Sedan mamma drabbades av corona på sitt äldreboende där halva avdelningen var drabbad var det som om jag gick sönder inombords. Det var för tufft att ta in att man aldrig mer skulle träffa varandra, man målar ju naturligtvis upp katastrofscenarior i huvudet som bara cirklar runt, runt. Jag upplever redan hennes död, när jag fick veta tog jag in all smärta redan i förväg, jag ville liksom mentalt försöka förbereda mig på att hon skulle dö, hur hon skulle dö, om hon skulle ha ont, och sedan den egoistiska tanken att man själv inte ens skulle få vara där.
Det går inte att bearbeta en händelse som ännu inte har inträffat, men när man försöker göra det rent logiskt för att inte falla samman när det sker, då blir man ett nervvrak utmed vägen. Det kan jag lova. Det blev inte bättre av att boendet först sa att hon hade testats positivt för corona, för att sedan dra tillbaka det och säga att man förväxlat proverna, till att sedan ringa upp och bekräfta att det inte skett en förväxling mellan rummen utan att mamma HADE corona. Det var så oprofessionellt skött av boendet att jag bara resolut lade på till läkaren vid den sista beskedet. Jag var inte chockad, jag bara inte orkade med boendet mer.
Nu har jag försökt vänja mig vid tanken på att mammas boende har blivit drabbade av en lättare form av corona, där hälften på avdelningen plus personal har/har haft det. Men det är ingen tröst. Detta virus borde inte kunna komma in på vårdboenden över huvud taget. Kommer just min mamma vara immun, kommer hon inte vara immun, och när sedan nästa sjuka personal kommer in på boendet med den SVÅRARE varianten av corona, är det då hon ska dö istället? Ska jag återuppleva allt en gång till, eller två, tre eller kanske i flera år framöver? Man vill bara skrika i maktlöshet över att ingen har några svar. Det finns inga svar. Jag som inte tror på gud tror inte det finns någon tröst att hitta i religionen heller…
Hur jag gör för att bara gå vidare utan att tankarna snurrar för mycket, det är att avreagera mig genom att dansa. Det bildas ju lyckoendorfiner i kroppen vid varje zumbapass jag går på. Jag har ju tvingats att ha foten i vila under en lång tid och det har inte resulterat i att foten har blivit bättre. Tvärtom mycket sämre då inaktiviteten resulterat i att jag blivit tyngre och följdaktligen får mer ont. Men nu när jag får laser två gånger i veckan hos MåBra Hälsa i Hammarby Sjöstad och nyligen fått ryggen botad vid ett besök hos min underbara kiropraktor Malin vägrar jag att vila mer. Jag tar istället värktabletter efteråt när värken kommer. För jag kan inte leva mitt liv i stillhet. Det är inte jag.
Jag började att träna igen tillsammans med Martin den 28 april, och sedan dess har det blivit flera pass styrketräning och kondition, 5 zumbapass och ett pass ikväll med en personlig tränare. Framför allt zumban ger mig en sådan glädje. Jag lyckades till och med lura med mig min man på en zumbaklass utomhus i onsdags. Han var jätteduktig för att vara första gången och han behöver det verkligen då han har ätit en massa tårta i sin ensamhet när jag varit inlagd på sjukhus. Män brukar få ölmagar, men min man har fått en viss tårtmage. Men om Martin kommer hinna med att ta iallafall två zumbapass i veckan så bränner det ju enormt mycket kalorier och han kan träna det utan att få ont någonstans. Det är inte mer än rätt att han börjar dansa zumba med mig nu när jag har trätt in i hans värld på gymmet och gått säkert 45 pass med personlig tränare på gymmet, utan att tycka att det är roligt utan mest “något jag gör för att det är bra för mig”.
Varför jag kan dansa zumba nu och även kunna börja med långpromenader utan att bli lika halt är för att min man hittade den här skomodellen till mig och dristade sig till att köpa den online då den var så ny att den inte hade kommit ut i butik. Sjukgymnasten sade direkt att jag borde köpa ett till par och då jag har sådana enorma problem med att hitta skor tänkte jag i samma banor. Men nu hade Sportamore höjt dem så de kostade 2000 kr, och jag kände att det är en galen summa att lägga på ett par skor, oavsett hur väl jag behövde dem. Att försöka få ortopediska skor hade jag redan provat, men Team Olmeds skor som jag fick betala 1000 kr efter en omfattande utredning fungerade ju inte. Ändå hade de fotograferat fötterna, hade gjort avgjutningar, scannat fötterna i värsta utrustningen.. men jag fick bara ont av deras skor och kunde inte använda dem.
Så det tog mig 20 minuter på Google. Jag sökte efter skomodellen på Prisjakt, men det fanns inget bättre pris än 2145 kr. Jag sökte dem på Tradera där många nya skor läggs ut, men då fanns de men bara i fel storlek. Sedan fortsatte jag att googla dessa skor tills jag hittade att de nu fanns även på Adidas hemsida. Men dyra såklart. Då googlade jag “Adidas rabattkod” och fick tag i en rabattkod som gav mig 20 % på köpet. Men helt nöjd var jag inte eftersom de fortfarande inte var billiga och det var evinnerligt lång leveranstid.
Så då hittade jag till slut dem på Boozt. 1999 kr orginalpris. Men där hade de 30 % rea på just de här skorna, sedan googlade jag, just det “Boozt rabattkod” och hittade en på en gång på 10 %, och skorna kostade först 1399,30 kr med rabatten på 30 %, och sedan fick jag 10 % till, dvs 139,93 kr rabatt, så när jag slutligen var klar med mitt inköp hade jag fått ned skorna till 1259,37 kronor! Yes!
Jag tycker fortfarande att det är ett otroligt högt pris för ett par skor. Men om de kan utgöra skillnaden för mig att välja mellan att vara halt eller inte halt, då var valet enkelt. Trots att jag inte har råd med mer utgifter just nu eftersom jag inte har kommit igång med att jobba än och inte får någon vettig lön nu 25 maj, tog jag dem på mitt American Express. Jag behövde passa på nu när de gick att köpa till det priset. Min bortgångna farmor Edith hade varit stolt i sin himmel hur jag kunde få ned priset på skorna iallafall det är en sak som är säkert. Men jag gör alltid efterforskningar när jag köper dyrare saker för knepet med att googla affären + rabattkod det slår aldrig fel. Så nu har du som läsare lärt dig något nytt!
Jag kommer inte kunna springa maraton i mina skor, men zumban kommer göra mig otroligt slank igen, och med det kommer en minskad belastning på fötterna. Under nästa vecka ska jag röntga foten igen och en remiss kommer skickas ut till Capio igen. De kommer troligen vilja ha en uppdaterad magnetröntgen och ultraljud igen, men då skriver min läkare remiss på det igen. Sedan får man helt enkelt se om det finns en kirurg som kan operera min fot, skulle ju vara bra om det kunde bli gjort när min man har möjlighet att ta ut semester. Men dit har vi inte kommit än.
Igår tog jag och Martin en cykeltur och han visade mig enklaste vägen att cykla till Sickla eftersom jag kommer behöva ta mig till gymmet där de dagar min man jobbar. Jag har fått byta till en damcykel av klassisk modell där jag sitter upprätt eftersom jag fått svag rygg igen och inte kan sitta framåtlutad på min hybridcykel. Om bara värmen kommer tillbaka blir det trevligare att cykla. Förra sommaren tog vi bilen och parkerade på Strandvägen så vi kunde cykla på Djurgården och vi cyklade även in till stan. Det finns många trevliga platser vi kommer att nå med cykel och det avlastar ju foten samtidigt som det ger bra motion. Men de kommande veckorna kommer jag satsa främst på dansen, för den ligger mig närmast hjärtat, och då finns det inte så mycket tid för cykelturer då jag har hundarna att tänka på med.
Motion får mig att fungera trots bekymmer, oro för framtiden, oro för mamma .. Det är väl de här prövningarna som kallas för livet?