byn satt grekiska åldringar stilla och tittade på mig när vi gick längst huvudgatan. Här var vi långt ifrån turismens inflytande och de satt och drack kaffe eller ouzo på lokala kaféer. Jag insåg att de alla tillhörde den äldre generationen som med all sannolikhet inte talade engelska. Nyfiket tittade de på mig och min levande börda och talade sinsemellan, utan att vända sig till mig.

Jag passerade flera gapande greker som ogenerat tittade på mig där jag gick med det blonda håret flätat och intryckt under en grön keps. Jag var ett annorlunda inslag i deras dagliga liv och kände mig lika exotisk för dem som de framstod för mig. De pensionerade gubbarna var vithåriga och såg ut som annonspelare för yoghurt. Valpen började att kännas tung och jag började att bli riktigt hungrig.

“Excuse me miss, can I help you?”

En insmickrande stämma ljöd i mitt öra. Jag vände mig om och såg en kort svartmuskig grek som strax erbjöd mig att äta på hans taverna. Glad över att få kontakt med någon i byn tog jag emot den sorg fläckade menyn och slog mig ned på en skranglig korgstol.

Lunchen var god, detsamma tyckte valpen som delade den med mig. I tid till att jag fått in notan och blivit tilldelad ett fruktfat med vindruvor för att få mig givmild med dricksen kretsade restaurangägaren omkring mig. Hans ögonbryn rynkades när han såg att valpen slickade på resterna av sin måltid på assietten jag ställt ned på marken. Det övergick nog hans förstånd att man kunde låta smutsiga hundar äta på hans porslin, men han sa ingenting.

Efter att ha betalat och givit rundligt med dricks för den utsökta måltiden frågade jag mannen om han visste vem som ägde valpen. Han skrek på sitt hemspråk in i restaurangköket och fick en äldre gumma med krökt rygg att uppenbara sig.

Genom att han tolkade fick jag bekräftat det jag från början misstänkt, att valpen var lämnad vind för våg. De ryckte på axlarna och slog ut med händerna i en nonchalant gest.

“Det är bara en hund” sa de oförstående till min fråga.

“Det är ingen som äger den. De bor på gatorna.”

Jag insisterade att få veta om gumman visste något om hur valpen hamnat i utkanten på byn, och de berättade en vanlig historia som berättats i olika länder för mig vid flera olika tillfällen.

En strykarhund hade bott i byn. Med gester förklarade de att hon varit mager och smutsig. Hon hade en dag fått valpar i sin magra mage, och de hade fötts utan att någon gjorde anspråk på dem. Tiken hade blivit överkörd nyligen och valparna hade förvirrat sökandes sin mor rantat fram och tillbaka och stört trafiken.

De visste inte hur många, men var medvetna om hur det gått för dem då de förorsakat problem i byn.

Jag höll god min även om jag såg “problemen” ur en annan synvinkel. En efter en hade valparna tydligen gått bort, en del i trafikolyckor och andra av svaghet. Det här var nog den sista ur kullen, snart skulle problemet vara löst, sade gumman med ett tandlöst leende. Restaurangägaren grymtade något instämmande och betraktade den smutsiga valpen i mitt knä med illa dold avsmak.

Jag tog snart avsked och började min vandring tillbaka till mer civiliserade trakter och mitt hotell. Solen var nu brännande het och håret klibbade under kepsen. Förnuftiga människor var inte ute och gick så här dags på dagen utan höll sig på sandstränderna där havsbrisen fläktade dem. Men här gick jag med min upphittade valp som kändes allt tyngre för varje steg. Helt tillitsfull lät han mig bära honom bort från hans hemtrakter, kvarteren där hans mamma och syskon mött sitt öde.

Jag önskade att jag skulle kunna erbjuda honom något bättre och att iallafall han skulle kunna bli räddad. Det var ju en oskyldig liten skrutt till valp och han var liksom alla hundar värd en bättre chans än det liv han hade fötts till. Snart hade jag kommit lite vilse i mitt försök att ta en genväg. Jag befann mig vid en hårt trafikerad väg där jag nu skulle välja om mitt hotell låg mot vänster eller höger. Jag hade inte den blekaste aning. Jag kände inte igen skyltarna eller byggnaderna jag passerade och var lite rådvill tills jag såg reklam för en bensinstation lite längre fram. Med bilarna förbi svischande och valpen darrandes i min famn korsade jag vägen med sikte på macken.

DEL 2

En medelålders grek satt i sitt dammiga kontor och tittade på tv. Han såg lite förvånad ut vid åsynen av min skepnad men fattade sig snabbt och frågade på grekiska hur han kunde stå till tjänst. Vi förstod ganska snart att vi inte kunde kommunicera på något språk men lyckades ena oss om att han skulle hjälpa mig genom att ringa efter en taxi.

Charmant erbjöd han mig att sitta ned vid hans skrivbord och tog bort några motordelar från en stol för att bereda mig en sittplats. Vi hade inte så mycket att tala om så vi satt tillsammans i gemenskap och följde den grekiska rapporteringen från N.Y och terroristattackerna på TV.

På väggen bredvid skrivbordet hängde bilder på hans familj och när han såg att jag fattade intresse för dem tog min hjälpsamma värd ned dem så att jag skulle få se dem närmre.

En av dem föreställde ett barn. En mörkhårig flicka med ett lyckligt grin på läpparna. Bredvid sig hade hon ett djur och jag tittade särskilt på det då jag såg ett par kaninöron. I tron att vi hade något gemensamt granskade jag kortet med den ovanligt stora kaninen. Den var lika stor som flickan vid närmare eftertanke och det såg mer ut som en hare. I min oskuld försökte jag fråga barnafadern vad bilden innehöll och han såg så stolt ut så att han höll på att spricka. Med målande gester beskrev han att haren var skjuten med gevär och att det minsann var han lilla dotter som hade gjort det! Med ens såg den lilla söta flickans leende inte lika betagande ut och jag såg att den nyligen avlidna haren hade blod ur näsborrarna. “Bang, bang”, ropade han lyriskt och gav mig ett strålande flin.

 

Jag vände bort blicken från fotot och insåg vilken enorm kontrast det var mellan oss. Här satt jag med en av Kretas herrelösa hundar i knät som jag släpat på gud vet hur länge, och på andra sidan skrivbordet satt han, en vanlig grek bland många andra som uppmuntrade denna okänsliga grymhet mot djur. Vi talade inte varandras språk, och i den sinnesstämning jag befann mig i var det nog tur för greken som annars skulle fått sig en egen lektion i djurskydd. När han gick ut ur rummet för att serva en kund tog jag ett kort på den döda haren och det mordiska barnet med sitt sagoleende med min kamera.

Efter taxifärden befann jag mig nu på hotellet. Jag stod äntligen utanför mitt hotellrum och tillbaka hos min övergivna fästman. Valpen skuttade glatt ned på golvet och satte sig på huk och gjorde en liten pöl.

“Det här är Vitsvans”, förklarade jag för Martin. “Jag hittade honom i bergen.” “Han är skadad i magen”.

“Och vad ska vi göra av honom nu då?”

Fästmannen lät lätt ansträngd. Han visste att han inte kunde göra någonting för att rubba mig i min övertygelse och ville nu bara ta reda på ifall vår välbehövliga semester redan skulle övergå till vardagen hemma med upphittade djur i vartenda hörn.

“Den kissade där”

Sammanbitet påpekade han det uppenbara lite ställd inför den hastigt påkomna situationen.

“Jag har förstått att vi valde fel resmål. Istället för att åka på semester åkte vi till problemen med hemlösa djur, jag borde ha förstått vad som skulle hända. Det var bara en tidsfråga på den här ön med alla stackars hemlösa djur. Men vi behövde verkligen semester också, Christine”

“Har vi något som den kan äta då? Är han hungrig tror du?”

Martin såg bekymrat på den nydöpte Vitsvans som hoppade runt hans fötter och ville bli upplyft.

“Nästa gång väljer vi ett resmål där de har bättre djurhållning, vart det nu skulle vara, Island kanske? Men där skulle du säkert hitta en skadad sjöfågel eller en strandad val att ta hand om istället, muttrade han samtidigt som han smekte Vitsvans under hakan.

Martin hade nu den lille valpen i knäet och lät den tugga på hans finger. Valpen var bedårande söt och jag såg på min fästman att han hade blivit betagen samtidigt som han såg det lilla djuret som en liten fridstörare som med all säkerhet skulle påverka vår semester. Tiden som vi behövde så innerligt väl, tiden som vi skulle koppla av och spendera helt tillsammans var nu farligt nära att likna vardagen hemma.

Valpen sov sött med oss i sängen på kvällen. Han var ovanligt lugn och tillfreds med sin nya fosterfamilj och var inte på det minsta sätt till besvär. På morgonen när vi vaknade gick vi ut på en kort morgonpromenad i hotellets trädgård där han orsakade många oanden och ianden från de övriga gästerna.

Eftermiddagen tillbringade jag inne i Chania där jag först besökte en djuraffär för att införskaffa halsband och koppel i all hast för att kunna ha med mig valpen på ett bekvämare sätt. Vitsvans fick också en lila identitetsbricka runt halsbandet i den händelse att vi på något vis skulle komma ifrån varandra.

Solen gassade och medan mina vänner låg på stranden ringde jag några samtal och gick in på ett internetcafe för att hitta lite information som jag behövde. Valpen låg bredvid mig i sin nya utstyrsel och såg väldigt hemtam ut i sin nya roll som sällskapshund.

Jag hade ringt till Noahs Ark servicecenter i Chania för att be om hjälp och råd till vilken veterinär jag skulle vända mig och hur jag bäst skulle sköta om min lilla vän. Noahs Ark är Kretas enda djurhem med över 300 hundar, katter och åsnor, och jag hade planerat att besöka det djurhemmet senare i veckan och hade till hands både vägbeskrivning och telefonnummer som Susanne Lagergren på Föreningen Chans hade gett mig. Chans och Djurhjälpen är två svenska föreningar som stödjer Noahs Ark ekonomiskt och en del av hundarna på djurhemmet blir årligen utvalda till att få åka till Sverige genom Chans försorg.

Nu satt jag vid hamnen med Vitsvans i knäet och väntade på att klockan skulle bli sex och att jag och Silke Wrobel från Noahs Ark skulle träffas och åka till veterinären med valpen.

Hos veterinären blev såret ordentligt tvättat och det visade sig vara djupare än vad man kunde ana vid första anblicken. Veterinären fick utan problem in en tops som han rengjorde med först, för att därefter föra in något metallinstrument långt in i den öppna buken medan Vitsvans skrek hjärtskärande. Såret var minst 10 cm djupt och det fastslogs ganska omgående att det var ett sticksår och gjort av en människas hand.

Vem skulle kunna göra något sådant mot en oskyldig liten valp? Någon som tröttnat på att behöva väja med bilen på bygatan och kallt beslutat sig för att göra slut på problemet? Eller några ungdomar som lekt med valpen så som mina katter lurar på småfåglar?

Tanken gjorde mig illa till mods och jag var tacksam för att få en uppgift av veterinären som behövde min hjälp att assistera vid Vitsvans röntgen.

Vitsvans var duktig och låg stilla på den kalla röntgenplattan när jag försiktigt höll honom så att han låg i rätt position. Veterinären behövde bara ta en bild och den visade till hans belåtenhet att inget föremål hade blivit kvar i valpens lilla skadade buk utan att han bara skulle behöva antibiotika och att såret skulle hållas rent.

Valpen följde med mig till hotellet på kvällen och var jätteglad över att få komma tillbaka “hem” där han kände igen sig. Han hade inte varit alltför lycklig över att behöva utsättas för att kuska runt med mig i olika taxibilar genom staden under dagen, och varit lite kinkig och småsur. Nu när han var hemma igen och blivit omskött var han betydligt piggare än under gårdagen och började att likna en vanlig valp till sättet och busade okynnigt runt på hotellrummet.

Han var omättlig i sin hunger. Den lilla svartvita kroppen verkade aldrig få nog och jag var rädd att övermata honom så snart efter hans oregelbundna leverne. Vitsvans slukade hundkonserverna som han blev serverad och den lilla tungan slickade ivrigt i sig varenda liten smula. Med väderkorn som en riktig byracka kunde han lukta sig till en öppnad hundmatsburk och stod och studsade mot diskbänken och försökte förgäves komma upp och erövra ännu mer mat.

Nästa dag var han ännu livligare och började leta efter saker som han likt alla valpar skulle kunna tugga på. De små taggiga vita tänderna slöt sig om pennor, nagelfilar, skor, böcker, allt som såg spännande och intressant ut. Hela tiden höll han ett vaksamt öga på sitt värdpars reaktioner som ibland förmanade honom när han stal något som han inte fick ha.

