Behöver en vän på måndag. Tills dess bloggar jag och kommer snart kontakta en psykiater, jag är ju helt slut. 🙂
Fosterpappan i Djurfamiljen och jag ville inte ha vare sig barn eller kattungar de första åren av vår relation. Vi var unga och ville ha en djurfamilj. Rörande ense. Men kattungar tvingade jag på honom när vi var jourhem åt Kattvärnet i Haninge. Det var fantastiskt att se de små liven växa upp. Hur de bet oss i tårna och de fick bo i köket med sin mamma. Det var viktigt att socialisera kattungarna så de var tama och omplaceringsbara när de skulle få nya hem sedan ifrån Kattvärnet. Och det var vi bra på, vi var ett team.
Eftersom vi förlovade oss, jag försökte fria på direkten när vi var på semester i Åre, men “min toyboy” gav mig nobben. Vi var ju så unga. Sen friade någon av oss igen, men vi har båda ostabila temperament, grälade som man bara gör när man är 24 och 27, så min första ring tog ju Martin och knipsade i två delar med klotången, sedan grinade vi båda två.
Men vi gjorde stadiga försök genom åren att gifta oss, gång på gång. Det blev ring efter ring och jag var för stressad för att hålla reda på visakort, nycklar, jag behövde en digital assistent, men jag hade inte kunnat hålla reda på den heller. Så vårt förhållande var egentligen dömt att misslyckas eftersom jag åkte land och rike runt och knappt höll reda på min man. Slarvmaja!
Jag var också tydlig med att berätta för honom redan från början att han bara var min toyboy. Men han passerade test efter test där alla andra hade misslyckats. Så han var vid min sida vad för tok jag än hittade på. Jag slarvade bort hästar, (oh fina Muriel), hundar, (Patonga..) ja till och med tamråttor som jag var allergisk mot.
Men sedan fick jag ordning på sköldkörteln och då blev mina hopplösa minnesproblem botade, men det är en annan historia. Trump kan nog sammanfatta den i en mening, jag bara broderar ut allt.
Jag sätter även diagnoser på folk så varje gång jag och den blivande maken grälade bad jag honom gå till en PSYKOLOG. Hur han stått ut med mig är livets största gåta! Jag hade haft en väninna med problem som jag kände igen i min mans beteende så jag fräste till mina anhöriga att Johan Cullberg kan förklara vad jag menar. Bara ni lämnar mig ifred. Ettrigt fruntimmer, antifeminist, gammeldags, tidvis galen, och alltid skulle jag ha rätt. Och det skulle min motpol ha med. Senast jag hade kul var när jag skrev noveller i Sjöstan. 1 av 3. Online magasine. Det här är mitt sätt att koppla av.
Varje gång jag söker jobb får jag det, men jag bara utnyttjar företagen. Telepreformance är bästa exemplet. Tror jag bara ville vila hos Vdn där, men då blev jag hämtad. Kompisen jag var ute och festade med ville också hjälpa mig när jag förgäves tog min schäfer och bokade rum på en konferensanläggning på Lidingö. Så jag sållar bort sådana vänner. Jag söker tjänster när jag behöver vila från .. livet.
Gud vad mycket vi har gjort. Och vi skulle bara fira våra 20 år tillsammans på ett hotell, unna oss det, för varandra, med varandra. Och jag höll på att förstöra semestern nu sist för att jag tvingade honom att åka gagua till Higuey. Mitt vansinne tar aldrig slut, och därför är det skönt att leva i en bubbla, oavsett vad och vem den består av.
Jag har varit jättebesvärlig i D.R för målet med min resa var att fira 27 febrero och bo på Hamaca Hotel. Min mans mål var att inte slösa pengar och jag har skrikit dag efter dag att jag MÅSTE se karnivalen, vi ska hyra lägenhet på Airbnb, vi ska bo på ett hotell med merengue och vi ska.. vi ska.. Men det finns en enda person jag inte kan manipulera och det är gubben. Han ville vila och det var så det blev.
Jag kunde googla bussar mellan Bavaro och Santo Domingo bäst jag ville.
Jag ville ha en tavla, men den var för stor och för dyr, så jag höll på att bli tokig. Jag var inte casi dominikana längre, jag var en americana som skulle betala lika mycket för merenguetavlan som om jag hade köpt en slav; konstnären.
Till slut ville inte ens maken besöka tavelbutiker med mig för han tyckte inte att jag var trevlig i temperamentet. Om han hade gett mig 5 minuter sola med pinturaaffärerna hade jag inte behövt fotografera av tavlan med avsikt att skicka upp den på Crimson som en canvas i Sverige. Jag är lösningsorienterad.
Men han finner sig i alla mina nycker för att han älskar mig. Man behöver bara en enda man. En katolik. Sen är det klart. (Jag kan inte ens återge min ryskakurs här. Skit i ryskaläraren som ville gift sig med mig så jag fick sluta studera. det är gammalt nu. )
Jag kämpar på men sedan har jag det sunda förnuftet som sätter mig på en stol som han bestämmer höjden på. Jag började nästan böla när jag skulle missa en livekosert med Las Ilegales, efter att ha accepterat att vi inte hade råd att ta taxi med ac till Santo Domingo tur och retur. För hans manliga stolthet tillät inte honom att acceptera att jag hade ett Amex med hög kreditgräns. Det är faktiskt förnedrande för en man att på sitt tjugonde åt med sanna besvärliga kärring behöva få höra att han kom in som en toyboy och snart skulle jag inte ens behöva honom, utan jag skulle minsann hellre dra till torpet.
Det har inte blivit lättare att fadern hjälpsamt erbjuder mig tuppar som han inte kan nacka och som ligger i hans äggkläckare där han sitter i karantän. HYSCH, jag har det redan tufft som det är, utan höns som bor i gästhuset med spegelvägg och bröstpanel. Jag ville återvända till min senaste *brottsplats*, det oisolerade torpet med kamin, utan vatten, och jag har sett nåt på tv om en prepper, så hur jäkla svårt ska det vara att isolera sig från corona?
Passa på att detoxa från socker. Hälsosamt. Jag har mina tomatfröer med mig. jag har min vår uttänkt i detalj.
Vi gifte oss till slut men det blev inte Jack Mikrut som tog bröllopsbilderna. Jag tyckte gott en polack kunde ha fått vara med, men min man skäms för sin dåliga polska. Så vi är ense just nu, och det kommer inte var för evigt. 🙂
Innan min man har blivit kocklärare så han slipper bli utnyttjad av restaurangbranschen och giriga investerare och kan gå vidare i livet, måste vi vara enade. Det funkar inte att starta restauranger när man är utbränd och får en chans att förverkliga sina drömmar. Min man är begåvad och gick ut grundskolan med toppbetyg. Bäst i skolan. För han biter ihop och klagar aldrig hur svårt livet än hanterar honom. Han håller käft och någon annan tjänar pengar på honom, gång på gång. Nu är det finito. Punkt.
Jag är motpolen som är tvärtom. Jag kommer gnälla tills jag slutar andas, det är så vi är i min familj.
Familjen= Jag, min mamma, Martin, Martins bror med systerson, resten är bara släktingar. Brorsan tog bröllopsbilderna till slut. Jag fick inget bröllop i princessklänning.
Så nu ska jag faktiskt sova och tänka över om vi ska göra empanadas på måndag. Vi vill inte gå i affärer. men om jag inte föder min man kommer han snart grilla mig på gasolgrillen, det är kris här då vi inte har köttfärs. För jag har inte fått åka till Nosotros Empanadas nu när jag äter gluten trots att jag inte vill.
Jag får ingenting. Men mitt mål för söndagen är att sitta i solen med jyckarna och försöka skita i filmer som man känner sig i. 🙂
För ingen, ingen vill leva en dag i mina skor. men jag känner en kille som är duktig på vapen och jobbar som snut, så jag räknar med att han snart ställer iordning och blir polischef. För någon måste göra det skitgörat med. Han är vän till en vän som är journalist. Så det var han som hörde att jag hostade, så när jag får tid ska jag slänga iväg ett mail och informera att det inte var corona. För jag har folk som bryr sig. Jag har allt jag behöver.
Utom ingredienser till piroger. Så jag ska kompensera min stackars slutkörda överutnyttjade man för den senaste månadens kaos. Han vill resa med mig. Det vill jag med. Så vi är överens utan familjeterapi.
Det blir varken fler hundar eller höns. Det blir grantorpsMartin och StockholmsChristine i nedbantad version. det duger gott. För ingen ringer oss och erbjuder hjälp. Vi är vana vid det.
Så ring inte imorgon heller. Vi har annat att göra.
