Jag har haft den här texten vilandes i flera månader. Men vad ska man göra? Jag behöver inga ytliga fbvännner. 🙂 En klok man sa till mig när jag frustrerat behövde uppdatera min blogg men inte mäktade. Han tittade mig lugnt i ögonen och sa “Använd gammal skåpmat, återanvänd nåt” Så jag håller mig till gamla mina rådgivare eftersom jag inte behöver betala en PRbyrå. Sånt har bara blondiner råd med. Och jag är en hetlevrad rödluva!
Han jobbar ju på den enda plats jag kan känna att jag får vara ifred.
Så nu när jag ska plugga spanska och det är lugnt och skönt så sitter jag och lyssnar på Lena Philipsons “Han jobbar i affär” och tragglar gamla minnen. Är det ett ålderstecken?
Jag har en grå strimma nu i mittbenan så jag ser ut som en tapir. Men jag har det äntligen lugnt och tyst hemma. Bara lite bilar förbi huset ibland.
Jag chillar och har släppt allt utom mina spanskastudier. Sedan chattar jag på messenger med intressanta personer som ger mig stoff att skriva, för jag är lite krasslig och det enda jag orkar är att sitta still och chatta med mina bästa polare som sitter i samma eländiga situation, men där just byggandet av kattgårdar i tätbebyggt område är det som vi chattar om, för allt annat är så eländigt.
Men mina vänner har ofta samma sjuka humor som jag har, och då tänker man på sina bengalkatter i första hand. Vi som har aktiva katter tenderar att vara överintelligenta. det brukar debutera redan i tidig ålder. Men jag har börjat rasa i vikt precis som Beate, men hon gör ju det för att regeringen drog ned på personliga assistenter. Pga besparingar.
Så det kan man faktiska se det komiska i, att Beates kamp mot klockan är om hon kan överklaga sitt beslut om att hennes personliga assistenter ersattes med HEMTJÄNST. För varje gång hon på egen hand ska överklaga i olika instanser krävs det uppdaterade intyg på att hon har en hjärnskada. Fatta att leva då med en bengalkatt som ska barfas, dvs äta rått kött? Men hon säger ifrån så himla bra, i olika funkisgrupper.
När vi demonstrerar utanför riksdagen om detta, vi med synliga eller osynliga funktionshinder, då får hon betala extra för liggande transport och sedan får hon EPanfall så hon blir medvetslös. Och för varje gång hon försöker byta hemtjänstbolag menas de att hon bor för långt ut på landet. Vad fan har hänt kan man undra??? Är det här livskvalite?
Det här har jag följt sedan urminnes tider och då Beate härstammar från Tyskland och inte har några anhöriga i Sverige så blir hon hjärntrött. Men hon är så jäkla intelligent. Jag har försökt skaffa ombud som kan föra Beates talan, men bensinen är ju så kostsam när man bor på vishan så det är sällan någon hittar ut på landet utanför Knivsta. Men när hon tog hand om Hittehunds Balder, den mexikanska nakenhunden blev allt värre för henne. Så jag känner snart skuld i att hon inte har medel till att utbilda en ny assistanshund. Carl-Otto sjunger på sista versen om man får säga så utan att såra en hund…
Nog om det, det löser väl sig sa han som sket i vasken! 🙂
Text: Christine-Angelique Leijd
Det finns bara en enda plats jag kan bo på i Stockholms län. Det är Hammarby Sjöstad. Om vi inte bodde här skulle jag inte kunna bo i Stockholm. Jag minns med fasa när vi bodde i en “billig del av Stockholm”. Vi hade bara hamnat där eftersom vi behövde en stor lägenhet rätt akut när min mans mor gick bort. Vi kom till Bredäng. Helvetets hål på jorden.
Jag försökte se det goda i livet även där. Dock gjorde omgivningen det totalt omöjligt. I porten låg det ofta kanyler, det stank både inne i porten och utanför. Det fanns 4 svenska familjer i hela höghuset. Det var 100 olika nationaliteter som återfanns i hyreshuset. På gatan utanför låg det sophögar eftersom de inte orkade slänga sopsäcken ned i sopnedkastet. Detta tilldrog sig stora råttor. Råttorna levde även sommartid av att mammorna som 95 % bestod av nysvenskar lämnade sina spädbarns blöjor i rabatterna. Använda blöjor. Gud så jag skämdes när jag fick besök! Jag kände alltid “Men det här är inte jag”.
Jag hade ofta besök inom föreningslivet och en tio minuter innan sprang jag ned för att städa trapphuset vid entrén. Det doftade nästan alltid av afrikanska kryddor i trapphuset, det luktade annorlunda men gott. Jag träffade ofta dessa kvinnor i färggranna kläder och de var blyga när de sa sitt hej medan de vida kjolarna fladdrade när de skyndade mot hissen. Jag kunde inte förknippa dem med de oranga använda bajsblöjorna i rabatterna, blöjor som mina hundar nästan var självtränade på, gång på gång var jag för långsam med kopplet och möttes av en orange hundnos med en glad tunga.
