Idag har varit en aktiv dag. Min make var ledig från jobbet, och det betyder att vi uträttar ärenden. Jag tog ut hundarna på en bra promenad och senare på dagen skulle vi förnya våra pass. Det går alltid så smidigt hos Nackas polisstation. Det skulle bara ta 5 vardagar tills de var klara. Jag brydde mig inte alls om hur jag såg ut på passbilden, min fåfänge make fixade håret med gele. 😉
Jag störtdök in i olika butiker både i Kungens Kurva och Nacka Forum och kom hem med lite träningströjor. Jag var också så otroligt trött på vårt duschdraperi som har hängt med sedan vi flyttade in här för många år sedan, så det var med glädje jag slet ned det ifrån duschstången och ersatte det med två grå duschdraperier istället. Maken satt helt utmattad i soffan medan jag hängde upp dem och jag var mäkta stolt över att jag lyckades få upp duschstången på egen hand eftersom den kärvade lite när jag skulle dra ut den i rätt längd. Nu behöver jag bara ordna fler krokar till duschdraperierna. I vår ska jag göra något åt badrummet för det är inte så inspirerande att gå in där. Jag har några bra ideer men behöver förankra dem hemma.
Vi var även inne i skobutiker och det är med vemod och sorg som jag ser alla skor som jag inte längre kan ha. Högerfoten som har makro daktyli är jättedålig men vänsterfoten som fått kompensera för den andra foten är nu ännu sämre. Varje dag efter långpromenader kommer jag in och spänner fast ett skydd för stukningar hårt över vristen för att stabilisera den. Med skyddet och Naproxen knatar jag på och förvärrar problemet. Det konstiga är att all zumba inte gör mig halt, det är när jag går på hård asfalt. Fötterna är alltid bättre på det mjuka underlaget på landet.
Medan Martin var på gymmet gjorde jag en korv och potatisgratäng med vitlök, och det gick i honom. Jag tog en timmes kvällspromenad och åt själv när jag kom in.
Medan jag var ute med hundarna ringde jag Arne. Han är och har alltid varit som en pappa för mig eftersom jag haft bristfällig kontakt med min biologiska. Arne har under de senaste 30 åren haft koll på mig, mitt liv, vad som händer. Han hör direkt på mitt tonfall om något är fel, och jag har kunnat ringa honom när som helst, om vad som helst. Det är min trygghet eftersom vi alltid tar vid där vi slutade, om det har gått en timme eller tre månader sedan vi pratade så är det alltid lätt att komma in i samma dialog. Han är en underbar person som även är ytterst begåvad musikaliskt. En härlig humor och jag har inte ens tänkt på att han är 75 år. Han har cancer utan att tala om den.
När jag ringde sa han att det inte var så bra ställt med honom. Men istället för att klaga över en seg förkylning eller något trivialt berättade han att han just nu låg på golvet med en kudde. Han var för kraftlös och trött för att orka förflytta sig. Han hade kräkts i ett dygn och var nu så trött och kraftlös att han inte kunde förflytta sig mellan rummen utan hade blivit liggandes på golvet. Han hade inte ätit på tre dygn och inte ens kunnat ta hissen ned till 7Eleven som ligger bredvid hans port.
Jag blev jätteledsen över att höra att han låg där ensam och inte hade någon hjälp, den ena sonen bor i Skåne och den andra “kanske var på väg…någon gång.. hoppades han…”
Eftersom Arne alltid tagit väl hand om mig på alla sätt, och även kommit med varm mat otaliga gånger när jag bodde på Stureplan 2, försökte jag övertala honom om att jag skulle kunna komma förbi med mat samma kväll. Men för att komma in i porten behövdes en blipp så jag skulle inte kunna ta mig in.
Han var så trött och svag, men skulle ringa imorgon, för jag vill komma med några olika matlådor som bara går att värma och handla det han behöver. Det här fungerar ju inte, och inte ens en rollator har denna envist stolte man införskaffat sig.. Jag har haft svårt att tänka på något annat ikväll än hur min “pappa” ligger hungrig och trött utan mat. Jag kan inte ens tänka mig in i att han till och med en dag kommer att lämna jordelivet. Arne som alltid bara finns ett telefonsamtal bort. Varför vill inte folk vara till besvär? Livet är så skört och cancer är tufft.
Jag får se hur morgondagen ser ut. Om Arne inte har fått någon hjälp av någon son måste han låta mig handla och komma med lite mat. Det hinner jag på eftermiddagen. På kvällen vid 17.30 har jag Love2Dance. Idag gick jag 12, 46 km och 17 240 steg, det var skönt att röra på sig lite. Det ser ut att bli helt okej väder imorgon så jag tänkte ta en av hundarna och gå ut i skogen efter frukost så jag börjar dagen på ett bra sätt. Sedan får det bli som det blir.