Han var bedårande och jag hade ännu inte beslutat mig för vad som var bäst för hans framtid. Jag visste ju att det skulle komma att dröja lång tid innan han skulle ha en chans att åka till tryggheten i Sverige, och jag var osäker på vart jag skulle lämna honom så att han säkert hade det bra när jag hade lämnat ön. Han var så tillitsfull och söt där han låg bredvid mig på sängen och tittade på mig med sina två brunnar till ögon.

Omedelbart hade vi fått så fin kontakt och jag kände nu ett ansvar gentemot honom, ett ansvar för hans fortsatta liv. Jag ville ta det ansvaret för den oönskade valpen som fötts så i onödan till ett liv i misär. Vitsvans var mitt ansvar från och med första gången jag lyft upp honom i famnen och känt hans varma lilla kropp mot min.

Dagen fortlöpte och jag gjorde mitt bästa för att försöka finna något bra alternativ för valpen. Jag visste att det fanns en möjlighet att han skulle kunna åka till Tyskland, men jag var ännu inte säker på när det skulle ske, och ville att han skulle vara på någon trygg plats till dess att han skulle kunna få ett eget hem.

De personer jag kom i kontakt med under mitt sökande kunde inte rekommendera de hundpensionat som fanns på Kreta, utan menade att det var ställen som försökte tjäna pengar och inte brydde sig om hundarna i sig. Veterinären sade allvarligt att det fanns sk hundpensionat, men att han personligen inte kunde rekommendera något av dem. Han tyckte att jag själv skulle besöka dem och avgöra om jag vågade lämna valpen till dem mot den förhållandevis höga kostnaden som det innebar. Han beskrev det som att det fanns dåliga och det fanns sämre inackorderingsmöjligheter, men att man inte borde lämna en hund där någon längre tid om man brydde sig om den. Det lät inte alltför betryggande och tiden höll på att rinna ifrån mig i min förtvivlade jakt på en bra tillflyktsort för Vitsvans.

Det var inte kostnaden som betydde något. Större delen av den kvarstående semesterkassan började att gå åt i taxiresor, besök i djuraffärer och veterinärbesök, men jag var villig att betala väldigt mycket och fortlöpande betala månatligt till någon som skulle ta väl hand om honom, om jag bara hittade denna person.

Vilket jag inte gjorde.

DEL 3

 

Alternativet att lämna min hittevalp till Kretas enda djurhem, ändhållplatsen där hundratals hundar redan lämnats, där de trängdes och satt och väntade på ett annat och bättre liv, var inte vad som kändes bra. Jag hade fått en personlig relation till valpen nu och ville själv kunna ha kontroll över vad som hände med honom och att allt skulle avlöpa väl. Att hysa in honom på en överbelagd hundgård som kämpade mot ett nedläggningshot kunde inte riktigt komma på fråga, annat än som sista alternativ.

Noahs Ark och människorna som arbetade där gjorde ett enormt arbete som aldrig tycktes ha ett slut, men det bar mig verkligen emot att lämna honom ifrån mig till ett djurhem efter allt vi gått igenom tillsammans. Jag ville att han skulle få personlig omskötsel och vård och att jag själv skulle veta hos vem han skulle bo, och ha den bilden med mig till Sverige.

Men man kan inte alltid få som man vill. Särskilt inte i Grekland på en ö som är totalt överbelamrad av gatuhundar i skiftande hälsotillstånd. Det kändes så hopplöst att jag stundtals bara grät i hotellrummet när jag insåg att jag var så maktlös.

Jag var omotiverat arg på mina landsvärdar, på grekerna som stillasittande accepterade att bo i ett land som behandlade djur på ett sådant sätt, att det ens skulle få förekomma skadade valpar som ingen brydde sig om, utan tvärtom egoistiskt såg som ett problem. Ännu argare var jag när jag såg hur de nu brydde sig om valpen och stannade mig på gatan för att klia den under hakan. Tidigare när den var lika söt och sprang hjälplöst för sig själv på gatan då hade ingen över huvud taget noterat den, då de verkligen borde ha reagerat och haft en chans att hjälpa den. Nej, då såg de överhuvudtaget inte åt den.

Innan jag hade prytt den med halsband, idbricka och koppel, dagen då den bara traskat efter mig utanför hotellet för att kissa och liknat den gatuhund den var, då var det ingen som stannade oss eller frågade om jag behövde hjälp.

Nu när den såg ut som en köpt sällskapshund såg de den på ett annat sätt. Nu var den plötsligt värd någonting, och lokalbefolkningen stannade mig och sa “lica, lica” (söt) med smeksamma tonfall. På bruten engelska sa de att min hund var gullig, och när jag förklarade att det egentligen inte var min hund utan en av deras, en byracka hämtad gratis direkt från gatan, såg de nästan förorättade och lurade ut. När jag visade att valpen hade ett öppet sticksår smackade de med läpparna och ryggade tillbaka.

Plötsligt var Vitsvans inte “lica” längre.

Jag hade gjort dem obehagligt medvetna och uppmärksammade på deras egna lokala problem, men blev nästan bemött som om det var JAG som var problemet. Att det var jag som förorsakade dem, och inte deras egen kultur och livsstil. Det var ju de som lät detta fortlöpa i sitt eget land, de som själva bidrog till problemen genom att säkerligen inte kastrera eller sterilisera sin egen gårdshund hemma.

Jag märkte att många ansåg mig lite vrickad, smått konstig som bar på valpen som om han vore värd sin vikt i guld och lurat dem till att se hans rätta värde och se Vitsvans som den tillgivna söta hundindivid han var.

Det gjorde mig ledsen. Sorgsen att de så tydligt gjorde skillnad på hund och hund. Jag förstod hur långt ifrån varandra vi var i tankesätt. Hur lång vägen var att gå innan vi kunde närma oss varandra. Och hur många hemlösa hundar som fortfarande fanns springande på gatan i Vitsvans ställe och som i sin tur skulle generera fler valpar som skulle ge upphov till ännu fler små Vitsvansar.

Vitsvans var inte många veckor gammal. För att en hund ska kunna påbörja den vaccinationsprocedur som Jordbruksverket kräver för införseln till Sverige måste den vara 4 månader gammal. Därefter måste man ju vänta i ytterligare flera månader, kanske ännu längre då han måste få alla blodprov och papper godkända för importen. Ytterligare ett problem var att jag måste förlita mig till charterarrangörernas säsong om jag skulle ha en chans att få hem honom till mig. Och i vilket skick skulle jag då finna honom? Vem kunde jag förlita mig på som personligen skulle kunna ansvara för att han skulle bli ordentligt omskött och väl behandlad under hela den tiden? Problemen tycktes oövervinnerliga och inget talade för att den bästa lösningen skulle vara att ta med honom hem till Sverige. Det vore egoistiskt av mig att låta honom vänta i alla dessa månader bara för att jag hade fallit för den lilla valpen och nu ville ta honom med mig till Stockholm.

Ett smärtsamt ögonblick insåg jag att han hade en mycket större chans att klara sin skada och sitt framtida öde om jag släppte honom ifrån mig.

Vitsvans fick chansen att åka till Berlin.

Genom den tyska organisationen Noahs Ark som djurhemmet utanför Chania samarbetar med öppnade sig ett tillfälle och ett erbjudande som jag inte kunde avböja. Viola, en tysk veterinär som arbetat i 10 dagar ideellt på djurhemmet på Kreta skulle återvända till Tyskland en dag efter jag skulle återvända till Sverige, och Vitsvans kunde följa med henne tillbaka till Berlin.

Jag grät. Det var med blandade känslor jag stakande tackade ja till erbjudandet. Jag var naturligtvis glad för hans skull, att han skulle slippa ifrån denna mardrömsö som de andra charterresenärerna såg som ett semesterparadis. Samtidigt var det smärtsamt att lämna honom. Det kändes som om jag svek Vitsvans bara för att jag inte skulle kunna se till personligen att han verkligen fick ett bra liv. Jag var tvungen att förlita mig på andra personer i Tyskland som skulle ombesörja adoptionen. Jag snörvlade och snyftade fram mitt tack och försökte att svälja tårarna som hela tiden trängde fram när jag tittade på den lille valpen som obekymrat lekte kring mina fötter. Han var så liten och ömklig där han satt med den lilla figuren halvt insvept i gasbinda. Jag visste ju att han naturligtvis skulle få ett hem, en söt valp som denna skulle ju alla fastna för och vilja ta hand om. Vem skulle inte ta honom till sitt hjärta?

På ett djurhem i Tyskland där han skulle tas om hand tills dess att hans sår läkt och han blev i form att få en egen familj, skulle han ju få mycket bättre vård än det osäkra alternativ som jag skulle kunna uppbringa.

Jag valde att släppa honom ifrån mig ut i ett annat liv långt ifrån mig i Tyskland.

Det gjorde ont.

Jag hade redan köpt honom en flygbur och behövde nu enbart betala transporten för Vitsvans att flyga till Berlin. Enligt uppgift från Silke Wrobel från Noahs Ark skulle resan kosta runt 40.000 grekiska draschmer, och då jag i alla fall hade tänkt donera mina sista semesterpengar på 70.000 draschmer (lite över 2000 svenska kronor) till Noahs Ark var jag glad över att det skulle täcka Vitsvans biljett.

Jag lämnade ifrån mig Vitsvans på Noah´s Ark´s lilla kontor inne i Chania. Jag försökte intala mig att det var det bästa som kunde hända honom, att få en chans till ett nytt liv i Tyskland, långt bort ifrån den grekiska farliga grusvägen där hans öppna sår naturligtvis skulle ha blivit infekterat och han snart skulle ha gått bort. Han höll sig tätt intill min sida, satt förtroendefullt bredvid mina fötter med sin lilla bandagerande bakdel på kontoret. Runt omkring honom lekte andra omhändertagna djur som blivit räddade från liknande öden. Varje djur hade säkert sin egna tragiska historia att berätta, men jag var alldeles för känslomässigt berörd för att kunna ta till mig ännu mer olyckor. Det gjorde mig så ont att se honom, hur han troget satt bredvid mig på golvet som var belamrat med kattleksaker och fat med mat. Inte ont anandes satt han intill mig och visade tydligt att han kände sig nöjd och trygg.

Jag skulle snart lämna honom. Jag som hade gett honom hans nuvunna krafter och fått hans förtroende skulle lämna honom bakom mig för hans egen skull. Hur förklarar man det för en kelen valp som tillgivet buffar mot benet och lekfullt drar ut skosnöret för elfte gången den här dagen?

Våra vägar skulle skiljas åt.

Jag skulle återvända till Stockholm, och i den mån jag var förmögen fortsätta försöka hjälpa andra hemlösa djur. Namnlösa oskyldiga djur som jag inte hade någon egen relation till utan ändå ömmade för som individer. Små vitsvansar, skabbiga loppbitna byrackor och utslängda havande tikar. Behovet var stort och jag ville försöka göra något för att minska antalet lösdrivande djur.

När jag med tårarna i ögonen gick emot dörren vågade jag knappt kasta en blick mot Vitsvans för att inte totalt brista ut i gråt. Känslorna stormade inom mig och jag litade inte riktigt på mina sinnen när jag förgäves försökte tacka medarbetarna på Noah´s Ark för deras hjälp.

Det här var ju deras vardag. Bara under tiden jag varit där hade det kommit in två stycken andra hundar. En vit ljuvlig hund med brutna ben som anlände i en back och en brun tuffs som ett gäng grekiska småpojkar kom springande med under upprörda rop. När man dagligen fysiskt är omgiven av skadade och övergivna djur och kämpar för deras fortsatta välfärd lär man sig nog att behärska sina känslor. Jag kände mig totalt obalanserad i volontärernas ögon när jag gick ut från kontoret totalt tvärtom mitt vanligtvis lugna sinnelag.

Jag kastade en sista blick tillbaka på Vitsvans som stod bakom glasdörren och med stora ögon undrande såg efter mig. Jag hade försiktigt strukit honom över huvudet och smekt de lena öronen en sista gång och viskat honom lycka till i Berlin. På det välbekanta uppmärksamma sätt som jag under så kort tid vant mig vid lyssnade han på mig och blinkade med sina vackra valpögon. Han hade slickat min handflata och jag ville så gärna tro att han förstod vad jag sa. Att han tog avsked på samma sätt som jag tvingades skiljas från honom.

Jag avstod Vitsvans till ett bättre liv.

Och jag försöker somna med det i mina tankar. Även de kvällar jag somnat med en klump i halsen har jag försökt se en bild framför mig av honom som mittpunkten i en underbar tysk familj som kommer ta hand om honom lika bra som jag skulle ha velat ta hand om honom.

Ta hand om dig min Vitsvans, och lycka till. Du förtjänar det.