Loading...
Vardagsliv

Hämtade lastpallar för DIYprojekt och rätten att äta djur!

Jag upphör aldrig att förvånas över Martins olika talanger. Jag uttryckte för några dagar sedan en liten önskan att han kunde väl bygga en solstol till mig på terassen. Vi har ju två terasser men den i söderläge har ju sol hela dagen fram till kvällen. Jag ville ligga och sola och slippa gå ned till marinan och ligga där utlämnad i bikini. Jag ville steka mitt fläsk i avskildhet! Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att ligga i bikini nedanför huset. Särskilt som det har varit någon granne som har använt en drönare och filmat tjejer i kvarteret i bikini, ja en del ligger ju topless utanför huset om somrarna och då får de allt skylla sig själva, men ändå!

Martin kan bygga, men har ingen utbildning inom bygg. Han bygger på gehör, precis som jag spelar piano. Jag lärde mig aldrig noter men kunde ta ut låtar på gehör när jag spelade piano. Martin går alltid ut på Pinterest och söker, sedan visar han mig bilder och jag får säga ja eller nej. Pinterest är verkligen en rolig tjänst. Jag förstår inte hur den kan vara gratis!

Jag ville ha en loungesoffa men hade tyckt att priserna låg för högt. Jag hittade soffor från 4500 kr och uppåt men de var billiga och såg stenhårda ut! Min man började vissla. Vet inte om han gör det när han är stressad eller förväntansfull, för han visslar ofta när han bygger. Han pratade för sig själv samtidigt som han stirrade ned i sin mobil och var inne på Pinterest. Sedan sa han så där självklart som bara en man kan göra; Vi behöver lastpallar.

Ok, vi behövde lastpallar. Jag hade en svag aning om vart det lutade. Så jag gick ut på min Facebook och frågade om någon av mina fbvänner i Stockholm hade lastpallar. Fick svar väldigt snabbt, först av Anna som jobbar på Cirkle K, men hon hade inte så många och vi behövde tydligen många.. så jag blev så glad när Katarina svarade. Katarina har haft en hund genom Hittehund, golden retrieverpojken Kenzo som numera har somnat in av ålder. Han fick ett fint liv och då Katarina är visningsvärd för Tyresta By var det så mysigt när vi gjorde “hembesök” hos Kenzo.

Det är en miljö som passar mig som handen i handsken. Först naturen kring Tyresta som är mycket orörd, sedan lantgården.

Under hela min uppväxt som barn bevistade jag Torekällberget i Södertälje. Där fanns alla lantbruksdjur man kunde önska sig och jag hängde där helt ensam som barn när mina föräldrar jobbade och jag hade tid efter skolan. Ofta var jag där med mamma med och då matade vi änderna med bröd. Aja baja, det ska man inte göra. Men det gjorde man på 80-talet! Sen ska man veta att det är otroligt viktigt för ett barns utveckling att kunna känna empati. Barn som umgås med djur blir helt enkelt till bättre människor. Ja se hur det gick för mig? Haha.

Nåväl, Martin ville hämta lastpallarna omedelbart bums, så vi styrde den gamla inte så pålitliga Volvon till Tyresta By nästa dag. Det är en underbar plats, ett riktigt smultronställe, och så nära stan med!

Tyresta Nationalpark är en av Sveriges 29 nationalparker och Tyresta By utgör huvudentren. Naturvårdsverket har beslutat att investera hela 30 miljoner kronor för att utveckla området för besökare, och syftet är nu att skapa en visningsgård med lantbruksdjur av olika slag. Byn räknas som en av de bäst bevarade i Stockholmstrakten och var med största säkerhet bebodd redan på järnåldern. Det vittnar flera vikingatida gravfält i omgivningarna om, liksom den vackra runhäll som finns i byn.

Jag hann inte fotografera och filma så mycket den här gången då vi åkte dit under min egentliga arbetstid, men här har jag hittat en film som berättar hur det är på Tyresta by, detta smultronställe, så nära city.

Nu i coronatider var hela parkeringen full med bilar. När vi åkte närmare gården och jag klev av vid handelsboden som har café för att leta efter Katarina såg jag med förtjusning hur det satt en massa hundägare och fikade på den enorma gården. Framför allt blev jag imponerad över att alla hundar var tysta och att ingen skällde på den andra. Det där är något man noterar som hundägare och tidigare omplacerare av hundar. Hundarna tycktes vara smittade av den lugna stämning som rådde över hela det stora utrymme som Tyresta By omfattar. Tyrestas underbara handelsbod innehåller det mesta, jag uppmärksammade snabbt att de hade sk retrogodis och hela inredningen är så vacker och gammeldags.

Jag messade Katarina på Messenger att vi anlänt och plötsligt stod denna underbara människa framför sig med sådan positiv energi. Vissa människor har bara “det”. När jag har omplacerat hundar har jag gjort det med omsorg. Jag har personligen velat “klicka” med den kommande hundägaren, för annars hade en uppföljning blivit omöjlig. På detta vis har jag byggt upp ett väl fungerande nätverk där hundägarna själva har velat ge lite av sin tid tillbaka i punktinsatser i många fall. Katarina har hjälpt oss med grafik bland annat. De som har haft eller har en hund ifrån Hittehund är människor med det lilla extra. Nog om det!

Nu skulle lastpallarna in i bilen. Jag är svag i armarna av den perniciösa anemin och jag avskyr stickor i händerna så jag förflyttade mig långt ifrån det trista arbetet med att de skulle lyftas in i bilen. Jag menar, min man har ju tränat styrketräning i 30 år, så det borde han väl klara av tycker man? Katarina är redig så hon och Martin slog sina kloka huvuden ihop, medan jag filmade och fotade, för det såg så tungt och besvärligt ut! Ju fler kockar desto …. 🙂

Efter att bilen var full vädjade jag till Katarina, jag måste ju få se några lammungar! Visningsgården med ladugårdsdelen var stängd för besökare till följd av corona men här fick det blev ett undantag. Jag hade lammabstiens!

Tidigare besök vid Tyresta By

Vi fick ju händerna fulla med ljuvliga lammungar senast vi var där, och det var rätt årstid för nya lamm. Med andakt fick jag träda in i barnkammaren. Här låg dräktiga tackor och inväntade sina små, en väntade trillingar och såg mest ut att tänka att de måste komma någon gång, hon var rund som en tvillingnöt ur Alladinasken.

I angränsande boxar låg tackor med nyfödda lamm. I en box fanns en tacka med sina små och en tacka som hade förlorat sina små, hon fick inga egna, och var därför med som stödmamma, då hon tenderade att stjäla lamm ifrån de andra tackorna. Jag kände igen mig i henne. Jag och Martin kunde ju inte få barn, och jag hade nog kidnappat någon 3-åring om möjligheten uppkom. 😉

Vi fick äran att hålla i små lamm som var födda dagen innan. De var som små mirakel och tackan var så tålmodig när vi stod precis intill henne och lånade hennes små en liten stund. En tacka som mår bra, har förtroende för människor och som bara har goda erfarenheter av människor.

På Tyresta har alla djur ett bra liv. De har stora hagar, faktiskt enorma betesmarker, det finns djur av alla de slag men sedan är det så att en del av dessa djurs liv kommer avslutas på ett skonsamt sätt. För Tyresta By säljer flertalet köttprodukter från de fina djuren på gården. Det finns ekologisk rödkullefärs, rökt lammfiol, ägg ifrån frigående höns och ankor i mån av tillgång, finstyckat lamm och lammfärs, lammkorvar, rödkullekorv, ekologisk julskinka av Linderödsgrisar till jul …

Efter att Martin hade fått in lastpallarna i bilen föll vi för frestelsen att ta en fika på Tyresta med. Det fanns ju så mycket gott och jag föll pladask för en bit rulltårta.

Det fanns dessutom Igloo, min favoritglass som kommit tillbaka, och vi fikade en liten stund innan jag tog en mindre promenad runt och drömde lite att jag kunde få hyra in mig på Tyresta Bys Bed n Breakfast och bo här i minst en vecka, bara få umgås med djuren, fotografera, njuta av den tillvaro som jag så innerligt vill ha men inte kan ha.

