Loading...
Vardagsliv

Ersta sjukhus – min magnetröntgen hos er var fullständigt oacceptabel!

Jag blev kallad på en magnetröntgen på Ersta sjukhus som enligt kallelsen skulle ta 20-40 minuter. Efter *2 timmar* lämnar jag britsen där jag legat i trosor och sjukhusskjorta med en tunn handduk över mig, totalt stelfrusen. Jag har gjort samma magnetröntgen av foten två gånger tidigare på Sophiahemmet och det har aldrig tagit den här tiden.

Inför min eventuella fotoperation krävdes det en förnyad magnetröntgen som ska bifogas remissen till den fotkirurg jag ska vända mig till. Min husläkare på Sjöstadsmottagningen rekommenderade Ersta Sjukhus som hon uttryckte var ett mindre sjukhus, “ett hemtrevligt sjukhus”. Då min mor fått remiss till en kardiolog där och den mottagningen inte har gått att få tag på per telefon hade jag inga erfarenheter alls av detta sjukhus. Men det tillhör väl vården idag att vart man än ringer så möts man av ett automatiskt meddelande att alla telefontider är fulla, klick. Mammas tid för undersökning fick jag slutligen omboka genom att tala in ett meddelande och be dem skicka ut en ny tid.

Min man lämnade av mig på väg till sitt arbete och jag var över en timme tidig när jag anmälde mig i kassan. Det enda positiva jag kan berätta om röntgenavdelningen, det absolut enda, är att det fanns en skön svart skinnsoffa i väntrummet. Jag lade mig i den soffan och försökte vila innan röntgen. Man skulle fylla i en hälsodeklaration innan och även om jag kunde svara nekande på samtliga frågor försökte jag förgäves få ögonkontakt med någon i den inglasade kuren för att få tillgång till en penna. Efter 10 minuter lyckades jag. De föreföll totalt ointresserade av patienterna på andra sidan glaskuren.

Jag hade klätt mig i mjuka träningskläder som inte skulle störa magnetkameraundersökningen av min fot. Det var ju en fot som skulle undersökas liksom, och jag avsåg att gå hem. Då jag läst på innan var det viktigt att jag inte hade metall på mig i någon form. Mjuka tights och bh utan sömmar alltså. Ändock blev jag instruerad att klä av mig helt och bara behålla trosor och strumpor på, och jag skulle byta om till en sjukhusskjorta.

Jag förstod inte anledningen till detta men lydde, ville bara få det gjort eftersom jag hade bråttom att komma till jobbet. Röntgentiden som jag var kallad till var 15.10 men jag hade ombetts infinna mig 14.55 och jag var ute i extremt god tid eftersom min man behövde släppa av mig i förbifarten innan han skulle börja jobba. Det gjorde ingenting eftersom jag någonstans utgick ifrån att det fanns en cafeteria eller Pressbyrå i sjukhuset. Vilket visade sig vara felaktigt.

Nåväl, jag gick lydigt in och lade mig efter instruktioner på britsen och fick förklarat för mig att det skulle ske två olika röntgen, en av foten och en av fotleden. Jag har ju varit med om denna procedur två gånger tidigare hos Aleris, senast på Sopiahemmet och kände mig väldigt trygg med detta. Jag är inte direkt den som sjåpar upp mig för något.

Vid tidigare röntgensessioner har man alltid känt en kontakt med röntgenansvarige på andra sidan väggen. Har minnen av att man hela tiden har berättat att det är dags för en ny session och att man hängt med i själva proceduren. Här fick jag en tunn vit handduk över mig och foten och en del av smalbenet var i tunneln medan jag låg utanför och frös.

Och som jag frös!

Jag fick lyssna på Lugna favoriter som inte lyckades överrösta magnetkamerans hackande och jag erbjöds en mic ifall jag akut behövde kontakta röntgenansvarige vilket jag liksom viftade bort för jag såg det inte nödvändigt. Han lade den vid sidan om mitt huvud och jag försökte bara vara mån om att ligga blickstilla enligt instruktionerna, även om mitt ben inte hade det stöd som behövdes för att jag skulle kunna låta benet vila i en bekväm ställning.

Den här undersökningen har aldrig gjort ont på mig så sådana förväntningar hade jag inte. Dock efter ett femtontal minuter kände jag hur jag kände av tån och foten, hur det gjorde jäkligt ont som om varje nerv i foten bara protesterade mot röntgen. Hela foten är ju nästan som stelopererad av allt brosk och felaktigt skelett och jag brukar knappt kunna röra den, men under den här session var det som om den vibrerade och smärtade och jag förstod verkligen ingenting. När det var ett uppehåll mellan bilderna började jag att famla efter micen men hittade den ej och det verkade inte som om någon hade mig under uppsikt och noterade att jag började att veva med händerna för att leta efter micen utan jag tänkte att jag får väl stålsätta mig och ligga kvar. Jag är ju inte hysteriskt lagd och även om det var obehagligt och gjorde ont var det ju ingen som handgripligen karvade i tån även om det kändes så.

Jag låg och låg, och frös och frös. Benen kändes som om de började att domna och jag måste ha somnat av ren utmattning för jag hörde en röst i mina hörselskydd som skarpt och irriterat sa att jag måste ligga HELT STILLA för nu blev bilden suddig. Jag bemödade mig inte om att svara för jag började att bli irriterad på allvar. Iskall och frusen av bara helvete och det var ingen som kommunicerade med mig om någonting. Jag visste inte hur många bilder som skulle tas eller hur lång varje session var och sedan skulle ställningen bytas och jag fick ligga plant med benet istället. Ensam igen.

Jag hörde hur samma bildserie togs gång på gång på gång. Det var som dolda kameran. Driver någon med mig? Jag övervägde att bara resa mig och gå men kalkylerade med den tidskrävande uppgiften att besöka läkare på nytt för ny remiss.

Jag låg som på helspänn, försökte ligga helt stilla, höll till och med andan. Efter att ha fått ändra ställning och lägga benen raka gjorde det inte ont längre i tån. Jag frös alltmer och hörde samma ljud gång på gång. Tänkte att jag måste stålsätta mig och hoppas att röntgenteknikern blev nöjd någon gång. Maskinen lät ju något eländigt och överröstade musiken men i en mikropaus bröt ljudet ifrån radion igenom och jag hörde hur hallåan sa att klockan var tjugo i fem. Va? Jag tänkte att det kan väl ändå inte stämma? Eftersom jag var fråntagen kläder och fått låsa in mitt aktivitetsband och mobil hade jag ingen tidsuppfattning, och det var helt tyst i andra änden. Det bara fortsatte.

Från ingenstans kom plötsligt en annan röntgentekniker in i rummet och berättade slutligen att vi var klara. Den första var nu inte kvar och jag undrade i mitt stilla sinne om han hade misslyckats med sitt arbete och den andre hade fått ta över. Jag förstod att de snabbt ville bli av med mig eftersom han hastigt rev av skyddspappret på britsen och jag blev pekad mot utgången. Det var nu helt mörkt och nedsläckt i lokalerna och jag var ensam patient kvar. Jag klädde på mig skyndsamt och var helt igenfrusen. Det hela hade varit en fruktansvärd upplevelse.

När jag med panik i blicken rusade nedför trappan efter att jag insett att jag tillbringat först en timme i väntrummet och sedan 2 timmar på britsen, och att jag var rejält försenad till att rasta mina hundar, hinna äta någonting, hinna börja jobba i tid,  rusade en annan man nedför trapporna samtidigt. Han sa att han var chef för röntgen och när jag kort berättade min upplevelse sa han att det lät konstigt och att han skulle fråga imorgon vad som gått fel.

Jag rusade ned på gatan, hejdade desperat en taxi och drog mitt American Express och betalade 170 kronor för färden hem till Sjöstaden. Snabbt in genom dörren, koppla hundarna, ut med dem och i rekordfart hasade jag ned framför datorn och öppnade Excel för att börja jobba. Jag var mer än en timme sen att börja jobba trots taxiresan.

Det här känns inte okej. Det är inte rimligt någonstans. Jag har upprepat den här undersökningen vid 2 eller om det är 3 tillfällen innan och har aldrig någonsin fått ett klagomål på att jag inte är stilla. Jag har aldrig legat så länge att kroppen domnat av. Jag har aldrig frusit då jag kunnat ha kläder på mig när en FOT ska röntgas.

En sak är säker: Jag kommer aldrig någonsin återvända till Ersta sjukhus röntgenavdelning. Jag fick inte ens en ursäkt eller förklaring.

När jag frågade den nya röntgenteknikern som sa adjö frågade jag honom hur det kom sig att det tagit så lång tid. “Det tar tid att röntga” var det ytterst diffusa svaret. Och det är jag baske mig inte nöjd med. Det stod 20-40 minuter på remissen och det var utifrån det jag planerade min dag.

Ping Joakim Craaford! 170 riksdaler och en ursäkt tack! Allraminst. Blombud går bra det med. Det här bemötandet är inte rimligt och det här måste Ersta sjukhus röntgenklinik ta tag i.
Om en röntgenavdelning har svårt för att röntga en fot, om empatin och omsorgen för en patient totalt uteblir då bör ni varken arbeta med röntgen eller människor. Kanske hårda ord, men det konstaterar jag rent krasst efter att ha varit hos er idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *