Loading...
Kåserier

Fantastiska moster Carina Leijd och Släkten är värst!

Pratade precis med min rara moster Carina Leijd, hon bryr sig och hör av sig då och då, själv är jag dålig på att ringa upp, jag är alltid så upptagen med annat.
 
Carina är en fantastiskt människa och begåvad sångerska som har sjungit i hela sitt liv, turnerat i Mexico med ett tjejband, och spelat in flera LPskivor. Hon har varit med i en massa olika band, jag vet inte ens hälften av hennes karriär. Jag har alltid önskat att jag kunde sjunga som henne! Hon är en intressant person och gör intryck på alla som möter henne. 
 
Nu är hon pensionerad och jag undrade när vi pratade om hon hade några videoupptagningar från när hon har spelat live, hon har varit jazzsångerska i hela sitt liv plus att hon behärskar alla andra genres med.
 
Men nästan allt är förlorat i en flytt.
Carina har även skrivit en självbiografi som är helt fantastisk. Den är helt ärlig, chockerande, fantastisk och jag har läst den och kommer nog aldrig glömma vissa partier. Den finns inte att köpa och är inte utgiven, men om man ber snällt kan man få låna den om hon litar på att man lämnar tillbaka den. Jag hade velat ha den hemma!
 
På mammas sida släkten kan alla sjunga och skriva. På pappas sida är man städad och ekonomisk. Lite trist. De är inte så kreativa. Men min pappa har också skrivit en bok som jag inte har läst.
 
Jag har väl dubbla gener, därför jag är en vass skribent mitt i allt annat. Skönt att kunna försörja sig på det som copywriter och contentwriter samt som Search Engine Evalulator.
 
Jag skulle så gärna vilja göra en webplats åt min moster, men det är svårt då hon själv inte har så mycket material kvar. Carina är inte så mycket på nätet, tror inte ens att hon har en smartphone med internet. Hon har alltid gått mot strömmen, det är inte så många som lever utanför internet idag av eget val. Hon tycker att det är en onödig kostnad, samt att hon går illa nu och är rädd för att bli rånad om hon har en smartphone. Dock har hon stort nätverk med vänner och har tillgång till internet om hon vill ha det. 
 
 

Här hör jag tydligt hur Carina sjunger, det är hennes röst som hörs tydligast, själv är hon mycket nöjd med “Something” som man kan höra här:

 
 
När jag var barn turnerade min moster i Sverige och av en händelse blev min grundskola inbjuden till Estrad Folkets Hus där min moster sjöng och dansade, då var temat att hon var ledsångerska till en Flamencogrupp. Hon är den mest begåvade i släkten Leijd. Jag minns hur stolt jag var när Carina kom till min skolavslutning, hur hon var som en främmande exotisk fågel iklädd en urhäftig pälsjacka och hur avundsjuka mina klasskamrater var på att jag kände henne. 
 
Dock vill hon inte ha Facebook eller vara ute på nätet då hon är rädd för näthat. Klokt av henne. 
 

Jag har alltid varit så stolt över att Carina har tillhört min släkt och att hon varit lite av det svarta fåret bland alla rekorderliga brackor som suttit i sina fina villor med en massa pengar, men som varit så välstädade att de är … tråkiga rent ut sagt. Jag har till och med tagit bort dem från Facebook, då dessa brackor bara har kommit med näthat mot mig på Facebook. Helt utan urskiljning. Min andra moster, Kerstin drog sig ju inte för att kommentera mycket nedvärderande på mina inlägg när vi var “Fbvänner”. Kerstin blev upprörd över att jag gjorde sådana i hennes ögon ytliga saker som ögonfransförlängning. Hon ville bara se de sidor av mig som hon godkände. Hur kunde hon ta sig den rätten?

Hon var lyrisk när jag gjorde inlägg att jag var i skogen och plockade kantareller. Men så fort jag lade upp något som hon inte tyckte om, då hackade hon på mig offentligt, till den grad att mina vänner undrade vad det var för otäck kärring jag hade på min Facebook, som tycktes vara släkt med mig.

Jag har inget behov av att bli accepterad av Kerstin Leijd. Carina är inte heller accepterad av Kerstin. Det är ingen kvalitetstämpel att vara det, även om Kerstin tror det själv!

Hon är gammal och förvirrad och är dessutom sjuk. Jag tog bort henne som fbvän eftersom hon menade att hon inte hade möjlighet att hälsa på min mamma, sin syster, eftersom hon (till skillnad från mig) var en självständig kvinna och att hon inte ville be sin bilburne yngre pensionerade man om hjälp med skjuts. Jag läste den meningen flera gånger. Och tänkte i mitt stilla sinne att hon måste driva med mig. De hade ju en rullande Toyota Rava av 2015 års modell som de varken köpt på kredit eller leasat. Hade min moster kommit på obestånd, hade hon inte råd med taxi, eller hade hon börjat bli senil och inte längre kände till att det fanns taxi och Uber?

De hade köpt bilen kontant! Bilen var i trafik och en uppskattning av bilens värde var idag hos en bilhandlare 202 800-213 200 kronor. Hennes man Göran var pensionär. Att hon inte kunde be Göran om skjuts, var det för att han inte heller ville träffa mamma, eller var det för att hon var en självständig kvinna som hon enligt sin Facebbok kunde gå med rollator runt sitt kvarter kring den flotta bostadsrätten på Kungsklippan, istället för att besöka sin syster? Om man har en bostadsrätt för många miljoner i ett kvarter i centrala Stockholm kanske man tycker att man är förmer sin syster som sitter instängt i ett rum på ett vård och omsorgsboende? Jag bara undrar…

Varken hon eller faster Margareta hade besökt mamma på flera år under den tid mamma bodde i sin egen lägenhet. Margareta hade iallafall varit där för 3-4 år sedan. Carina hade dock varit där när mamma fyllde år, för jag bjöd bara hem henne till mamma, inte Kerstin eller Margareta, för jag tror i ärlighetens namn att inte ens mamma ville ha dem där! Haha.Det där sista kunde jag inte låta bli att skriva. Jag får inte skriva så egentligen, för ingen vill väl ha släktdraman. Inte jag iallafall, jag avskärmar mig från folk jag inte respekterar, oavsett släktband.

Jag vågade inte fråga moster Kerstin lite syrligt ifall hon som den självständiga kvinna hon var, inte tyckte sig ha råd med en taxi till mamma, för tanken tycktes inte ha föresvävat henne. Det fanns ingen handlingskraft eller initiativkraft hos dessa äldre släktingar, och jag som är tvärtom kände inte så stor släktskap med dessa gamla stofiler, så jag skar bort dem som en läckande cancersvults. 😉 Och vad jag mådde gott efteråt!

Carina, min favoritmoster, hon har alltid gått sina egna vägar och gjort precis som hon har velat. Det är ett släktdrag om något! 🙂 Inte heller hon är inbjuden till de övriga släktingarna, och en Leijd minns alltid en oförrätt! Jag känner såå igen mig!

Kerstin har jag inte blivit inbjuden till på säkert 25 år och inte ännu längre tid tillbaka, och mina kusiner, hennes barn har jag inte någon kontakt med. När min älskade mormor levde, Momma, då var hennes villa en naturlig samlingspunkt. Då träffade jag mina kusiner där och eftersom mamma alltid hade dålig ekonomi som ensamstående fanns där alltid påsar med urvuxna kläder från min kusin Helena, som vi kunde ta med oss hem. Jättesnällt!

Min morbror Janne lärde jag aldrig riktigt känna. Han hade en genomskådade blick, och var kommendörkapten i marinen, utöver jazzmusiker. Janne spelade med Blommans Dixieland Band och var musikalisk, som alla andra i släkten Leijd. Jag hittar inga inspelningar där Janne är med på Youtube, för när han olyckligtvis blev drabbad av sjukdom kunde han inte spela trumpet som han var så bra på. Men han spelade ofta med bandet nedan:

Helena, Janne och Margaretas dotter,  som är en framgångsrik poet, henne har jag också kontakt med, icke att förglömma. Helena har läst dikter för kungen, och utgett flera diktsamlingar varav en är utgiven på serbiska till och med. Helena är även utbildad journalist genom Poppius. Det är alltid hon som ringer, för jag är skitdålig på att höra av mig, och jag kan aldrig bjuda hem henne eftersom hon är allergisk mot pälsdjur. Om jag inte hade jobbat så mycket hade jag haft möjlighet att åka hem till henne, för vi har ju bil och eftersom jag inte är en självständig kvinna som moster Kerstin vet jag att min man utan problem skulle skjutsa mig dit.

Men jag träffade Helena när hon fyllde 50 år. För att inte komma i onåd gick jag den sista biten upp till hennes mamma Margaretas villa. Jag kom nämligen i taxi eftersom min man var på jobbet och jag helt enkelt inte pallade att åka kollektivt till Huddinge. Jag låtsades att jag kom med buss. Säkrast så. Helenas 50årsfest var jättetrevlig och hon hade väldigt trevliga vänner.

Nu under rådande omständigheter med corona kan jag ju inte hälsa på hos Carina eftersom hon är i riskgruppen. Dock kan man ha kontakt per telefon. Min mamma vill inte prata i telefon utan föredrar att skriva på Facebook istället, så pass modern är hon. Då Carina har jobbat som sångpedagog har jag aldrig vågat sjunga inför henne. Hon är för bra, för tonsäker att jag skulle skämmas.

Jag hittade appen Smule för 2 år sedan och blev fast direkt. Jag satt i flera dagar och bara sjöng och sjöng. Det blev allt möjligt. Men jag är inte lika duktig på att sjunga som resten av släkten så jag hör till min fasa att det ibland tenderar till att bli falskt med! Jag hann med att sjunga Yesterday där! Appen är klart beroendeframkallande.

Jag sjöng även på spanska och hittade en kille i Dominikanska Republiken som jag sjöng duett med!
Sedan sjöng jag en stönande inspelning av Freestyles “Vill ha dig” som jag var jättenöjd med som man kan hitta här. Jag kunde sjunga andrastämman eftersom killen jag sjöng duett med redan hade spelat in sin del. Jag är ju till viss del musikalisk även om jag sjunger surt ibland. Men jag gick till skillnad från alla mina kusiner inte på Adolf Fredriks musikskola.

Ja, släkten är alltid värst. Jag är hör och häpna, lite av min eminenta släkts svarta får. Den som man inte bjuder hem till sin 60årsdag. Eller sin 70årsdag. Eller till sin 80årsdag. Jag har inte träffat större delen av min mors släkt sedan mormor dog och vi sågs vid kaffet. Dit kunde de ju inte låta bli att bjuda in mig förstås. Hur kan man inte vilja umgås med mig? 😉 Men det ligger lång tid tillbaka, denna rädsla för att beblanda sig med mig och min syster.

Det är lite på modet att inte ha kontakt med sin släkt. De flesta vågar inte skära bort de i släkten som man känner att man inte har utbyte av. När min mor var svårt sjuk för några år sedan och läkarna hade räknat ut henne, då satt jag och min syster vid vad vi trodde var mammas dödsbädd, och diskuterade hennes begravning. Där och då kom vi fram till att vi inte ville bjuda dit Kerstin eller Margareta.

Så om mamma hade dött då, då hade vi styrt så att de inte behövde komma på begravningen, eftersom de inte brydde sig medan mamma levde. Eftersom det hade varit vår mors begravning ville vi inte bjuda dit människor i en sådan känslosam minnestund som vi skulle må sämre av att ha på plats. Det är faktiskt så.

Nu överlevde mamma mot alla odds. Då hon överlevde coronan nyligen finns det ju en chans att de andra i släkten kommer att tagga först, och då undrar jag om jag kommer få en inbjudan till deras minnesstunder? Jag tänker eftersom det bara är Helena och Carina som frivilligt håller kontakt med mig? Det kommer bli mycket spännande att se om jag kan få gå på de minnestunder som hedrar Kerstin och Margareta när de väl är döda och inte kan säga ifrån?

Jag raljerar, men har bara lust att göra det. Gratis fika är alltid gratis fika och det kommer förmodligen bli sång, så I´m all in!

Kerstins dotter Karin (Leijd) Tidbeck, min kusin är tydligen är sci-fiförfattare, men hon har valt att ta sitt efternamn efter sin far. Hon kanske inte vill tillhöra den knasiga släkten Leijd? Jag vet inte. Vi har inte träffat varandra på över 25 år, så jag vet inte alls vilken människa hon har vuxit upp till, annat än att hon ser något märklig ut om man googlar bilder på henne. Men jag gissar att hon älskar sin mor som varje god dotter sig bör.

Leijdarna skriver och sjunger. Det tror jag är det enda som alla i den här märkliga släkten är överens om. Vi är begåvade med båda delarna. Och tur är väl det!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.