Loading...
Hammarby SjöstadHund i Hammarby SjöstadStresshantering

Den läkande miljön i Hammarby Sjöstad

Jag är fruktansvärt stressad. Har minnesluckor. Det som jag känner just nu har jag aldrig upplevt. Jag mister mitt närminne och jag som alltid lever i nuet har förlorat all förmåga att göra det pga yttre stressfaktorer. Det jag vet är att de faktorer som orsaker stressen behöver jag till viss del leva med. Jag har dock gjort som duktiga läkare förordat, skär bort det onda. Dvs det som jag inte mår bra av att ha i mitt liv – ta bort det.

Jag gjorde det precis. Lättnaden efteråt var enorm. Jag kände bara hur jag djupandades ända ned i magen och hur stressen som en djup suck lämnade mig. Man kan inte förändra människor och om man inte tycker om den person man har framför sig, och känner en bottenlös förtvivlan och vanmakt kopplad till individen att man bara vill skaka den personen, (min far) då är det dags att kliva ur den relationen.

Min man och jag diskuterade det ikväll. Han satt lugn vid sin dator, och jag bara kom ut från mitt arbetsrum och sa lättat med eftertänksamhet att jag skurit bort cancersvulsten som bestod av min far. Sedan blev även jag lugn.
Man väljer inte sina anhöriga.
Man väljer inte sina föräldrar.

Men man väljer att ha positiva kontakter i sitt liv som för en vidare i en positiv riktning. Jag har bankat huvudet i väggen så många gånger under den senaste månaden, men bara för att inse att det är helt meningslöst, inte konstruktivt och bara gör mig ledsen.

På spanskakurs för en månad sedan

Behöver gå vidare med mitt liv, och min man och jag kommer endast ha samtalsämnen mellan oss som bygger vår relation framåt. Vi talar om Dominikanska Republiken, om spanskakursen vi nyligen började och snöpligt nog behövde hoppa av, om våra kommande resor och det vi vill göra i livet. Då jag levt under hög stress så länge och det kulminerade för 3 veckor sedan behöver jag min mans stöd eftersom min förmåga att hitta logiska lösningar kvarstår, men jag blir otålig när jag inte bara kan förmå personer i min närhet att efterleva det.

Det finns inte en person i livet som jag har blivit så besviken på som min far, och då talar vi om ända sedan barnsben. Jag vet ju det. Ändå blir det en ny besvikelse för varje ny kontakt, och jag har med åren blivit med hårdhudad, det blir inte längre ett öppet sår för varje misslyckad kontakt, utan bara resignering. Besvikelserna bara är som pålagringar på en led, till slut finns det ingen ledvätska runt brosket utan det gör ont bara man går.

Det finns så mycket outtalad sorg i min relation med min far att jag plötsligt bara förflyttas till den bittra sorgen när han svek mig första gången när jag var 8 år och känslorna är översvallande och det är som ett svart vacuum, som en svart ballong med rispor. Han har ju svikit mig varje gång sedan dess. Vi talar om 45 års otillräckligt faderskap. Usch. Tur att det finns andra förebilder som varit substitut för min egen far.

Hur som – min dag började väldigt bra. Jag tog vår staffe Neo till Malin, min kiropraktor och hon fixade honom. Det är märkligt med Neo för jag uppfattar honom som känslig, men inte så intelligent. Han har ju genom åren haft en del besök hos kiropraktorn eftersom jag även låter hundarna få förebyggande friskvård och jag fysiskt utsätter dem för mycket motion. Vi passerar gatan kiropraktorn finns på varje dag, och han visar aldrig något intresse för att gå in där, jag tänker inte ens på att Sjöstadens kiropraktik är lokaliserad där eftersom det är i min närmiljö.

Dock var det en dag för någon vecka sedan då jag tittade åt andra hållet som jag plötsligt kände ett kraftigt ryck och jag såg att Neo stretade i andra änden kopplet, han var i full färd med att slita sig fokuserat i en riktning, till entrén till kiropraktorn. Han är en hund och en hund drivs mycket av instinkter. Han brukar också streta mot skogen, han är på varje promenad fokuserad på att gå i en enda riktning och det är mot Nackareservatet, och han kan även streta om vi närmar oss djuraffären. Han har dock under de 8 år som vi bott nära kiropraktorn målmedvetet velat att gå dit.

Jag hade inget annat val än att boka en tid, detta efter att ha masserat hunden i 50 minuter i soffan framför tvn och märkt att han var spänd och hård och att han markerade med en morrning när jag började massera hans ena höft. Eftersom Neo aldrig visar humör bekräftade det misstanken att han hade ont. Han har även under en tid vaktat och skällt eller moffat vid okända ljud, något han inte ens gjorde som unghund. Sammanlaget är det en hund som visar tecken på att ha ont. Det är små små signaler eftersom hundar inte kan prata.

Neo blev själaglad när jag styrde stegen mot kiropraktorn Malin idag och jag litar på henne så enormt då hon under flera år har fixat mig och följderna av allt ont i kroppen jag får som härleds till en fot. Hon har även under flera år utövat sin magi på mina tidigare hundar med, samt Doris. Det är magi för när hon arbetar med min kropp känns det som om mina celler lever under hennes händer. Jag kan inte beskriva det bättre.

Malin satte ord på det jag diffust visste; och hon berättade att Neo var låst i bäckenet, framför allt på vänster sida och att han var låst i ländryggen och sedan är hon så proffsig att hon bara samtidigt som hon talar med mig med vana händer trixar och fixar och sedan går jag därifrån med en hund som i stort sätt ler lättat, om nu hundar kan göra det.

Efter att gått hem med Neo bytte jag hund. Jag kände ett så starkt behov av återhämtning rent själsligt och det är bara i naturen jag mår bra. Jag tog Doris och gick en promenad. Min man har köpt ett par nya stora lurar till min Iphone som är trådlösa genom blåtand och jag satte på Mindfulnessmusik på högsta volym samtidigt som jag connectade med Doris. Så fort jag gick ut genom porten hade jag släppt alla andra tankar än nuet.

Det var så fantastiskt väder. Hammarby Sjöstad är en unik plats i Stockholm. Om ni har vägarna förbi, kom hit, för Sjöstan behöver upplevas! När solens strålar belyser alla byggnader, vass, bryggor och man tar del av det rika fågellivet och miljön, då blir jag helt lugn. Jag är glad och tacksam över att vi har ynnesten att bo här, något jag är väldigt ödmjuk inför.

Jag har en förmåga att låta saker och ting försvinna från mitt medvetande, men nu när jag är uppe i hög stress generellt kommer jag inte ihåg saker och rutiner som annars sitter i ryggmärgen på mig, det är obehagligt och jag vill inte ha det så. Däremot accepterar jag att det är så. Det bara är så.

Under min och Doris utflykt inom Hammarby Sjöstad hann jag mata några kajor i smyg utan att min hund såg att jag kastade iväg hennes pannbiffbitar och korvslantar i deras riktning och det är en bedrift kan jag säga. Jag tränade lydnad i hundmöten och just för att min hund märkte att jag hade fullt fokus på henne i just den stunden gick allt som en dans. Om jag är irriterad eller tankspridd märks det på hundarna. Därför försöker jag undvika att rasta hundarna om jag har fel känsloläge. Det är någonting jag ser som så självklart.

Det är bara senaste månaden jag har blivit riktigt frustrerad och irriterad, en naturlig följd av en för hög arbetsbörda och belastning. Min läkare förklarade för mig att jag hade en naturlig stressreaktion till följd av en extrem arbetsbelastning, jag var inte psykiskt sjuk. Det var förbaskat skönt att höra, för jag började ju undra själv. 😉 Googla utbrändhet så har ni mig i ett nötskal! Men jag tänker inte stanna i det stadiet så länge till.

Jag och Doris sökte upp lugnet och ron vid vassen, vi såg svanfamiljerna segla fram genom vattnet och vi höll spänt ögonen öppna efter bävern vars huvud brukar guppa i vattnet, men det var ingen bäver i sikte. Det var dock isflak som såg ut som gnistande diamanter i den starka solen och trots all snö och is kändes det som vår. Våren i Hammarby Sjöstad är underbar, likaså sommaren. Jag vill egentligen helst vara på vårt torp, min själ skriker om det, men det är inte möjligt just nu.

Det magiska inträffade, att när jag under 35 minuter hade lyssnat på den här relax/yoga/mindfulnessmusiken som mest består av en massa klinkande, vågskvalp och naturljud i kombination med … Hammarby Sjöstad med allt vad det innebär, blev jag helt lugn. Jag var så lugn att jag höll på att somna, efter att försökt ta en serie selfies med min hund. Jag slöt ögonen en stund för jag blev så lugn att jag blev sömnig, men sedan besinnade mig och tänkte att ur ett hundmötesperspektiv eller med aggressiva svanar var det inte görligt att somna med en reaktiv hund i kopplet. 🙂

Jag reste mig därför och gick hem, och jag behövde bara den timmen, för sedan var jag rustad för dagen. Alla har vi någonting som vi behöver för att må bra. Jag har bara naturen. Men se bildbomben ifrån Sjöstan, och var glad för min skull. Jag är måhända trött, stressad och irriterad, men om jag bara får vara sjukskriven och ej fungerande några veckor till kommer allt att lösa sig med tiden.

Imorgon ska jag åka till min urgulliga privatläkare på Östermalm. Han jobbar heltid trots att han är född 1941. Jag blev tipsad om honom av en fantastisk kvinna som heter Maud. Jag och maken ska åka dit för att få kolla på de blodprover vi tog för en tid sedan. Jag ska även be om en remiss till någon lungläkare eftersom jag under de senaste 15 åren ständigt har problem med luftvägarna. Min man måste ha en remiss för att få bort vätska i sitt knä. Vi behöver prioritera oss själva. Min rara moster (pensionerad sångerska och röstpedagog) ringde mig idag och var bekymrad hur det var med mig. Hon är en fin människa. Då hon bara bor på andra sidan vattnet på Södermalm är min tanke att jag ska ta mig till henne och besöka henne. Hon greppade läget när jag kort förklarade.

Min egen mor däremot vägrade lägga på när jag bad om att få handla klart i livsmedelsaffären när hon ringde och började sprudlande återge saker och ting. Jag iddes inte motringa när jag väl hade gjort mig av med henne samtidigt som jag hade intresserade åhörare i butiken. *suck* Sedan hade jag i samma butik ett uppfriskande samtal med en av mina uppdragsgivare när det gäller jobbet. Gäsp. Nu måste jag ge mig Att skriva är mitt arbete och min terapi. Oavsett vad jag skriver eller för vem jag skriver blir jag lugn av det. En del bloggläsare känner mig privat. Andra måste undra vad jag är för en filur. Och det bjuder jag på! Kram på er därute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *