Loading...
min mamma

Riktigt överjävligt dag

Dagboksdatering ifrån 31 juli

Riktigt överjävlig dag. Biståndsbedömaren kunde inte bevilja min mor ett seniorboende eller vård och omsorgsboende eftersom de inte har provat alla insatser innan, dvs om hon kan klara sig självständigt med hemtjänst 8 gånger per dygn… det är helt rubbat. Så de beviljade ett korttidsboende på 3 veckor, och där ska hon förvaras för att de ska hinna göra en utredning kring huruvida hon kan beviljas ett boende.

Så min 76åriga mamma med 11 sjukdomar som gått ned nästan 10 kg i vikt senaste halvåret, som inte kan andas pga sin KOL, skulle göra en tredje flytt på lika många veckor, till korttidsboendet idag.

Ny miljö, nya personer omkring sig, nytt rum och nya rutiner.

Eftersom hon hade upplevt den förra flytten ifrån Södersjukhuset till Nynäshamn som väldigt jobbig bestämde vi med sjukhuset att vi skulle hämta henne och köra henne till det nya boendet så flytten inte skulle bli så stor och omvälvande. De som kör sjuktransporter har nämligen en ungefärlig inställningstid på upp till 5 timmar så det skulle vara omöjligt annars att tajma in hennes ankomst. Sjukhuspersonalen hinner inte ringa anhöriga. Sist fick vi vänta nästan 3 timmar på att hon skulle anlända.

Vi försov oss, åkte till Nynäshamn för att hämta mamma. Utan frukost och väl i Nynäshamn slängde jag mig in på Lidl och tryckte i mig två munkar och min man fick två kringlor.

Rusade in på avdelningen. Där hade personalen packat det mesta av mammas tillhörigheter. Mamma själv låg i ett linne och var sönderstressad. Hon var illamående, kunde inte andas och hade inte sovit knappt någonting under natten pga att det var kokhett på avdelningen och hög luftfuktighet. De hade sprungit in och ut ur hennes rum hela tiden och hon hade inte fått vila.

Det fanns ingen möjlighet att mamma kunde åka på direkten utan hon sade sig behöva ligga och vila. Min man satt beredd i bilen och jag fick ringa honom och säga att han fick vänta för mamma skulle vila/sova. Själv satt jag kvar på avdelningen.

När mamma vaknat tog det säkert en timme att få på henne kläder. Jag packade resterande saker och blev så svettig i värmen att det bara rann utmed hela kroppen och insåg att mamma inte längre hade någon handväska. Den hade försvunnit i någon av flyttarna. Synd. Helt ny och hennes hemnycklar låg i den. Får ringa alla olika avdelningar imorgon och det kommer inte bli lätt…

De hade även slarvat bort hennes inhalator för KOL som var en kylvara och skulle legat i kylskåpet. Det här började ju bra hann jag tänka.

Mamma bara satt och djupandades som en fågelunge på sängkanten och upplevde att hon inte fick någon luft. Jag frågade en sjuksyster på avdelningen, Daniel, om min mor verkligen kunde åka i det här skicket och han tog hennes syreupptag och sa att vi skulle åka. Mamma kändes väldigt sjuk och försämrad.

Slutligen fick jag in mamma i en rullstol och så fick jag bära alla hennes saker som var tunga i andra handen och manövrera henne ut genom entrén där min man stod med bilen. In i bilen ifrån rullstolen. Klockan var 15 på eftermiddagen och jag visste att min man inte hade ätit mer än två kringlor.

Det gick inte att köra direkt till boendet när vi väl kom ifrån Nynäshamn utan vi fick åka till Liljeholmen för att hämta hennes medicinrullar som hemsjukvården hade gjort i ordning. Jag sprang och min man och mamma väntade i bilen, och så in i bilen igen och så styrde vi kursen mot Flemingsberg.

Nu ville mamma ha handlat. Skorpor, mjölk, saft, knäckebröd.. Hon hade varit så hungrig mellan målen på avdelningen så hon ville ha egen mat på rummet, som jag berättat hade ett kylskåp.

Min man såg helt desperat ut i ansiktet. Mamma märkte ingenting. Jag flög ut genom bildörren och in i ett snuskigt köpcentrum i Flemingsberg och jag insåg att jag var ensam svensk i hela centrumet. Handlade snabbt, och frågade i affärens förbutik och två tobaksaffärer efter mammas snus. De kände inte ens till märket i förbutiken och de andra tobakshandlarna förstod inte vad jag sa pga språksvårigheter, men jag såg att det inte fanns i deras kyl.

In i bilen, ut vid boendet. Mamma behövde en rullstol. In i en hiss, upp på en avdelning och jag stirrade med vild blick efter personal som kunde ordna en rullstol. Jag var helt klibbig av svett, hungrig och behövde gå på en toalett.

Min man parkerade utanför och jag fick fatt i en rullstol och en arbetsterapeut som ville veta mammas behov. Mamma var blek och stressad. Det kom in fyra personer i rummet och hon började att skrika högt att de skulle vara tysta. Sedan gallskrek hon högt så alla hörde att hon skulle minsann vara på korttidsboende i tre veckor för att de skulle bedöma henne och att det bara var att spela sjuk för hon måste få ett äldreboende. Personalen såg helt chockad ut och här tackade arbetsterapeuten för sig och sa att hon kunde komma tillbaka senare.

Jag var kvar hos mamma och packade upp och personalen fick sänka hennes säng och ge henne ett larm. Hon tog flytten väldigt dåligt och betedde sig som en galen mänska men personalen sa att det var vanligt att det hände när de kom till en ny miljö bland främmande människor.

Det tog ännu mera tid att få fatt i en sköterska och lämna över mediciner och papper. Sedan skulle jag jaga snus.

Tillbaka in i bilen. Min man satt där med tom blick och utladdad mobil och hade bara suttit och väntat. Jättehungrig och trött. Klockan var 17.

Vidare hem, där väntade systersonen som skulle levereras hem till föräldrar. Han hade tagit ut hundarna. In med systerson i bilen, vidare till Kungens Kurva för att äta dagens första mål vid 18. Sedan en stock snus, och så tillbaka till Flemingsberg. Åtminstone mätta.

Min mans bror hade kommit förbi och hämtat sin fläkt så vi hade bara en fläkt kvar. Vi hade därför en galen jakt på fläktar med, men det var helt fåfängt.

En Gambian med dålig svenska hörde av sig för att han ville hämta mammas soffa. Det gick inte att koordinera mitt i röran!

In på mammas boende, leverera snus, fick höra att jag borde ha köpt mera mjölk men sa att jag faktiskt inte kunde ordna mer mjölk utan det fanns ju även på boendet. Hon satt i sängen och hade sovit en timme. Eget rum med en hypermodern anläggning med tv och internet och Netflix som hon aldrig skulle kunna förstå. Men det gjorde ingenting för det saknades någon kabel i rummet så den gick ändå inte igång.

Flytta om alla mammas saker så hon hade mobil, block, pennor och korsord nära sängen.

Tillbaka till bilen. Systersonen skulle levereras. Nu snabbt hem igen. Hundarna skulle ut. Vi var 6 timmar försenade. Min man satte sig vid datorn några timmar och jobbade.

Kom på att jag hade fått napp på 30 flyttkartonger hos en kille som flyttat här inom Sjöstan. Klockan var 23.15, bara att packa in hundarna i bilen och hämta flyttkartongerna som min man bökade in i bilen.

Ny färd till mammas lägenhet i Midsommarkransen. Där vid 24. In med alla flyttkartonger och ut med salvor och annat som hon behövde hemifrån. Vattna blommorna.

Min man behövde äta så ett snabbt stopp på Mcdonalds. Rastning av hundarna.

Måste jobba imorgon. Komma överens med gambiakillen om att hämta soffan. Min syster var inte sugen på att möta upp honom själv och min man tyckte inte att jag skulle göra det själv.

Vi måste bli av med lite saker hos mamma för att kunna packa ned saker i kartonger. Det är bara förfärligt varmt. Och så himla svårt att hinna – mitt i allt detta – få tid att jobba.

Så här har nästan varje dag sett ut sedan mamma hamnade på sjukhus. Jag har varit hos henne väldigt mycket och det har varit långa resor överallt och vi har ofta inte hunnit äta.

De senaste dagarna när min systerson varit här har vi inte besökt mamma på tre dagar och hunnit ta långa promenader på nätterna när det varit svalt för hundarna.

Tyvärr behöver jag vara på hennes boende en del för att de ska kunna skriva i sina journaler om det behov av hjälp hon har.

Var inte roligt att se mamma idag. Hur hon bara vresigt skrek NEJ till allt personalen frågade henne om. Hon skulle inte äta NEEEEJ.

Det är himla jobbigt för henne att ha den här ovissheten om hon ska ha rätt till ett boende eller ej enligt kommunens bedömning. Och det är helt galet att en multisjuk person ska skickas runt till tre olika ställen under loppet av tre veckor.

Jag är trött.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *