Loading...
KåserierVardagsliv

Skidor, skridskor eller bara vila?

***Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Greatdays***

Jag och maken bor i Hammarby Sjöstad, en stadsdel i Stockholm som kan stoltsera med en egen skidbacke! Att skidbacken är byggd ovanpå ett berg med sopor, det är något vi sjöstadsbor talar tyst om här! Hammarbybacken blev uppbyggd av schaktmassor och sopor medan Stockholms byggherrar gjorde stan större och höjden är faktiskt 90 meter över Mälaren. Det är inte en så imponerande skidbacke om man jämför med andra i Sverige, men det är den vi har, och den måste vi få vara stolta över! 🙂 Sommartid är det en härlig topp att med andan i halsen flåsa sig uppför!

Nu tänker den som tycker om att åka skidor att det måste vara fantastiskt att få bo promenadväg 15 minuter från en skidbacke, om än så låg.

Japp, det är det, om man gillar att åka utför!

Jag är en fel krake som inte växte upp med skidåkning och slalom och därför är jag rädd för att åka utför. Det är ju inte så att jag inte har försökt, jag försökte …. när jag var 17 eller 18 år när jag och min väninna Anna var i hennes familjs sportstuga. Nu minns jag inte om det här är något jag har raljerat ihop i efterhand eller ej när skidåkning kommer på tal, men jag vill minnas en skidlärare som slet som sjutton med mig, han skulle nämligen lära mig BROMSA.

Det har jag inte lärt mig än kan jag säga! Det jag HAR ett minne av är att jag åker utför i en backe och ser en liftkö komma allt närmare och jag gallskriker “Undan för jag kan inte bromsa” och hur människor skingrar sig innan jag förlorar styr på skidorna och ramlar ihop i en hög!

Jag har aldrig upprepat saker som förödmjukar mig, så jag lärde mig aldrig åka skidor. Jag får skylla på min barndom, för alla åkte bara längdskidor när jag var liten. Jag kan inte se framför mig mina föräldrar på skidor som gått utför. Kanske har jag fel. Det är för sent för att ringa dem och fråga. 😉

Nåväl, jag nöjer mig med att se andra människor åka utför. Det jag saknar är däremot att få vara barn och åka pulka med min mamma. Det är ett av mina finaste barndomsminnen, jag vet inte ens vart vi var, men då mamma var hemma när vi växte upp hade hon mycket tid för oss. Innan min mor började förvärvsarbeta var vi mycket på Torekällberget tillsammans. Det är som en 4Hgård. Hon var påhittig och vi anpassade oss efter årstiderna.

Jag älskade dock att åka pulka! Jag ser skidbacken ifrån mitt fönster i mitt arbetsrum, och jag ser även skylten LUMA. Vi har inga barn, men jag njuter av att se alla småbarnsföräldrar som inte har tid att ta sina ungar till en ordentlig pulkbacke. Sjöstadsföräldrarna är högpresterande höginkomsttagare och då finns det ingen tid att ta bilen till en pulkbacke. Så ungarna åker dag ut och dag in i en liten låg backe i nästa kvarter som heter Luma. Sjöstadsföräldrarna har till och med påverkat Stockholm Stad som har satt upp ett lågt staket som avslutar “pulkabacken” eftersom deras telningar annars riskerade att glida rakt över tvärbanespåret som löper intill. Det hände titt som tätt att föräldrarna tittade ned i sina smartphones medan Sjöstadsbarnen fick tvärbanechaffören att tuta i panik.

Nog om det. Det var ett sidospår. Kan man skaffa barn eller kidnappa ett enbart för att få åka pulka igen? Glöm att jag skrev det! 😉

Det jag ville skriva var att jag faktiskt köpte ett par skidor för 2 vintrar sedan. Ett par härligt begagnade supergamla längdskidor som jag hittade på Blocket. 200 riksdaler betalade jag för dem! Min man vägrade åka och hämta skidorna som då befann sig i Bergshamra vilket bara var en utmaning. Jag tog nämligen buss och sedan tunnelbana för att hämta skidorna och även om det var bökigt att åka hem med dem då jag utan avsikt slog ned medpassagerarna i vagnen och sedan höll på att slå ned en lokalpolitiker i Sjöstan när jag sedan kommit in till tvärbanan, så gick jag i mål.

Ingen ska säga till mig att jag inte ska kunna köpa ett par skidor. Jag hade med ljus och lykta sökt efter ett par stora breda långa och träfärgade längdskidor som de såg ut för 30 år sedan när jag åkte skidor senast. Jag hittade dem! Nu ligger de långt in i vårt överfulla källarförråd, men jag tror att jag kan få fram dem, om jag först lyckas rulla ut vinterdäcken till vår Volvo XC90. De är rätt tunga. Men om jag lyckas klättra in och strunta i att saker ramlar och kommer ned på golvet i källaren och kanske går sönder, så visst kommer jag komma levande ut med skidorna!

Vart jag ville komma var att jag inte har åkt på skidorna ännu. Bara veckan efter att jag köpte skidorna 2017 försvann nämligen snön. Förra vintern 2018 vet jag bara att jag ville åka till landet där det fanns snö, men det ville inte min man, så det blev inget av med det.

Varför köpte jag då dessa urgamla skidor undrar säkert någon?

Jag avskyr moderna skidor. Moderna längdskidor för mig rädd.

För ett tiotal år sedan när jag bodde permanent på vårt torp Grantorp hade jag fått en vision. Jag hade på den tiden rätt pigga hundar. Då jag var sportig och långvandrade ofta hade någon (minns ej) gett mig inspiration till att jag skulle nyttja snön och åka skidor med hundarna. Det kändes ju inte helt omöjligt eftersom jag mindes att jag när jag var ung hade åkt ett 24timmarslopp med längdskidor. Jag åkte alltså inte i 24 timmar utan jag turades om enligt något slags schema som Korpen eller Länkarna gjort upp. Fråga mig inte varför jag åkte för Länkarna. Det är för krångligt att gå in på, men varken mina föräldrar eller jag var alkoholberoende på den tiden, och inte nu heller. 🙂 Jag råkade bara hamna där. Lovar.

Jag bad min man köpa mig ett set med längdskidor och stavar och i julklapp fick jag smala moderna längdskidor, ett skidställ, stavar, linor till hundarna och pjäxor. Han dubblar nämligen alltid det man ber honom om. Han är rätt så klok och ifrågasatte i många dagar varför jag ville ha längdskidor i julklapp. Då berättade jag att jag kunde åka skidor, för det hade jag gjort i min ungdom. Han såg så tvivlande ut när jag med inlevelse berättade om när jag åkt för Länkarna på pappas initiativ men han kom inte längre i diskussionen för jag hade ju bestämt mig. Jag skulle nu satsa på skidåkning med hundarna eftersom grannen Micke på landet gjorde spår. Allt jag saknade var ju skidorna!

Jag minns skidorna med avsmak.

De var gula och svarta och ytterst smala. De påminde inte alls om min barndoms breda träskidor. Jag tyckte det hela var suspekt att skidorna såg ut så och frågade min man om det var skidor man åkte utför med. Han började att bli besviken och upprörd att jag inte tyckte om hans julklapp så jag spände lydigt på mig skidstället och sa till min make att “Jag provar först själv utan hund”.

Jäklar vad det blev åka av!!!!

Det var skare på snön och den var hård och glashal.

Jag kom ungefär 3 km.. nej bara skämtar, jag kom ungefär 3 meter när skidorna gled på den hårda snön och jag tappade fotfästet. Jag minns att jag gallskrek och automatiskt lyfte upp huvudet när jag ramlade och att jag en millisekund var rädd att bryta ett ben.

Min man stod inte och hånlåg, absolut inte, han var jätteorolig och frågade hur det hade gått. “Jag kunde ju ha dött!!!!!” sa han skärrad.

Det ser du väl, det gick ju för fan inte bra” fräste jag med sårad stolthet och knyckte av mig pjäxorna och gick in i huset.

Sedan talade vi inte mer om den saken.

Men nu, nu har jag iallafall mina breda härliga skidor i källaren, och de behöver vallas eller vad det heter, så jag är ju själaglad, de kommer inte glida fram i snön, snarare måste jag med dem fastspända på mina kängor eftersom de kommer glida ytterst långsamt genom skidspåret. *Me like!*

Det enda jag behöver är snö, och .. stavar. Jag har hört mig för och till min längd ska de vara 145 cm. Om inte mitt liv varit så stressfullt och kaotiskt senaste året hade jag haft tid att åka till en loppis och införskaffa mig stavarna.

Men vad är en bal på slottet?

Skidåkning är nog klart underskattat. Jag kan inte ens gå in på hur mitt sätt att att åka skridskor i mellan och högstadiet har förändrats till att jag är livrädd för att mista greppet om rinken när jag har skridskor på mig. Jag som kunde göra PIRUETTER!

Vad fan hände? 😉

Just ja, måste nämna min samarbetspartner Greatdays! Jag har kommit på vad mina bloggläsare kan ge mig i Valentinepresent! Det är ju snart Alla Hjärtans Dag. Skicka mig hit.  Om jag bara får vila en dag, en ynka dag, då kommer jag inte skriva så långa blogginlägg. Jag lovar!

Jag är hemskt ledsen att ni får så långa inlägg att läsa, eftersom jag faktiskt jobbar med att skriva blogginlägg åt andra bla förstör jag min egen mer kortfattade blogg när jag blev sjukskriven för stress! Jag har ju arbetsabstinens, trots att jag saknar arbetsförmåga.

Livet är fullt av mirakel!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *