Loading...
Vardagsliv

Kan man tröttna på sin fot?

Jag sitter vid datorn. Det är sent. Känner en begynnande hälsporre i höger fot och undrar om den kommer slå ut i full blom imorgon eller inte. Får se när jag vaknar.

Min högra fot som behöver opereras om är stel, svullen och helt ur form. Förra veckan försökte jag ta ett bad, och när man reser sig ur ett badkarl behöver man båda fötterna för att häva sig upp. Iallafall behöver jag det. Min fot är dock så obrukbar att jag inte kan stödja den, jag kan gå på den, gå utav bara helvete, men jag kan inte springa, eller hoppa. Jag kan inte heller gå på ostadigt underlag, som stora stenar på en sjöbotten. Vristen är som att ha en stukning latent.

Foten fungerar till det jag använder den till och så undviker jag det jag vet inte fungerar. Men nu har jag kommit till vägs ände med fotjäveln.

På måndag har jag en ny röntgen och när den är gjord kommer min privata vårdcentral skicka en remiss till en ortoped i Uppsala som heter Bertil Vinnars. Han har tidigare erfarenhet av att operera den ovanliga åkomma jag är drabbad av. Ifall han säger, som tre andra ledande ortopeder har uttryckt, däribland Sofiahemmets, att han inte kan, då får jag troligen söka mig utomlands.

Jag går rätt mycket på mina fötter. Min vänstra fot har storlek 41. Den högra är nu så svullen av artros och brosk i hela foten så den blivit så knölig att den behöver storlek 44.5. Jippi! Alltid lika roligt att shoppa skor! Nu ikväll gjorde jag något jag borde ha tagit mig tid till för länge sedan. Jag mailade denna Bertil med kopia på röntgenutlåtande, foton på röntgenbilder och bilder på foten. Kanske har det att göra med att jag fastnade i badkaret i veckan, det finns en gräns för hur handikappad man kan bli, och jag har nått den nu. Så himla trött på foten. Innerligt!

Idag gick jag ut och vandrade med Doris. Det är dags för Backontracktäcke nu på hundarna och kylan smyger sig sakta inpå. Tisdagen ska det regna hela dagen så då utgår nog min vandring. Jag tänkte istället tillbringa några timmar i mammas lägenhet och städa och packa. Sedan hem och jobba.

Idag när vi var på Hornback hittade jag några växtlampor som jag placerade ovanför palettbladen. Mitt stora palettblad börjar tappa färg nu när ljuset försvinner, blir spännande att se om lampan har en bra effekt eller ej. Medan vi var på Hornback länsade hunden Doris köket på mat. Jag hade gjort en megastor gratängform med en vegetarisk gratäng. Potatis, purjolök, tomat och zucchini. Den var helt tom och hunden hade ätit upp rubb och stubb.

Jag frågade min man om han ställt undan kattmaten innan vi skulle gå, och det sa han att han gjort och då förlitade jag mig på det och gick inte in i köket själv. Men min man tyckte nog synd om mig för han bankade lite fläskige och stekte svamp och potatis till oss. Jag har inte lunch och middag imorgon som jag hade tänkt. men Ce la vie.


Systersonen har anlänt. Han är 17 år så han vet bäst, och hans huvud är som gjort av teflon. När jag var 14 år var jag ändå rätt mogen och ingen kunde tala mig tillrätta, för jag hade glöd och argument. Hade alltid svar på tal och ja, det har följt mig genom hela livet.

Jag känner inte riktigt igen mig själv i en pojke som inte kan diskutera en fråga som gäller hans egen person utan svarar med “vet inte”. Han vet inte vart han ska, vem han ska träffa, hur han ska ta sig dit, när han ska åka hem, hur han kommer hem, och när han kommer hem, om han kommer hem.

Om jag jämför med Daniel som växte upp hos oss sedan 12 års ålder hade han en helt annan respekt. Han hade våra riktlinjer och regler att följa. Det har gått så himla bra för Daniel med. Tycker inte om att känna oro för en liten människa som inte lyssnar. Det känns obekvämt och faktiskt läskigt. Som samhället ser ut idag kan vad som helst hända en ung kille som inte har några riktlinjer alls. Jag var själv ytterst besvärlig när jag växte upp. Riktig jävlig. Jag gjorde ju precis som jag själv ville, och inget kunde stoppa mig. Om jag ville flytta hem till min pojkvän när jag gick i nionde klass, ja då gjorde jag det.

Jag utsatte mig aldrig för situationer eller miljöer som jag inte hade kontroll över, hur korkade och dumma val jag än gjorde när jag växte upp. Varje generation ska väl göra sina egna misstag, det hör uppväxten till. Men vissa saker i livet gör man helt enkelt inte, hur cool man än är i andras ögon. Jag kan inte ångra hur jag själv var och växte upp, allt har ju sina orsaker. Det man gör och ser formar ju slutligen en själv som person.

Jag umgicks ju inte med jämnåriga killar, busar på fritidsgårdar, utan jag började ju gå ut på nattklubbar med 20årsgräns innan jag ens fyllt 14 år. Jag hade inga problem att föra mig i civiliserade sällskap och ingen hade en tanke på att jag skulle vara så ung, för jag uppträdde inte som en ung tonåring. Jag tror faktiskt att det var bra för mig att inte umgås med struliga tonåringar utan att jag kom snabbare in i vuxenlivet genom att passera förbi det och gå direkt till barer, Cafe Opera, middagar ute och allt som hörde livet till.

När jag var 15 hade jag middagsdejter med 28åringar som inte hade en aning om min ålder utan utgick ifrån att jag var 19-20 år. När jag var 17 hade jag ett förhållande med en 27åring och hade flyttat hemifrån. So what? Man gör det man är mogen för. Sen drällde jag tillbaka till mamma flera gånger under årens lopp. Såklart.

När mina föräldrar skilde sig på ett smutsigt vis tappade jag fotfästet totalt. Mamma har alltid funnits där ändå. Och nu ger jag tillbaka en del av den tid och kärlek hon har investerat i mig. Det känns fint. Hennes flytt till Sjöstadsgården blir på onsdag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *