Idag var det Alla Hjärtans Dag. Det låter nog konstigt för en del, men jag har aldrig firat den dagen utbjuden i finklänning. Det behövs inte när man blir uppvaktad, omvårdad och har en egen köksmästare hemma som alltid har lagat Valentinemiddagen till oss hemma. Jag såg många män med inköpta blomsterkvastar idag. Jag fick inte blommor. Jag fick något mer varaktigt, som krävde många timmars arbete som min man lade ned. Han möblerade om två rum hemma för att jag skulle få flera kvadratmeter större arbetsrum. Och det är något varaktigt, han visar mig alltid sin kärlek på ytterst konkreta sätt. Jag vill inte ha rosor. Jag vill ha omtanken. Min man hade faktiskt bokat tid för en supé på en fin restaurang redan för 2 månader sedan, han ville överraska mig, att det skulle glädja mig. Framför allt för att vår relation behövde det. Vi hade ju bara slitit under hela 2018 och knappt haft tid för varandra. Dock avbokade vi. Vi uträttade nödvändiga ärenden istället hela dagen och kvällen och till slut var jag vrålhungrig, och han med så jag chockade nog min make genom att föreslå en fet calzone med extra ost. Kanske inte det nyttigaste, men det blev vår Alla Hjärtans meny, den dag då varenda krog i Hammarby Sjöstad hade fullbokat!
Jag träffade min make för 19 år sedan, eller snart 19 år sedan då vi träffades på Valborgsmässoafton av alla dagar.
Det blev vi på en gång eftersom han skickade ett sms redan på natten vi hade träffats, och vi träffades redan nästa dag, och dagen därpå, och inom en kort tidsrymd bodde vi i varandras hem. På midsommarafton samma år sa han att han äskade mig för första gången. Jag blev ställd och svarade tack. Jag kunde inte tänka klart eftersom älska var ett så viktigt ord för mig. Själv valde jag ett bättre tillfälle att förklara honom min kärlek lite senare. *ähum* Vi satt i bilen och mitt på motorvägen när han rörde vid mitt ena ben på ett kärleksfullt vis kom det ur mig från hjärtat att jag älskade honom. Som sagt, jag väljer mina tillfällen i livet. 😉
Av en olycklig händelse då Martins mor gick bort fick vi även tidigt sällskap i vår relation av Martins halvbror som då var 12-13 år. Allt hände väldigt snabbt och jag hade många tillfällen att backa ur, men gjorde det inte. Plötsligt hade jag gått ifrån att vara nybliven singel till att bo med Martin och hans halvbror. Det är med facit i hand, om man tittar tillbaka i glimtar under alla dessa herrans år, mitt livs bästa beslut.
Jag tänker ofta att det var tur att jag precis hade landat i mig själv och inte längre flängde ute som en galning. Jag som hade levt för Stureplans krogar, drinkar, uteliv och ytlighet under så många år. Jag hade varit en svårfångad fjäril tidigare. Tidpunkten var rätt, annars hade jag nog fladdrat förbi, nektaren tog aldrig slut.
Visst går en relation upp och ned och har sina toppar och dalar, han kan reta mig till vansinne med sin omtänksamhet. Detta är något som de flesta kvinnor inte får uppleva alls under sin livstid, (det finns många skitstövlar där ute) och jag får för mycket av den varan.
Bortskämd? Jo det kan man säga. Han vill alltid hämta och lämna mig vad jag än tar mig för och ibland blir det för mycket så jag känner mig ofri. Nu skakar du på huvudet och tänker hur kan jag tycka det är besvärligt med en make som tidigt hade som målsättning att hans sambo och sedermera fru skulle slippa åka kollektivt…
Ja, om det är hans sämsta sida skulle du bara vilja veta hans bästa då? 😉 Jag som jobbar med text och älskar att skriva, jag tror jag kommer få bli uppe sent inatt. Jag tänkte inledningsvis snabbspola det senaste året med Martin. Dock blev det så MÅNGA bilder jag valde ut när jag gick tillbaka i min Iphone, och även om målsättningen är att bara kommentera bilderna med få ord är det en omöjlig uppgift.
