Loading...
min mammaVandra med hund

45 år – vad tiden går!

Det kom ett fotovykort i brevlådan från min far. En barndomsbild på mig och syster. Detta med texten “Vad tiden går …” Och jag tänker nog detsamma. Är jag halvvägs genom livet nu får jag vara glad att jag klarat mig så här långt utan större missöden! 😉 Den 29onde augusti var det min 45årsdag. Om situationen i vardagen hade varit lite annorlunda hade vi haft en viss planering inför det. Jag hade förmodligen bjudit hem goda vänner på middag.

Nu blev det en dag som alla andra. Jag vaknade och hade under förmiddagen hört min mobil ringa oavbrutet ifrån arbetsrummet utan att orka gå upp för att svara. Jag gick upp när jag behagade utan måsten och den första rösten jag hörde i mitt öra var min mor som sjöng “Ja må hon leva…” och det var med en viss tagg jag tänkte att jag inte visste hur många år till jag skulle höra henne sjunga på min födelsedag. Tanken gör ont.

När jag bodde hemma var det tradition att mamma kom in till sängen på morgonen med en bricka med en blomma på, ett fint textat kort och en skål med lösgodis där en stor geleorm var utlagd på toppen. Festen var att äta godis till frukost och se mammas fina kort som alltid var underfundiga. Det bor en liten tös i mig som alltid skulle vilja ha det så.

Jag hade bestämt mig dagen innan för att starta min födelsedag med en vandring i Nackareservatet, och tanken kvarstod när jag ätit en banan till frukost.

Jag och Doris begav oss ut på en rask promenad och under tiden skulle min man ha handlat åt oss, och åt mamma som gjort en beställning på hemlagad potatismos och smörgåsskinka. Hon har fått magkatarr av all stress och kunde inte äta boendets mat. Min man kom dock på avvägar då han stannat på en restaurang hans vän öppnade för något år sedan i Nacka. Antonio är den mest genuina italienare jag har träffat på många år. När jag började att avrunda min vandring kom min man och hämtade mig med bilen så återvände vi till restaurangen där innehavaren med fru bjöd oss på helt fantastiska pizzor med salt poröst bröd. Kanske lite kontraproduktivt att avsluta mitt friluftsliv med en pizza, men jag åt faktiskt bara upp halva! Doris fick göra oss följe och låg nedanför bordet. När vi ätit klart fick hon smaka några kanter bröd.

När jag vandrade i naturreservatet insåg jag att de stora ekarna i skogen hade börjat att släppa sina ekollon på marken. Jag bestämde mig för att återvända dit en annan dag, med en stor plastpåse så ska jag plocka dem och lämna till ekorrarna på landet. Vi har som plan att åka till landet den 10 september och stanna där i några dagar. Vi får se om det blir av. Det smärtar lite att alla mina kantarellställen på landet förgås. Jag har ju så ofantligt många svampställen dit ingen annan går så det bara är att skörda. Vet inte hur det är i skogen nu i höst med tanke på sommarens torka, men är så nyfiken. Det växer ju till och med kantareller på vår tomt kring huset. Mitt mål är att iallafall få med mig någon hink hem till Stockholm om jag inte är för sent ute. Får se!

Vi stannade hos mamma i flera timmar och pratade gamla minnen. Hon var trött när vi lämnade henne. Utanför huset stötte vi ihop med vår granne May som frågade när jag kunde klippa hennes vovvars klor och trots att jag var trött erbjöd jag mig att göra det på direkten. Så snälla hundar. Den yngsta fann sig lealöst tillrätta i min famn och jag kunde klippa utan större besvär. Den äldsta gömde sig under sängen men matten fick fram hunden och hon fick en korvbit för varje klo. Jag kom i säng alltför sent.

OoO…. Ännu en lång dag var tillända….. OoO

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *