Loading...
Vardagsliv

Ljusglimtar i livet när det går på halvfart

Jag har fortfarande avskärmat mig från corona. Jag tycker det funkar bra. Var och en måste göra som det fungerar för den personen. Jag klarar inte av att sitta och uppdatera flera gånger i timmen hur många som har insjuknat, dött eller blivit friska. Det var så jag höll på första dagarna efter att vi kom hem i från Dominikanska republiken. Det var det värsta man kan göra och särskilt som jag hade flera vänner som var väldigt oroliga. Vänner med svåra sjukdomar och där Coronavirus förmodligen skulle kunna orsaka mer än stora problem.

När jag låg sjuk med en hög sänka på 289 försökte jag in i det sista att ordna med karantänboenden för vänner. Jag hade så tråkigt i sjukhussängen!

Jag tyckte att jag hade ordnat framtiden så bra. Vi hade ju världens bästa karantän. Grantorp. Vi hade stora resurser där med ved, Bergslagskamin, vedspis, element i nästan alla rum, Och det fanns dessutom både mat och toalettpapper i närmaste byn. Dock visade det sig att min make inte delade min dröm. För honom var det viktigt att så fort som möjligt återvända till Stockholm där han hade sitt arbete.

Det blev minst sagt en stor kris i vårt äktenskap.

Men nu är krisen över. Jag bor i Stockholm, i min “gyllene bur” som jag brukar förklara Hammarby sjöstad som. Som en vingklippt kråka.

Jag trivs ju väldigt väldigt bra i Hammarby sjöstad. Det finns ingen plats i hela Stockholm som jag skulle kunna tänka mig att bo på. Jag är stresskänslig och det här lugna trygga området är det enda jag kan bo i. Det känns inte som Stockholm. Det är dyrt att bo här, väldigt dyrt, men det uppvägs av det man får för pengarna. Jag kan skaka av mig stressen bara genom att gå ut i närområdet, äta körsbär direkt ifrån träden på sommaren eller mata måsarna…

Jag kan inte bo någon annanstans i Fjollträsk – förutom ett stort kulturmärkt hus i Kungens kurva där det finns hagar. Det huset och det läget är min optimala dröm. Man måste väl få ha drömmar? Jag har satsat på Lotto och Eurojackpot den här veckan! Man vet aldrig! Jag kan inte ge upp min dröm om får och höns. Men de är inte riktigt kompatibla med att bo i lägenhet.

Vi har snabbt och bra fiber i våningen i Sjöstan. Jag har ett fint stort arbetsrum och möjlighet att att jobba sju dagar i veckan. Låter det bisarrt? Nej, det är det egentligen inte. Lite lätt maniskt? Ja, kanske.

Jag är så otroligt van vid att ha så många olika sysselsättningar på samma gång och att kunna växla mellan dem på en milisekund. För några veckor sedan blev jag intervjuad av ett läkemedelsföretag med anledning av min migrän. Då minns jag att jag kom in på att berätta om olika situationer där migränen ställde till det för mig.

Jag minns jag så många olika tillfällen där the show has to go on! När jag har omplacerat hundar och suttit med en ledsen avlämnande familj och en glad övertagande familj och min uppgift är att få dessa familjer att knyta kontakt med varandra samtidigt som jag har juridiska papper som ska föra över hunden till den nya familjen. Detta är ju stora händelser för båda familjerna och det var en kvittens på att det ideella arbetet inom Hittehund än en gång fungerade.

Jag såg inte stressad ut, jag verkade inte stressad, men i verkligheten hade jag ofta migrän. Och jag ursäktade mig ifrån fikabordet och gick in på toaletten och kräktes, sedan gick jag tillbaka till mötet utan att berätta att min huvudvärk och blixtrande synbortfall började att bli ett problem. Jag tyckte om att jobba ideellt inom Hittehund. På något vis hade jag mellan jobbet och familjen ankomst även hunnit att baka en chokladkaka. Jag körde ofta på samma recept eftersom det var ett recept där chokladkakan blev otroligt saftig och det var alltid trevligt att kunna bjuda på hembakat när folk kom ofta långväga ifrån.

Jag hade nämligen aldrig någon möjlighet att ställa in. Det var ofta hotellrum inbokade och familjer som enligt Hittehunds riktlinjer hade åkt ned till Stockholm för att lära känna hunden under flera dagar. Min make var delaktig i denna show! Det var nämligen han som åkte på att städa inför att familjerna skulle komma eftersom vi inte hade en föreningslokal utan alla möten skedde i vårt vardagsrum!

Plocka undan kläder, check,
dammsuga alla golv, check,
Polera borden, check,
Diskbänken, check, han är multifunktionell precis som jag och han tycker ju om att ha städat så även om han gläfste under snabbstädningen gjorde han det, gång på gång, gång på gång, under 18 år.

Sedan när jag tagit bilder och videoklipp på omplaceringsprocessen och papper var underskrivna, och jag hade stängt ytterdörren var det alltid dags att gå ut med mina egna hundar som varit instängda under tiden vi hade haft besök, och därefter skulle jag med all säkerhet börja jobba. För mitt i all stress, mitt i all volontärröra hade jag ett heltidsarbete eller halvtidsarbete att sköta. Sedan efter jobbet påbörjade jag nästa jobb, att besvara mail och uppdatera hemsidan för föreningen.

Ofta satt jag till framåt småtimmarna och redigerade bilder och skrev beskrivningar om nya hundar som väntade på omplacering. Sedan sov jag tungt innan nästa dag började, ibland likadant. Ibland förlorade jag arbetsförmågan av ren stress och fick sjukskriva mig.

Jag hade svårt att avgöra vad som var värst. Var det att jobba, var det att ha så mycket människokontakt, var det det outsinliga mailandet, var det min trötthet och sjukdom, var det… Det fanns så otroligt många faktorer..

Värst var nog att de människor som kom in i mitt vardagsrum trodde att jag arbetade med Hittehund som ett jobb. Men hur kunde dom tro det? De betalade ju inte ens för hunden som de fick?

Vem hade kunnat betala min lön, jag bara undrar? Men de såg hela tiden den fantastiska lägenhet som jag bodde i och gjorde egna antaganden som var felaktiga.

Jag orkade heller inte förklara att jag inte ville leva och försörja mig på att sälja hundar. Det var svårt att få ihop ekonomin vissa månader när mitt ideella engagemang gjort att jag in absurdum anpassat mig efter andra personer. Jag fick gång på gång ta ledigt ifrån jobbet, obetald ledighet för att andra personer hade lite svårt att få ihop sina kalendrar. Sedan vid månadsskiftet syntes det på min lönespecifikation. Samtidigt som jag hade löpande utgifter för föreningen att betala. Vi har varit så många som varit engagerade inom Hittehund, många under många år. Men man bränner ut sig. Det blir inte värt det. Jag var ju konstant involverad under 18 år, sedan hade till och med jag fått nog.

Den som omplacerade sin hund gjorde det gratis, den som övertog hunden gjorde det utan att ge oss en krona, utan de tecknade sig till obligatorisk hundträning så de investerade i sin egen hund. Det var ett koncept som jag trivdes utomordentligt med trots att alla i min sfär ville förbättra verksamheten med möjlighet att ta emot donationer.

Under några få år på slutet hade vi möjlighet att ha ett bankgiro och ta lite lite betalt för varje hund för att kunna hjälpa nästa. Men det var så otroligt låga belopp vi fick in varje år att det inte hade så stor betydelse. Personligen tyckte jag hela biten med insamlandet av pengar och min vilja att redovisa vart pengarna hade gått tog bara ännu mera tid. Jag jobbade hellre över och jobbade mera för att betala om kostnaderna ur egen ficka än att stå och tigga pengar. Jag avskydde det!

Så fort pengar kommer in i bilden blir det dessutom osämja och stridigheter, så även inom Hittehund. Idag har vi sagt upp vårt bankgiro, det kostade så enormt mycket varje år att ha ett konto hos Handelsbanken. Eftersom vi inte fick in något blev det ytterligare en utgift jag betalade ur egen ficka. Så nu känns det bra i magen att kontot är borta.

Vad som också känns väldigt bra det är att jag nu helhjärtat kan satsa på att jobba! Jag kan satsa helhjärtat på att jobba med saker som jag vill jobba med och jag kan investera tiden i min enskilda lilla firma istället för att bara jobba för andra. Nu har jag precis kommit hem ifrån sjukhuset och de ville sjukskriva mig till slutet av maj. Men jag behöver också kunna betala räkningar precis som alla andra så det är inte fungerade för mig att sitta och rulla tummarna en månad till. De flesta som känner mig vet att sitta och zappa mellan tv kanalerna och bara chilla inte riktigt är min bästa gren! 🙂

Det finns glädjeämnen i livet trots att jag är svag, medtagen, trött och allt går på halvfart just nu. Vår hund Neo gick på ett återbesök hos vår fantastiska kiropraktor Malin idag. Han har vad hon beskriver som åldersförändringar i ryggen så kotorna kommer för nära varandra vilket påverkar höger bak. Martin har ju haft eget ansvar för hundarna under mina sjukhusvistelser och Neo är nu jätterund. Men det kommer jag få bort på några veckor.


Jag försöker att anpassa mig vid tanken att jag ska vara i stan hela sommaren. Min man ställde mig inför ett ultimatum. Han vägrade sitta ensam en till sommar i Stockholm medan jag hade det bra på landet med tomatodlingar och avkoppling. Alla djuren mår ju så bra där med. Jag hade för avsikt att skriva en bok där, men jag behöver vara i den miljön för att göra det. Författaren Thea Oljelund har ägt vårt hus en gång i tiden. Undrar om hon hade det som skrivarstuga? Det finns så mycket inspiration och lugn och ro som sitter i husväggarna.

Nu med alla förändringens vindar vet man inte om man kommer ha kvar huset. Jag tror att hela välden kommer få nyanpassa sig till en ny verklighet. För mig är det allt eller inget. Om min man tycker att vi bara ska åka ut till landet tillsammans några få dagar åt gången under sommaren, då vill jag hellre vara kvar här. För mitt hjärta gråter av att ha förbundit mig till att stanna i Hammarby Sjöstad, trots alla stundande zumbapass.

Våningen är kokhet på sommaren trots dubbla terrasser och det är svårt att tänka sig att jag kommer ha användning för alla vackra klänningar som jag hade med mig på semestern.
Vem ska jag träffa, vart ska jag gå?

Det som ligger framför mig är bara en massa arbete, och mer jobb, och hundpromenader i sluskiga hundägarekläder. För det är så jag lever mitt liv i stan, med avbrott för att fylla på mina fransar varannan eller var tredje vecka och fixa naglarna var tredje vecka, samt utväxten då jag är blond under min kopparfärgade hårman…


Imorgon ska vi åka till Katarina för att hämta lastpallar. Hon förestår Tyresta by och när jag efterlyste pallkragar på min fb svarade hon direkt att det fanns hos henne. Katarina lever mitt drömliv på en gård med massa djur. Hon har haft en hund genom Hittehund som gått bort av ålder. Jag jobbar egentligen imorgon men maken ville åka så snart som möjligt och hämta lastpallar sedan jag uttryckt en önskan att få en utesoffa byggt efter DIY. Billigt, snyggt och bra. Martin blir lugn när han får en skruvdragare i handen. Då blir han mer av GrantorpMartin, en lugnare finare person. Jag vill inreda den stora terrassen så jag åtminstone kan ligga ute och sola nu i sommar. Det finns en liten marina nedanför huset och där brukar folk sola, men jag tycker synd om hundarna om jag lämnar dem ensamma hemma.

Så min ljusglimt just nu är att vi firar vår 20årsdag från att vi träffades nu på Valborg, då ska jag fixa fransar och hår och vi ska ta en lugn middag i Sjöstan. 19.30 är jag klar hos frisören! Sen blir Sjöstan farligt för då ska vi dricka några öl och gå mellan barerna. Jag som dricker alkohol en gång om året lär ju inte behöva särskilt mycket för att bli ostadig.

Min andra ljusglimt är byggandet av terrassen.Vi har bott här i många år utan att ha gjort slag i saken tidigare. Min man sa att jag fick välja hur allt ska byggas efter inspiration på Pinterest. Han börjar jobba igen om några dagar och då blir det långa ensamma dagar i mitt arbetsrum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.