William Faulkner myntade uttrycket “Kill your darlings”. Det är meningen att jag ska fatta mig kort och koncist Framför allt för att man tappar bloggläsaren om man levererar lika långa texter som jag har för vana att göra. Lycka till säger jag. 🙂
Jag är skapt för att skriva böcker. Dock tröttnade jag på tanken när jag väldigt lätt fick ett bokkontrakt. Förlaget var intresserade omgående och vi kom till kapitelindelning och utgivningsdatum. Jag tyckte det gick för lätt att få kontakt med ett förlag. Tappade intresset. 😉 Jag veeet, jag är galen. Välkommen till upp och nedvända världen! 🙂
Nu var det inte mig det skulle handla om utan om min make och hur lågan kan hållas vid liv och den trygga punkt som kärleken ger mig, trots mina egna tillkortakommanden. Nu kör vi innan jag svamlar vidare. Motiveringen finns under varje bild, direkt från hjärtat.
JAG ÄLSKAR MIN MAN….FÖR ATT;
1. För att han avskyr att långvandra med hundarna i 4-5 timmar men ställer upp på det ibland trots att han hinner bli hungrig, trött och blöt om fötterna.
2. För att jag är stolt över hans olika stilar jag har fått utstå genom åren. Att han är som en kameleont och ibland är “SjöstadsMartin”, ibland är HantverkarMartin, ibland är.. att han aldrig tråkar ut mig eftersom han har så många olika sidor som jag tror jag ser mer än andra. Han är anpassningsbar. Jag hittar fortfarande nya sidor hos honom viket är magiskt efter 19 år!
3. För att han vågar tänja sina gränser och på vår smekmånad gå i fina skjortor varje kväll på Bavaro Palace Deluxe i Dominikanska Republiken, och framför allt att han älskade landet nästan lika mycket som jag gjort sedan 90-talet. Martin är ingen kostymkille, men han är så himla snygg i kostym. Han är en sådan man som skulle kunna komma hem i en ny kostym en dag för att överraska mig, för att han vet att jag älskar att se honom i det. I en vanlig kavaj blir han oerhört manlig i mina ögon.
4. För att han inte alls är så förtjust i höns men för att han för att han är djurvän och för att han vet att det är viktigt för mig, bygger reden, hönsgårdar och åker långa ändlösa turer till Granngården för att hans fru bara måste ha mer spån, hö eller en äggkläckningsmaskin. Nu är tyvärr hönsen ett avslutat kapitel. (När jag bodde på torpet permanent födde jag upp en hönsras som heter brahma) Men han var tillräckligt godtrogen för att jag skulle kunna lura i honom att jag hade en kompis som behövde hönsvakt. Jag hade hönsen en hel sommar. Men annonsen om att de behövde passning hittade jag ju på Blocket. Hahahaha. En negativt inställd man till att frun ska vara hönsvakt på landet och ett småsurt “Du gör ändå som du vill”, och sedan fanns de kära hönorna redan på plats när han anlände till vårt torp. Och han kunde inte låta bli att bli full av omsorger för dem och köpa god majs till pullorna. För det är bara sån han är! Och det älskar jag honom för.
5. För att han överraskade mig på vår bröllopsdag med att anlände med handen invirad i gasbinda. Han kom till torpet och hade handlat en kofta till mig som jag skulle ha över den hastigt improviserade bröllopsklänningen och när han klev ur bilen sa han att han blivit bränd i köket på jobbet och frågade om jag kunde lägga om hans hand. När jag lindade bort gasbindan kom det plötsligt fram en tatuering med en kungakrona och MITT NAMN tatuerat på hans hand. Han är säker på vår kärlek och har burit min osäkerhet för livslång kärlek och mina temperamentsutbrott och onödiga kommentarer under alla år. Det har varit en osäkerhet sedan barnsben då min far var otrogen mot min mor och svek henne på ett fult sätt, och jag sedan dess inte vågade lita på en man fullt ut. Han har läkt den sorgen inom mig, bara genom att vara trygg, sig själv.
6. För att han är så trygg med våra djur. Sascha på bilden är den hund jag i mitt liv stått närmast. Hon och jag var själsfränder och jag klarar knappt av att skriva orden men jag älskar min man för att han tog på sig att vara med Sascha hennes sista stund på jorden. Jag hade bara gråtit högt i panik av att avliva min hund för att hon var nästan 17 år gammal och gjort hennes sista sekunder till en plåga för oss bägge. Nu tog han på sig det som min man och även om jag störttjöt i bilen när han kom tillbaka kan jag nu, snart 5 år senare titta på bilder och videoklipp på Sascha utan att börja grina. Jag känner inte att jag svek henne utan att jag gav henne den allra bästa sista stunden, med sin älskade husse vid sin sida. För jag kunde bara inte. *och nu kom tårarna*
7. För att han är lika blödig som jag när jag pekar på en av holkarna på vårt lantställe och kvider fram att talgoxen inte har någonstans där den kan lägga sina ägg, och att det kanske ligger döda fågelungar i holken nu. Det krävs inte mer för att han ska lämna det han håller på med och ta ned den multna holken och fråga om jag vill åka och köpa fräschare holkar. Varpå jag frågar om han kan bygga holkar själv och han säger att det är självklart, han kan få inspiration på Pinterest.
8. För att han tar sig tid att börja måla mönster på holkarna för att han är så mångfacetterad och när han gjort sin fjäril vågade jag ta fram en bild på nätet som jag målade utifrån. Jag har så höga krav på mig själv men med min man kan jag vara mig själv och han säger aldrig något nedsättande. Faktum är att han aldrig har sagt något nedsättande under snart 19 år, vilket det i sig är ett mirakel. Jag har nog inte varit lika… snäll. Gud så jag kan ge svidande kritik, det är ju mitt signum. Hoppsan.
9. För att han aldrig bromsar mina ideer som när jag i somras investerade i så många holkar ifrån Rusta att vi knappt hade tillräckligt med träd kvar på skogstomten! Han klättrade upp på en stege och frågade mjukt vilka träd de skulle sitta på. Vi hann aldrig lacka dem med klarlack, men om färgen har runnit nu när vi kommit tillbaka till torpet nästa gång, då får vi väl måla om holkarna då? Martin är aldrig omöjlig. Om jag inte gnäller när han köper gymtillbehör eller kläder gnäller han inte om mina hysteriska shoppingvanor när det kommer till vildfåglar och ekorrar!
10. För att han älskar sin galna torparkärring och för att han också lärt sig älska torparlivet, naturen och torpets möjligheter lika mycket som jag gör. Att han bestämde sig för att vi skulle flytta ut till torpet för ett år och rätt surt packade pick och pack och åkte ifrån Hammarby Sjöstad till landet 4 vändor med vår Volvo XC90 för att få med sig allt. För att sedan fylla bilen med sakerna igen några månader senare när min mor blev så svårt sjuk att vi radikalt bestämde oss för att flytta tillbaka redan innan vi hade flyttat…. Det tålamodet. Det sättet att bara hänga med mig i livets karusell, det är så skönt att han är vid min sida. Oavsett vad som händer.
11. För att han har accepterat att jag vill bo på vårt torp vår- höst och att han vet att jag och djuren trivs och har det så bra där att han självvalt sitter helt ensam i vår våning i Hammarby Sjöstad för att han vet att jag inte vill vara i stan. Och kanske för att undvika slagsmål med den galna kärringen? 😉 Det är ju inte så att han övergiver mig där utan han kommer så snart han har några dagar lediga och storhandlar med mig och förbättrar torpet så det blir ännu bättre för mig att leva där för varje år. Det är en sådan ömhetsbetygelse som jag inte har upplevt med någon annan människa. Folk är helt enkelt inte så. Det är min man i ett nötskal. Hjälpsam, osjälvisk, omtänksam.
