Loading...
hypotyreos

Har prioriterat hunden idag, för jag är inte min sjukdom :)

Idag när jag vaknade insåg jag hur många besökare jag hade på hemsidan, och hur många pm och mail jag hade fått. Jag behövde ta lite luft för att fundera hur jag skulle gå vidare med det. Jag vill ju skapa informativt innehåll för den som är lika sjuk som jag var. Detta för att jag fick så mycket hjälp själv när jag i ett mycket självutlämnande inlägg på fb skrev och bad om hjälp. Det var januari 2015 och jag hade nått den punkt då det inte gick att vara sjuk längre. Det inlägget fick massor av kommentarer och jag fick sovra, och fick fram information för att gå vidare. Här är mitt ursprungliga inlägg

Det finns redan väldigt bra sköldkörtelbloggar där ute, och jag har alltid känt att jag är inte min sjukdom. Oavsett hypotyreos, Hashimotos, perniciös anemi och en fot som behöver opereras, så har jag alltid varit mig själv. Även om min vikt har växlat. Min man sedan 18 år har fått se mig i alla dessa olika stadier. När jag var som sjukast innan byte av medicin var jag så svullen och stel att jag inte längre kunde ta ett varmt bad. Jag kom nämligen inte upp ur badkaret. Det var verkligen förnedrande att inte kunna komma upp. Till slut lyckades jag kravla mig upp ur badkaret genom att ösa ned alla kläder ifrån två tvättkorgar i badkaret så att jag kunde klättra längre upp ifrån botten.

Jag kunde inte hitta vinterkläder, de största storlekarna på damjackor kom jag inte i, och jag fick kolla på mansjackor som då hade för långa armar. Det slutade med att jag hittade en jacka på Jula som jag kom i! När jag började med liothyronin fick jag snabb effekt på bara 3 månader. Plötsligt fick jag mina ben tillbaka! Det är 14 veckor mellan de här bilderna som jag lade upp på min Facebook.

Jag har alltid haft en jäkla drivkraft och ett jäklar anamma, så hur sjuk jag än har varit har jag inte känt efter. Mentalt har jag inte varit berörd, annat än att jag naturligtvis tyckte det var fasansfullt som kvinna att bli förvandlad till ett monster. För det var så jag såg mig själv när jag mötte min spegelbild. Det kändes så ofattbart då jag hade haft modellmått innan. Jag hade haft så slank figur att en modellscout ifrån Mikas hejdade mig på gatan och ville att jag skulle börja som modell. Men på deras kontor berättade de att de ville att jag skulle gå ned ifrån 55 kg till 50 kg. Jag var 175 cm lång, och jag ville inte bli så smal och hade inte så stort intresse. Två gånger blev jag övertalad av arrangörerna att vara med i Miss Hawaaian Tropic, en skönhetstävling vid 18årsålder. Så från att både ha varit snygg, smart och slank till att bli en michelinfigur med valkar överallt och svullen hud och gå ifrån storlek 38 till 52, det var faktiskt inte alls roligt. Men min man har varit med mig hela vägen. Vi träffades år 2000 på Valborg och gifte oss inte förrän jag hade börjat att gå ned i vikt, 14 september 2015. För vem vill vara en fet brud? Om man har sett bröllopsklänningar för tjockisar så får man avsmak redan där.

Vi åkte på en fantastisk lång bröllopsresa till Karibien hösten 2015 och jag frossade i att köpa kläder, underkläder och skor innan vi reste, nu när jag äntligen hade en figur som kom i en baddräkt. Det betyder mycket för självförtroendet vad man har för självbild, och jag trodde tidigare att jag behövde se ut och vara fet med tanke på min sjukdom. För det var vad läkarna sa. Jag hade ett BMI på 38.

Idag under promenaden med min fantastiska hund Doris gick jag och funderade vad man som privatperson kan göra för att förbättra vården för oss som är sjuka i sköldkörtelsjukdomar. Jag vill egentligen inte vara en person som uppmuntrar till att bryta mot lagen, att importera sin egen medicin. Jag är heller ingen läkare även om jag är van vid att göra research och har en snabb uppfattningsförmåga. Jag insåg på ett tidigt stadium att det var patienter som hade större kunskap än vad läkarna hade, och det skrämmer mig fortfarande. Så är det ju inte inom någon annan sjukdom. Jag kan dock inte ansvara för att behandla någon annan som är sjuk. Därför försöker jag länka till de som kan, men tyvärr får man bekosta vården själv. Jag har ju själv inte hittat någon vettig lösning.

Här i Hammarby Sjöstad där jag bor är det en lugn stressfri miljö. Här trivs jag, även om vi har möjligheten att bo tidvis på vårt lantställe med. Men nu med en sjuk mor kommer vi inte att vara där under den kommande våren och sommaren. Vi tänker istället hyra ut huset veckovis. Det är underbara omgivningar här, och idag passerade vi två vita svanar på promenaden. De brukar även vara utanför porten ibland då vi bor precis ovanför en liten marina. Jag och Doris tog en Sjöstadspromenad på 90 minuter och då området är mycket hundvänligt passade vi även på att gå in och handla en ny laddare till en gammal iPhone.

Sedan på hemvägen blev Doris jätteglad för hon fick busa och leka med en stor akita som bor i nästa kvarter. Det är en stor spets som Doris har träffat sedan han var valp. Doris är 8 år, och idag var det hon som betedde sig som en retsam slyngel till unghund medan han var lugn. Jag blev så glad när jag såg henne lycklig och tog flera bilder.

Doris har varit hos oss sedan november 2014. Då var jag ofantligt tjock och otymplig, och det var hon med då hon hade gått upp i vikt pga tidigare mattes hälsoproblem. Doris vägde 55 kg och jag vägde 111 kg. Det var lätt att få Doris slank och musklad. Efter bara 3 månader såg hon ut som en helt annan hund med glänsande muskler och tydlig midja. Vi hade gått ut mycket i Nackareservatet! Värre var det med mig, jag hade under samma period gått upp 5 kg! Det var bara så sabla orättvist!

 

Här är fler bilder ifrån idag från Doris i Sjöstan.

Till den som är sjuk och behöver hjälp och stöd ifrån andra: Det finns caféträffar i Stockholm. Den här informationen har jag saxat ifrån evenemanget jag är inbjuden till via Facebook: Du välkomnas till Sköldkörtelförbundets caféträffar första måndagen varje månad på konditori Kafferepet vid Klara Kyrka. Ingen föranmälan behövs och det är drop-in som gäller. Kom när det passar och gå när du vill. Vi brukar ha fantastiskt trevligt där vi under gemytliga och avslappnade former diskuterar symtom, mediciner, kosttillskott och andra må-bra tips. Dessutom kan du få personlig hjälp att tolka provsvar och symtom. Vi sitter till höger ovanför trappan.
Vårens träffar blir: 5/2, 5/3, OBS 9/4 (pga. annandag påsk) samt 7/5. Sedan tar vi sommarlov fram till september.
Välkomna!
Gunnel och Iréne

Om någon dag ska jag lägga upp en video i baddräkt tagen efter 10 år med levaxinbehandling. Om jag törs. 🙂

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *