3 veckors träning på Sats Sjöstaden!

Oh, detta har varit tre tuffa veckor. Idag hade jag mitt sjätte PT-pass på Sats och min personliga PT Christer får verkligen slita med mig. Jag är otroligt omotiverad och första 2 veckorna fick jag så ont efter varje träningspass med. Min man å sin sida är själaglad över att jag tog tag i min träning på gym och följer med mig varje träningspass. Jag bävar under flera timmar innan jag ska till gymmet, jag vrider och vänder på mig och känner i hela kroppen att jag inte vill gå dit, emedan det känns okej under de 55 minuterna vi tränar, och sedan känns det bra i kroppen när jag packar ihop och lämnar Sats.

Jag har kommit så långt på dessa 6 pass att vikterna redan höjs på en del maskiner och jag gör en massa övningar som jag aldrig trodde att jag skulle klara av ifrån första början. Jag hatar det fortfarande men gymmet är väldigt avslappnat och jag har ännu inte upplevt några stroppiga människor i märkeskläder som jag fasade för. De flesta är helt inriktade på sin egen träning. Det finns heller inte en massa speglar i alla hörn som det fanns på Actic.

Min man är fruktansvärt stolt över mig, att jag faktiskt tar mig dit trots all motvilja jag har, och att jag klarar av allt som den personliga tränaren ger mig i uppdrag. Om jag inte hade köpt 50 PT-tillfällen hade jag inte fortsatt att gå.

Om jag hade påbörjat det här tillsammans med min man hade jag redan på lektion 1 lett och spänt ögonen i honom och sagt något liknande ”Det här är din hobby och ditt liv, jag går nu och kommer inte tillbaka”. Men nu köpte jag på eget bevåg alla dessa träningspass och det är bara att stå ut, pusta, flåsa, bli svettig och inse att nu får jag inte ens träningsvärk av knäböjen som första och andra veckan gjorde mig halvt invalidiserad.

Dock kan jag inte få samma känsla för detta som andra som tränar. Jag är fortfarande inte intresserad och motiverad att träna och jag vet inte om det någonsin kommer att ändras. Det är faktiskt så att jag tycker synd om den stackars pedagogiska PTn som får en så sur och omotiverad människa framför sig och som förmodligen ser ut som ett åskmoln när han frågar på slutet hur jag uppfattat dagens pass. Jag försöker att behärska mig, men det är svårt.

Jag avskyr att ge mig ut på denna här nya banan i livet där jag är fullständigt nollad och bara ska göra som jag blir tillsagd i maskiner som jag inte förstår, eller stå på en gummimatta på golvet och uppmanas att göra övningar som får mig att känna mig som en klumpig okoordinerad hög som är fumlig och ointelligent. Men det spelar ingen roll hur många repetitioner som krävs för att jag ska förstå en övning, PTn upprepar tålmodigt och pedagogiskt alla moment. Detta tar mig igenom passet.

Hur som helst, jag ska fortsätta med detta nu 54 gånger till under våren och sommaren och därefter hoppas man att jag blir självgående och går regelbundet till gymmet helt frivilligt och fortsätter med den här träningen. Både PTn och min man har förklarat för mig att utan styrketräning kommer inte min kropp att hålla för framtiden. Alla mina långvandringar kommer inte att fungera om kroppen inte är stark och musklad. Någonstans har väl detta gått in.

Jag kan säga att den här tiden på Sats, den har gjort mig helt mör. Har inte orkat med så mycket annat än att göra det mest vardagliga som att handla och rasta hundar. Jag har haft väldigt låg energi och har inte gått några vandringsleder ens. Vet inte om all låg energi är en kombination av ett tufft år under 2018 då både jag och min man satsade helhjärtat på att försöka hjälpa min mor. När vi hittade henne döendes i juli 2018 till att hon har varit oförmögen till att återvända hem utan bara fått förflyttas inom vården alla dessa etapper och jag har vistats så mycket hos henne både på sjukhus och hennes vårdboenden. Detta har tagit enormt på krafterna att ha en så pass sjuk anhörig att mina krafter tog slut.

FORTSÄTTNING OM MIN MOR

Jag orkar inte längre med att gå och besöka mamma flera gånger i veckan som jag gjort sedan juli 2018. Det har varit tragiskt för mamma enda sedan jag omplacerade hennes katt vid lucia 2018 för efter den dagen låg hon bara i sin säng oavbrutet i ett halvår tills vi hittade henne döendes. Hon hade en hatkärlek till sin katt en i raden av katter hon haft under sitt liv. Det var ju en vildkatt som hon började mata utanför huset för 7 år sedan, när hon fortfarande kunde stå på två ben. Mamma har ju försvagats och blivit alltmer sjuk sedan dess, och det var nog svårt för henne att inse att hon inte ens klarade av att ha en katt hemma. Men vad ska man göra när man är djurallergiker, har astma och inte orkar att byta en kattlåda?

Det är nog enormt svårt för min mamma att krasst konstatera att hon behöver vård dygnet om och har behövt det sedan jag och min man hittade henne döendes i juli förra året. Vem vill egentligen bo på ett vårdboende utan att kunna förflytta sig därifrån för egen maskin? Det känns inte som om min mamma någonsin kommer att anpassa sig till den situationen. Hon mådde otroligt bra den månaden hon fick bo här ifrån julafton och framåt, men det fungerade inte längre än en månad eftersom det ställde till det enormt i vårt hushåll att ha henne boende här pga hennes djurallergi. Jag fick ju isolera mina djur från henne för att hon skulle kunna andas och dra med mig hennes syrgasmaskin så den alltid fanns inom räckhåll. Jag upplever att hon blir alltmer bitter och känner sig isolerad från omvärlden. Dock har jag och min man gett henne allt vi kan för att förbättra hennes situation, men vi har nått en punkt då vi inte mäktar mer.

Jag är så trött över att behöva ta ansvar för en annan människas liv, att hela tiden försöka efter bästa förmåga att förse henne med mobiltelefoner, hörlurar, abonnemang, och att bara få negativitet tillbaka. Jag förstår att hon känner sig isolerad eftersom hon bara har en liten Ipad Mini på boendet som hon inte förstår fullt ut utan det enda hon har lärt sig tekniskt är att bläddra på Facebook och dela inlägg. Hon kan inte skriva egna inlägg eller skriva ett mail. Det är liksom ingen ide att försöka lära henne att maila och ge henne ett mailkonto eftersom hon inte klarar av tangentbordet på sin ipad. Hon har ju för övrigt ingen att maila så det är ju ingen idé? Förut sträckte jag mig ut och töjde mig i alla riktningar för att försöka hitta alternativa lösningar för att hon åtminstone skulle kunna skriva på sin Ipad. Jag hade tänkt köpa ett tangentbord på Teknikmagasinet åt henne och sitta där och traggla eftersom hon lyckades ha sönder den lilla laptop jag gav henne, rätt omgående.

Samtidigt har jag sent omsider insett att det är inte mitt ansvar att känna oro över att hon upplever att hon är isolerad och inte får besök. Hon har ju valt själv att leva så. Under de senaste 15 åren har hon ju bara lämnat sin bostad vid enstaka läkarbesök eftersom hon inte klarade av sina trappor. Om hon hade haft en önskan att bryta sin isolering hade hon ju kunnat gjort det. Hon har ju levt isolerad ända sedan vi hittade henne döendes i juli förutom mina besök. Men det är inte jag som ska behöva förlika mig med tanken på att hon måste vistas på ett vård och omsorgsboende för sin överlevnad. Jag skulle själv avsky varje minut av det.

Jag vet att jag har gjort så gott jag har kunnat för min mor, och ingen annan har gjort någonting av mina anhöriga. Det är bara så det är. Det är jag enkom som haft kontakt med mamma, jag har varit hennes livlina. Men nu är den osunda kedjan bruten. Om hon i resten av sitt liv ska klara av att överleva på ett vård och omsorgsboende kan jag inte curla henne mer. Hon måste stå på egna ben. Jag behöver göra annat i mitt liv än att ständigt stå standby eftersom min mors olika fobier och funktionsnedsättningar gör att hon inte kan vara ens i en butik. Jag kan inte spendera resten av mitt liv med att göra som jag har gjort, att hela tiden, varje dag, handla kläder, livsmedel, apoteksvaror, hälsokost, mediciner, och allt annat som jag sprungit med till hennes vårdboenden sedan augusti varje dag. Det gör ett för stort intramp på min egen vardag.

Hon är så kraftigt funktionsnedsatt att hon aldrig mer kommer kunna ta en promenad utomhus. Inte för att hon inte med stöd skulle kunna ta sig fram med en rollator, utan för att hennes fobier för att hon alltid har en ursäkt för att hon inte kan vistas ute. Hennes muskler är helt förtvinade för att hon inte använder kroppen. Klart att det blir så när man inte gått utomhus på 15 år pga sina olika allergier. Men istället för att fortsätta som jag har gjort känner jag att det inte fungerar för mig att ta hela dagar ledigt från arbetet, och på bekostnad av min egen hälsa försöka sätta igång någon apparat med inomhussim eller kiropraktor. Det är ju inte mitt ansvar.

Mitt ansvar är för mina två hundar, två kissar och min man. Det är ju de som är min familj.

Det senaste jag hörde ifrån minmor var att hon ville köpa en likadan luftrenare som vi har med tanke på den kommande pollensäsongen. Hon som inte går ut är redan rädd för hur hennes pollenallergi ska påverka hennes KOL och att hon inte ska kunna andas. Hela våren och sommaren kommer hon hålla sig inne på vårdboendet för att undvika pollen. Jag har dock inte möjlighet att leta luftrenare till henne, leverera den, och i samma sekund få en ny lista på saker hon vill ha och behöver och inte själv kan uppnå för att hon aldrig går ut. Det är inte ett heltidsjobb, det är ett övertidsjobb att svara mot en enda människas behov.

Jag låter nog väldigt trött när jag skriver det här.
Det är jag.

Jag vill inte ha ett övergripande ansvar för min mor men eftersom hon är som ett barn och jag är rätt handlingskraftig har jag ryckt in, för det fanns ju ingen annan. Nu tycker jag dock att hon får lära sig att stå på egna ben, hur trist det än är att hon aldrig kommer bli tillräckligt frisk för att kunna lämna vårdboendet, ens för korta stunder. Hon kommer aldrig mer kunna ha ett djur och har blivit glad när jag lämnar kort och information om hur hennes katt har fått det. Det är en dam på vårdboendet som har en undulat i bur så djur är nog tillåtna bland de boende, men mamma kan ju heller inte sköta en fågel så det är nog bäst så.

Jag måste se framåt i mitt liv, det liv som jag har haft med min man sedan 19 år. Det har inte varit rätt mot honom att hela tiden prioritera min mors behov.

Därför har jag sagt punkt. Klart att det känns, det känns med en tagg att jag sviker mamma som sitter där inlåst på vårdboendet med sina allergiker och överkänsligheter. Men det kan inte vara mitt ansvar. Så snart jag slutade springa där försvann stressen ur min kropp. Det känns hemskt att skriva det men jag mår väldigt bra nu när jag slipper de dagliga ärendena hos min mor. Jag vill inte ha den typen av funktion i någon persons liv. Om min make skulle bli lika sjuk skulle jag naturligtvis aldrig lämna hans sida. Men jag hoppas vi blir förskonade från en sådan situation.

Det är otroligt viktigt för mig att jag bara får fortsätta att må bra och skapa en naturlig distans till min mor och alla hennes krämpor. Hon kallade mig för ”löparen” för att jag under så många månader uträttade hennes ärenden.

Löparen har sagt upp sig!