12. För att han är så himla fin när han blir glad över att vi köpt en ny stor gasolgrill när den förra i all stress en höst inte blev intagen och den liksom dog när snömassorna rasade ned över taket och begravde grillen och dödade den. Att han valde att skänka bort en dyr gasolgrill till en behövande istället för att beställa reservdelar. Att han är så himla bra på att grilla. Att han är fin i hantverkarlook!
13. Att han sväljer mina vita lögner utan att blinka när jag köper en myggpaviljong som jag egentligen tycker är för dyr men som jag säger att jag fick på rea för en femtedel av priset. Att han utan att knota står en hel eftermiddag/kväll och slåss mot myggen samtidigt som han tålmodigt och skickligt sätter ihop paviljongen och ber mig sätta på väggarna vilket jag gör under lite gnäll och en hjälplös min då jag tycker det är svårt. Att jag inte kan manipulera honom som jag kan med andra män utan jag fick minsann sätta ihop väggarna själv. Jag har ju tröttnat på de män som gjort slaviskt som jag bett dem om. Long story.
14. För att han ser så optimistiskt och positivt på det jag ser så negativt på. Okej verandan rasade in under snömassorna, utan att ha byggt något liknande tidigare knackar han istället ned allt på backen och bär med stålmannens kraft bort den gamla verandan och säger glatt att han ska gå in på Pinterest och hitta på något nytt att bygga på platsen, utan att reflektera över kostnaden. Vem har en sådan man? Inte bara den fysiska styrkan utan att vända ett problem till en lösning. Min mans valspråk är “Inga problem”. Jag vet att vad som än händer oss i livet är han en riktig man och löser det.
15. För att han är så handlingskraftig, att han orkar med alla långa avstånd på landet till Byggvaruhusen, att på egen hand utan hjälp bära allt virke och att han vågar experimentera där andra män hade ringt en snickare och gjort det lätt för sig. Att han bara ser det som en utmaning. Det är vad som kännetecknar en riktig man för mig. Jag är så pass gammeldags att jag vill ha traditionella könsroller. Ju mer desto bättre!
16. För att han på egen hand har lärt sig snickra och gjort så mycket förbättringar på vårt torp att jag inte vet om jag ska tacka Pinterest eller den som har format min man att bara köra, vad det än gäller. Jag vet inte vart han får styrkan, karaktären och arbetsglädjen ifrån. Han står och visslar medan han ger sig på svåra moment och plötsligt har vi ett nybygge på torpet. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom!
17. För att han har en så fantastisk kropp. Jag har lärt mig att tycka om muskler. Jag som trodde att han var en dum gymråtta som inte hade intelligens eftersom jag fördomsfullt dömde ut honom på musklerna när vi träffades allra första gången.Det är ytterst pinsamt men det är nog den största missbedömningen jag hastigt gjort i mitt liv. Jag får skylla på alkoholen! Han hade lysande betyg i både grundskola och gymnasium och vi ska snart börja om vår spanskakurs. Båda är vi tävlingsmänniskor och jag tackar gudarna för att jag talar en del spanska sedan innan!
Oj.. jag måste fortsätta med detta imorgon. Jag insåg just vad klockan var. Jag är hemskt ledsen brudar, men han har bara en bror och det tillverkas inte män i den här kalibern längre. Visst har min man nackdelar med, det har vi alla, men jag är brutalt ärlig i allt jag skriver. Jag vågar knappt berätta mer om min man, tänk om någon kidnappar honom? 😉 Imorgon kommer resten av bilderna jag valde ut!