Jag hade velat ta diskussionen om att lämna blöjor i buskage med kvinnorna, men det gick inte. De kunde inte svenska och jag var rädd det skulle låta som kritik eller att jag var en myndighetsperson de skulle bli rädda för. Så jag teg.
Men mitt i all den här hemska förödelsen var det faktiskt värst att jag var hundägare. Jag befann mig 2002 i ett Sverige som inte längre var mitt. Jag bodde i Bredäng där merparten var muslimer. Jag var inte ens kristen eftersom jag inte blivit konfirmerad.
Enligt muslimer är hundar orena. Men framför allt är många barn och kvinnor rädda för hundar. Även svenska familjehundar som går i koppel. I deras hemländer har hundar ofta rabies och om de ägs av en familj är de farliga vakthundar. Kopplade hundar är således farligast på skalan.
Utan att skriva mer saker som kan uppfattas som rasistiska, jag hade skitsvårt att ha hund i Bredäng. Jag blev inte först skogstokig på att alla barn på gatan med annan hårfärg än fåtalet svenska var livrädda så fort de såg mig. Jag är så pass pedagogiskt lagd att jag istället försökte få dem mindre rädda. Detta visade sig vara en helt omöjlig uppgift. Jag hade till och med en tanke om att översätta “Var inte rädd, hunden är snäll, jag har den i koppel” på 10 olika språk. Somaliska, arabiska, persiska.
Nej jag tar tillbaka persiska för jag har aldrig märkt samma hundskräck hos iranier. Har flera väldigt goda vänner som kommer från Iran och de flesta satsar inte på bidrag utan på utbildning när de kommer till Sverige. De som satsar på bidrag istället för att lära sig bra svenska behåller sig hundrädsla fram till att de trillar av pinn. De som lär sig svenska avancerar jättesnabbt i vårt samhälle och inom 8 år är de som en svensk. Kanske vad man kallar nysvensk, men ändock. Med utbildning kommer kunskap och med kunskap förståelse.
Under denna fasansfulla tid i Bredäng på Gröna Stugans Väg studerade jag vid Komvux och läste Svenska 2 och Litteratur 2. Jag skrev massor. Min svenskalärare var helt fascinerad hur mina uppsatser och reflektioner bara blev allt mer .. annorlunda än från när jag bott på Stureplan. När jag bodde på Stureplan 2 under början av 90-talet fanns det bara hemlösa på gatorna, det fanns inte rumänska tiggare. Ja bara en sån sak!!! 😉
Min svenskalärare tyckte att jag blev inspirerad av att bo i Bredäng. Men det vete tusan. Jag var helt skakad över att få se sådana stadsdelar av Stockholm. Jag som hade bott i Jakobsberg-Östermalm-Södertälje-Stureplan-Östermalm-Kungsholmen-Hägersten. Södertälje övergav jag dessutom av samma anledning som jag hatade Bredäng.
Åter till hundarna. Jag försökte gå ut med mina snälla hundtanter i Bredäng. Men våra promenader stördes hela tiden av att araber som satt på bänkar när vi spatserade förbi drog upp sina fötter på bänken samtidigt som de skrek högt och hårt åt mig på arabiska eller ibland på bruten svenska muntra tillrop som “Bort honden”, “Koppla honden” och jag försökte förtvivlat närma mig för att förklara att Sascha och Lycka var snälla hundar, men fick avvärja mig eftersom det så många gånger hände att mina hundar blev sparkade åt när jag försökte komma inom höravstånd.
Om jag inte hade varit hundägare hade jag nog inte reagerat över att så många i stadsdelen var araber. Jag som hade röstat på Juan Fonseca i förgående val, han som var för mångfald. Jag var själv för mångfald, tills jag flyttade till Bredäng. Jag som bott i Dominikanska Republiken under flera omgångar, som älskade människorna där. Santo Domingo där alla var varierande färg av mulatter till blåsvarta från Haiti. Det var inte hudfärgen eller religionen, det var.. jag kan inte förklara det på ett logiskt sätt. Jag förstod det inte själv utan försökte bara hålla mig under radarn som hundägare i ett muslimskt kvarter. Banne mig inte lätt den du!
Nåväl, jag kom hem så många gånger och grät efter att invandrarungdomar i gäng hade gett sig efter mig och mina hundar, de förföljde oss i grupp och sparkade efter mina hundar och jag försökte förgäves fly hem till tryggheten och Martin. När min förbannade man med sina stora armar visade sig försvann de blixtsnabbt. Han kunde inte vara min livvakt i detta kvarter så vi flyttade så snart det var möjligt.
Min man är uppvuxen i förorten.
Jag är det inte.
Min man har alltid varit en trygg klippa eftersom jag är tämligen hysteriskt lagd när någon slår min hund. Vid ett tillfälle var det en man som sparkade min snälla Sascha i magen utan att hon hade gjort sig förtjänt av det. Det enda “fel” hon gjorde i omvärldens ögon var att hon var utan koppel när hon lugnt stod vid ett träd som hon åt godis ifrån. Jag hade gömt godis i barken.
Mannen som sparkade henne blev nog förvånad när hon inte försvarade sig, inte bet tillbaka utan bara stod där helt nollställd. Hon hade ju aldrig blivit slagen förut. Dock blev jag väldigt sammanbiten. Jag var rädd för mannen och kunde inte gå på honom. Martin var långt ifrån. Han var hemma och kunde inte skydda mig. Dock blev polisen min räddning. Mannen började nämligen skrika om lösa kamphundar (!!?) och sa att han skulle ringa polisen.
Jag gapade lite men gick en bit ifrån och var tyst. Den arabiske mannen slog 112 och det kom efter 10 minuter två piketer som stannade på platsen. Mannen gestikulerade med upprörda händer och skrek. Mina hundar blev rädda då men jag kunde lugna dem med godis.
Mannen fick fyra poliser som stod kring honom medan han förklarade sig. Sedan kom tre poliser ned till mig och hundarna där jag satt på en parkbänk. Jag var trevlig och sa hur det var. Jag förevisade även vad jag hade gjort på platsen när mannen fick sitt utbrott. Poliserna var väldigt trevliga och jag kände mig trygg direkt när de kom till platsen. Jag hade varit så rädd. Mina snälla små hundar på 17 och 20 kg som inte ens försvarade sig, hur kunde de gå i försvar liksom.
Jag visade poliserna att jag bad hundarna sitta plats och att de sedan fick gå i turordning till trädet 3 meter bort på andra sidan cykelvägen. Där de metodiskt tog godis ur barken. Mina snälla hundar gjorde detta trots att vi snart hade poliser från två piketbussar kring oss. När de nya poliserna anlände till platsen frågade de tämligen förvirrat vart kamphunden var.
Jag pekade då på min Sascha som mån om en klapp just då satt och lurade sig mot en polis medan en poliskvinna höll hennes tass. Jag fick förklara min version och poliserna behövde inte lång tid på sig att konferera förrän de frågade mig om jag ville lägga en polisanmälan på mannen. “Det här måste du anmäla” sa de. Jag sa att jag var rädd för repressalier när mitt namn och adress skulle vara synligt. De ville ändå att jag skulle göra det, hans polisanmälan tog de tydligen inte emot. Plötsligt hade poliskvinnan talat med mannen som angripit oss mellan fyra ögon och han gick därifrån högljutt talandes i telefon. Jag gjorde ingen polisanmälan. Var glad över att få komma hem. Väl hemma ringde jag min man. Han var på jobbet och han blev jätteorolig när jag grät i luren. Väl hemma i tryggheten hade nämligen känslorna översvämmat mig.
Det skulle inte bli första gången jag grät i Bredäng. Det här var inte den första gången. Men det är den isolerade händelse jag kommer ihåg helt glasklart. Jag har förträngt mycket.
Jag hade önskat att det här var den enda händelse som inträffade under tiden i Bredäng. Men det här var en del av en rad. Det tog liksom aldrig slut. Det gick inte att gå ut i området när man hade hunden med sig. Det skapade en enorm stress hos mig.
Min man löste det genom att föreslå att vi skulle köpa ett fritidshus och det var så Grantorp kom i vårt ägo. Att jag hatade Bredäng så mycket och snabbt lärde mig att älska Grantorp så mycket att jag skulle försvinna ifrån Stockholm under 6 år, det hade han nog inte varit beredd på. Men det var så det blev.
Varför vi flyttade till Hammarby Sjöstad?
Det behöver inte ens förklaras. Vi bor i en stadsdel som är fantastisk dyr och det är värt varje krona. Jag och min man kan gå ut vilken tid på dygnet som helst utan att känna oss otrygga eller rädda. Min man var ju inte rädd i Bredäng, men han förstod min verkliga rädsla för att gå ut med hundarna där och ….. Ja det gick inte för honom att se mig må så dåligt. Nu när vi bor i Sjöstan har vi inte så mycket att klaga på. Boendet, området, grannarna, allt är som en magisk dröm som aldrig tar slut. Jag trivs fortfarande bäst på mitt torp, men Sjöstan och vår fantastiska våning med dubbla terrasser med vattenutsikt, den kommer på en klar andraplats.
Det är ofta som jag får höra att jag resonerar rasistiskt när jag skriver min uppriktiga sanning. Hur jag kunde gå ifrån att rösta på Juan Fonseca som ville ha mångfald till att rösta på Sverigedemokraterna. Jag står för det. Det är bara så det är.
När man på nära håll har upplevt konsekvenserna av Stockholm getton, då får man en annan uppfattning. Många som Annie Lööf tex som sitter i en villa i ett villaområde i Nacka, de skulle uppfatta den här texten som rasistisk. Jag ger henne gärna en vecka i Bredäng. Om ni vill se den verklighet som jag beskriver här, bo gärna en vecka i Bredäng sommartid. Om ni efter detta tycker att jag är märklig i min återgivning, bo där en vecka till så kanske skygglapparna ramlar av.
Själv tänker jag bo kvar i Hammarby Sjöstad med mitt underbara fritidshus utanför Ludvika. Jag har det bästa av två världar och det kommer jag ha även om jag upplever stress för närvarande.