550 kr per natt i delat dubbelrum. Eller hyra hela huset för 2800 kr per natt, men det känns lite för dyrt när jag är själv. Jag har försökt få med mig vänner hit, men alla säger att det är så långt borta. Men med bil ifrån oss tar det inte mer än 23 minuter, det ligger ju precis utanför Brandbergen och det är smidigt att ta sig dit kollektivt med eftersom det går buss från Gullmarsplan. Men nu i de här coronatiderna vill man ju helst ta bilen om man har någon.

Äter du kött?

De flesta av oss är medvetna personer som vet att ursprunget på köttet vi äter är viktigt. Alla djur har det inte bra innan slakt. Man behöver inte följa Djurens Rätt för att veta att det är så. Det är något vi alla har som en kollektiv samvetsbörda varje gång vi väljer det billigaste köttet på ICA.

På Tyrestas bondgård tas alla djur hand om med kärlek och noggrannhet. Att se att de nyfödda lammen ligger under värmelampor och att de är så tillitsfulla, jag kan inte med ord beskriva vad jag ser och hur varm man blir inombords när man ser djur som har det mer än bra. Man önskar att alla djur hade det så. På Tyresta går djuren ute större delen av året och är uppfödda på naturbete och de fina rödkullorna stod nyfiket i en klunga och betraktade oss nyfiket.

De är mer än ett nummer i örat för de som jobbar på Tyresta, de är förvisso basen till det närproducerade och ekologiska kött som produceras, men även Katarina har svårt att vid varje gallring avgöra vem som ska leva vidare och vilken individ som ska lämna jordelivet. Men utan gallringar skulle det inte finnas möjlighet att driva gården vidare.

Har ingen bild på Lily men hon såg ut så här. Bild: Pixabay

(På Torekällberget där jag hängde hela min barndom var det lite mer krasst. Där var en del av djurhållningen inte okej och jag snodde faktiskt en kanin därifrån när jag var 8-9 år som jag tyckte hade en för liten bur. Jag tog henne och gömde henne under min stickade tröja, sen sprang jag! Jag kallade henne Lily och trots att Torekällberget hörde av sig till mina föräldrar lyckades jag få behålla kaninen tills hon blev gammal. Det var en parentes)

Nu måste jag berätta om min dubbelmoral. Jag tror att det är vanligt att man resonerar som jag gör. Jag äter kött. Jag äter mer än klimatförespråkarna tycker är rimligt till och med. Någonstans runt 1997 försökte jag ge det tid. Jag ville bli VEGETARIAN, djurvän som jag innerst inne är. Jag gick in i det med hull och hår. Här lämnas inget åt slumpen!

Jag såg så mycket elände och grisarna kände jag mest med. (Jag hade en minigris hemma som barn under några korta veckor innan mina föräldrar fattade att jag hade en gris hemma, och jag har saknat Fritte sedan dess! Får berätta om det någon annan gång känner jag. Cliffhanger va? 😉 ) Jag har dock sett mycket dokumentärer och framför allt har jag ju umgåtts med många som jobbar för djurens rättigheter.

Men det gick inget vidare. Efter 6 månader på vegmat hade jag förlorat min hälsa. Smal och helt vit i ansiktet var jag. Såg osund ut. Jag satt och somnade i skolbänken (jag läste till webproducent då) på morgonen trots att jag var utvilad och jag fick sedan diagnosen B12brist, perniciös anemi och folsyrebrist. Det första husläkaren frågade var om jag åt vegetariskt. Vadå, syntes det? 😉 Sedan dess har jag ätit kött.

Men jag kan inte äta vare sig kött eller fisk ifrån ett djur där jag kan se att det har varit en individ. Här i Sjöstan har vi ju en fiskbil. Jag köpte en fin fisk där, kan det ha varit en Röding?, och jag tillredde den med grönsaker och folie och hade in den i ugnen och ugnsbakade den. Den var inte billig heller kan jag säga. Men när den kom ut tillagad från ugnen och jag såg huvudet på fisken och den tomma blicken från ett oseende öga…. Jag tappade aptiten och jag kunde bara inte med att äta den eftersom det inte var en anonym filé utan jag såg vad det hade varit för individ. Då grejade jag inte att äta fisken! Mina katter fick fira en tidig jul den kvällen för de festade på den möra fisken och de hade inga betänkligheter!

Jag äter kyckling. Kycklingburgare på McDonalds ibland, jag gör gratinerad kyckling i ugnen ofta i tomatsås och ugnstekta kycklingben i ugnen är bland det godaste jag vet om man använt rätt marinad.
Men jag kan inte nacka en kyckling.
Jag kan inte ens nacka en sjuk höna.
Det går bara inte.
Jag älskar både kycklingar och höns som individer och har haft förmånen att dela mitt liv med dem under flera år när jag bodde permanent på Grantorp. Jag hade en grupp med frigående brahmahöns och en del blandraskycklingar och det var den bästa tiden i mitt liv. Jag hade dem försäkrade hos Agria. De var supertama och kom på inkallning. Jag lusläste allt jag kunde kring höns och lärde mig mer hela tiden.

Men när en ung höna fick ett ägg som fastnade i kloaken och jag insåg att jag skulle förmodligen förlora henne, då ringde jag hem en distriktsveterinär som gav henne en spruta med sömnmedel i hjärtat för 3000 kronor, hellre än att kunna befria henne från sitt lidande. Här hittar du hela storyn kring det. Jag var under åren med höns aktiv på ett underbart forum som heter Alternativ.nu, där kallade jag mig för Bergslagsflickan och lärde mig massor om höns, sjukdomar, skador, boende, det var en stor källa till kunskap förutom mina 6 hönsböcker som jag läste innan och utan. Min hönsflock var underbar. Jag värderade dem högt och saknar dem fortfarande då jag tvingades att omplacera dem för tio år sedan…


Men för att återkoppla till debatten om man kan äta djur, och vilka djur som man kan äta.. Jag är så otroligt kluven i den frågan. Jag kan avslöja att vi köper inte alltid kravmärkt, ekologiskt, det är också en prisfråga. Jag trivs bäst när jag köper ekologisk lagom anonym nötfärs på ICA MAXI i Nacka. Den har inga ögon, ansikte, jag ser inte vem jag äter.

Men om jag hade haft en vit liten fjällko, något jag alltid drömt om att äga, då skulle jag hellre äta upp min egen arm än att äta upp min ko. Jag är blödig.

En lustig kuriosa i sammanhanget är att min man förutom att vara utbildad till kock dessutom är utbildad styckare och jobbade med detta för 25 år sedan. Han är om möjligt ännu mer blödig än vad jag är. När han får hem unga kalvar till restaurangen han jobbar på och ska stycka dessa mår han psykiskt dåligt av uppgiften. Nyårsafton där han skulle tillreda levande hummer kom han hem helt förstörd. Det är Martin det. Ändå har jag tvingat honom att avliva sjuka djur som har lidit och som inte går att rädda. Martin, som inte ens kan vara med om att vaccinera sin hund för att han är rädd att Neo ska vara rädd eller obekväm i situationen!

I nästa blogginlägg ska jag berätta om hur projektet med lastpallarna avlöpte. Lovar. Och jag ska inte vara så långrandig utan försöka blogga modernt med några rader med bra SEO och bilder. Men gud så trist det är! 😉

Vill avsluta med något många finner kontroversiell; Trots att jag stödmatar rådjur tycker jag att det bästa sättet att dö på är att som rådjuret dör ståendes i en glänta i skogen ätandes några örter och på en sekund är det slut. Det mest naturliga köttet om man kan gradera det så, är viltkött. Vilket rådjur vill gå en annan död till mötes, som uppsliten av en varg efter att ha sprungit för sitt liv med bultande hjärta?

Vad hade du valt själv?

Utan att älg och rådjur skjuts av skulle vi i vårt samhälle få ännu mer olyckor med vilt. Men om man hämtar fler vargar med helikopter och planterar in dem lite lägligt i landet kanske till och med politikerna gör något åt Gråben. men fan trot. Jag håller med Karl Hedin jag, på ett ungefär eftersom vi inte är bekanta.

Förlåt om ni inte får ihop bilden om mig. Men jag är en komplex natur! Däremot är jag starkt emot att man ska kunna börja jaga ekorrar igen! Där lägger jag in mitt veto!!! Naturvårdsverket som har lagt in det förslaget borde skjutas själva, hela vägen upp i röven! Detta förslag är med i Naturvårdsverkets ”Jakttidsöversyn 2019/2020” som nu är ute på remiss. Har inte hört när/om beslut är fattat. Men ingen rör mina ekorrar!