Loading...
min mamma

Dagarna blixtrar förbi, och ingen tid har jag

Den stora skillnaden mellan Grantorp och Hammarby Sjöstad är för mig att när jag är på landet ser jag himlen hela tiden, träden som svajar, jag går ut på gårdsplan, har alltid tid för att långvandra efter frukost och jag blir sällan hungrig. När vi är i stan har vi alltid ärenden. Vi är alltid på väg någonstans, handla något, läkarbesök, äta ute, fler ärenden, och till slut kvävs tiden och man går och lägger sig sent utan att komma ihåg vad man har gjort på dagen och vet bara att man har haft fullt upp och känner sig stressad.

På ett sätt är det bra, som både min man och jag är vana vid att leva. Vi utnyttjar varje lucka av ledig tid. Men på många sätt blir det även fel. Jag tycker om att planera min tid. Mina dagar är i små rutmönster där jag vet hela tiden vart jag ska vara och vad jag ska vara. Jag har nog asperger eller nåt för jag gillar inte att bli rubbad ur mina cirklar!

Igår skulle jag jobba ynka 30 minuter på em och 30 minuter på kvällen. Jag skulle få in exakt 30 minuter innan jag skulle åka till mamma för att följa med henne på ett läkarbesök. Min man, han ryckte i mig och tyckte att vi skulle åka till ett byggvaruhus innan jag skulle åka till mamma. Jag försökte förgäves förklara för honom att jag behövde vara hos mamma exakt 14.45, men han var själv stressad och levde i en annan tid.

För familjefriden samtyckte jag till att följa med i bilen och frågade honom gång på gång hur vi skulle hinna fram och tillbaka till Hornbach i södra Stockholm och sedan med trafiken tillbaka till stan och dessutom in på Södermalm. Plötsligt var det som om jag såg en glödlampa ovanför huvudet på honom, han kom på att han trodde vi hade 1 timme och 45 minuter till vårt förfogande. Då såg han fåraktig ut och vände vid Västberga. Resultatet var att jag både missade min chans att jobba samt inte hann få med mig det jag behövde till mamma. Samt att kvällens lilla stund jag skulle jobba försvann för vi behövde åka till Hornbach på kvällen efter mammas läkarbesök istället! Ibland driver han mig milt galen!

Det är lugn och ro och skönt hemma när min man är på jobbet. Då kan jag fokusera, jobbar bättre, mer fokuserat och koncentrerat och har ingenting som distraherar. Ingen som plötsligt dyker upp i dörröppningen och frågar om jag inte vill med på en fika och en glass eftersom han är lite rastlös själv.

Det var skönt att få iväg mamma till läkaren. Framöver tror jag vi kommer skjutsa henne så mycket det är möjligt. Det är så tidskrävande att beställa en rullstolstaxi, det känns omständigt. Jag behövde vara på plats en kvart innan bilen var beställd och den var faktiskt i tid vilket innebar att vi fick spendera 45 minuter på den privata vårdcentralen istället. Min läkare, som nu även är mammas läkare, var fundersam över varför det inte fanns en läkare på boendet som kunde tillgodose mammas behov. Men det har ju inte fungerat.

Jag ringde den ansvarige gruppchefen Daniel men hamnade på hans mobilsvar och bad om att få bli uppringd, att det gällde mammas hjärtmedicin. Han ringde aldrig.

Då kopierade jag ut en del journalanteckningar ifrån mammas journal på 1177 och träffade på en nattsjuksköterska som jag gick igenom allt som behövde ordnas med, remisser som behövde skickas. Hon fick även journalanteckningarna i orginal. Hon är en av få som är svenska och vi hade en bra dialog. Trodde jag. Jag vet inte vart i kedjan det här går fel.

Det är ju inte så att mamma har lite hosta, utan hon behöver utrustning för att mäta förmaksflimmer, förmodligen en annan hjärtmedicin, remiss för hudcancer etc. Jag tänkte att det skulle sätta lite fart på dem, men veckorna gick och inget hände. Sedan tröttnade jag. Mammas hälsa är jätteviktig och kan inte vara beroende på en läkare som kommer till boendet en gång i veckan. Nu hade jag gett Magdalenagården alla möjligheter kände jag, sedan tog jag tag i det själv.

Min läkare är ju superb och ordnade snabbt en remiss till hudmottagningen som blev prioriterad. En till remiss till hjärtmottagningen för det var viktigt att mamma fick en hjärtläkare som följde upp henne, ytterligare en remiss för att hon ska få mätutrustningen för att mäta förmaksflimret, och slutligen beställde hon mycket omfattande blodprover för att se mammas status idag. Det var en sådan lättnad att jag äntligen fick allt detta gjort, av en kompetent läkare.

Jag kollade upp att närmsta lab anslutet till Karolinska ligger i nästa kvarter ifrån vårdboendet och dit kan jag rulla mamma i rullstolen och hänga väskan med syrgasapparaten över axeln. Sedan får vi beta av alla remisser, en efter en, innan jag ska jobba. Min man kommer ställa upp. Rullstolstaxin kostar 140 kr enkel resa och det är ju rena rånet att som pensionär betala 280 kr per läkarbesök nu när det kommer behövas så många. Det blir även mer tidseffektivt om vi sköter det, istället för att jag ska förhålla mig till rullstolstaxins inställningstider.

Mamma har en friskare ansiktsfärg nu när syrgasen är höjd till 2 liter. Hon använder faktiskt fåtöljen som jag köpte. Om hon bara får FLYTTA TILL SJÖSTADSGÅRDEN snart blir det ännu bättre! Så mycket trevligare att ifrån Sjöstadsgården ta den lilla färjan Emelie över vattnet och sedan rulla den sista biten till vårdcentralen när behov finns.


Igår fick jag upp bokhyllan ifrån bilen! Jag blev jättenöjd! Min man behövde övertygas men blev lite mer välvilligt inställd efter att jag städade hela köket och gjorde fint där medan han var på gymmet. Ingen av oss orkar laga mat. Det är faktiskt sant. Jag vill inte äta mer ute. Det är dyrt och eftersom vi äter wok till 75 % är jag dessutom trött på maten. De övriga 25 % blir det Mcdonalds eftersom vi sitter i en bilkö mellan ärenden, vi hinner inget annat. Och vi hinner inte handla mat hem heller. Idag gav jag upp utan sa till min man att jag lika gärna kan äta Findus och Dafgårdslådor ett tag till, som jag gjorde på landet, så länge jag bara kan fylla frysen med sådana så det finns föda hemma. Så nu har vi “mat”. När saker och ting har lugnat ned sig lite och vi fått en jämnare tillvaro ska jag börja laga mat igen.

Jag slipper iallafall äta mammas mat hon får på vårdboendet. Nu har det blivit lite bättre mat på senare tid, mer variation. Men då mamma inte äter när de andra tanterna rullas ut i matsalen utan äter senare, lägger de undan mat till henne. Hälften av gångerna glömmer de bort att värma maten innan hon får den. När vi kom ifrån vårdcentralen bad hon om att få mat och det kom en tjej med den blixtsnabbt! Maten var inte varm, den var inte ljummen heller. Den var kall. Mamma var hungrig och ville inte vara besvärlig så hon åt Nasi Goreng ändå. Jag bara önskar att hon slapp äta kall mat, för det känns inte okej någonstans.


Jag har fortfarande inte kommit ut i skogen! Det gör mig galen och frustrerad. Nu har jag lagt ett schema ända fram till vecka 45. Jag har noga schemalagt tid i skogen. På fredag efter frukost ska jag till Nackareservatet. Även söndag, och måndag. Skogen är mitt liv, det är där jag andas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *