Dagen började bra. Jag satt konstant i telefon. Det gällde även mig själv. Först ringde jag licensgruppen hos Läkemedelsverket och gjorde en förfrågan om det var lika komplicerat att byta märke på det naturliga sköldkörtelhormonet som att göra en första licensansökan. Jag har fortfarande mardrömmar från alla tusen kompletteringar som begärdes in. Jag blev försäkrad men utan löfte att läkaren bara skulle motivera varför jag ville byta och att behovet fortfarande kvarstod. Därefter gick jag in till Sats i Sjöstaden för att diskutera mitt kommande ev medlemskap, vilket drog ut på tiden, mer om det i ett enskilt inlägg senare. Jag passade på att besöka Sats på hundpromenaden och Doris gjorde ju såklart succé därinne. De sista orden jag fick höra när jag gick ut var “Och TACK för att du tog med dig hunden hit!!!”. Sådant är alltid trevligt. Men vi bor i Sjöstan som sagt.
Nu var det bråttom! Vi skulle in till läkaren, mitt i smeten på Östermalm, med allt vad det innebär med obefintliga parkeringsplatser. Jag hade försökt övertyga min man om att vi skulle åka färjan in till stan istället men han tyckte det skulle ta för lång tid. 5 minuter försenad tvärnitade han utanför läkarens port och jag rusade in och fick mitt blodtryck mätt, vilket låg perfekt. Min man muttrade att det var konstigt eftersom jag stressat så mycket.
Min läkare är snart 78 år. Eftersom han är specialist i invärtes medicin berättade jag om min hemska sommar och mammas fruktansvärda situation med hjärtsvikt, hjärtflimmer och KOL bla. Han blev upprörd över mammas bristfälliga vård och bekräftade det jag själv vet, att mamma behöver en bättre starkare hjärtmedicin så hon inte riskerar att få en stroke. Det här har jag själv läst mig till genom att googla mammas diagnoser och behandlingsalternativ, samt att jag läst i mammas journal på 1177 att Södersjukhuset för 6 veckor sedan hade rekommenderat mammas husläkare att hennes hjärtflimmer skulle mätas under en vecka, för att se när och hur det uppkommer, och därefter besluta om medicinjusteringen. Dock är det ingen som har sagt detta till mamma. Eller mig.
Nu fick jag ett råd om en medicin som borde passa mamma utifrån det jag berättade, och han rekommenderade att jag skulle ta mig fram med armbågarna och kräva att det skrevs in som en notering i mammas journal, att hon behövde hjärtmedicin och konsultation kring detta, för att det skulle sitta som ett frimärke där varje gång de öppnade journalen. Det rådet föll jag helhjärtat för. Men ändå tycker jag, varje dag, att det är fullkomligt vansinnigt, att jag som närmsta anhörig behöver lusläsa mammas journaler och sitta och googla och sedan se till att allt efterlevs. Detta eftersom behandlande läkare aldrig har tid att gå tillbaka i Take Care och gå igenom vad som tidigare sagts och gjorts. Att mamma har hudcancer med, obehandlad, det har jag framfört under 7 veckors tid. Men hon har trots inläggning på sjukhus aldrig fått träffa en hudläkare, utan det närmsta man har kommit är en MRSAodling för att se om där finns bakterier som kan spridas till andra patienter.
Mamma har även blivit kallad till Syrgasmottagningen i september för att justera syrgasen och kunna ställa frågor om den. Hon kan även vid besöket få förskrivning på transportabel syrgasutrustning “om så önskas”. Är alla idioter inom landstinget? Jag bara undrar. Hur i helsike har de tänkt att mamma ska kunna ta sig till Syrgasmottagningen en bestämd tid? Eftersom hon i dagsläget inte har en portabel syrgastub behöver hon helt i onödan åka in med en särskilt liggande syrgastransport. Och denna transport kan ej tidsbokas, utan de har en inställningstid mellan 1-3 eller 1-5 timmar. Då mamma är beroende av syrgas behöver hon använda den syrgastransporten, som då inte går att tidsboka, och hur ska hon då kunna komma på en bestämd tid? Jag bara undrar.
Sådana här saker kan banne mig driva mig till vansinne. Det borde inte vara meningen att jag ska tillbringa mina dagar med att sitta i telefonköer mellan olika vårdinrättningar för mammas räkning, försöka få tag i syrgasmottagningen för att be dem skicka en syrgastub till mamma för att hon ska kunna ta sig till dem. Eftersom de är specialister och ansvariga för mammas syrgaskoncentration borde de rimligen veta att hon inte kan frakta sin elberoende syrgasanläggning i en vanlig rullstolstransport. Hon kan inte åka utan syrgas, och hon kan inte förlita sig på diffusa tider från en syrgastransport, förutom att hon skulle uppta väldigt mycket av samhällets resurser om hon skulle behöva boka syrgastransporten och åka bår in. Naturligtvis reagerar ingen på vårdboendet över det. För det är sådan stress inom äldreomsorgen så de kan inte heller tänka. Jag kan fortfarande tänka. Snart är jag självlärd och fullärd och skulle kunna arbeta som konsult inom vården och landstinget för att samordna deras egna insatser!!!