Mitt engagemang inom Hittehund

Jag har idag blivit frisk. När jag började med Hittehund kring år 2000 var jag relativt frisk. Jag behandlades för hypotyreos (underfunktion av sköldkörteln) med levaxin, B12brist och brist på folsyra, men jag tänkte inte på att jag var sjuk eftersom jag åt medicin. Jag var heller inte så intresserad av att läsa på om min sköldkörtelsjukdom utan nöjde mig med årliga blodprover och ibland så korrigerades dosen. Visserligen tyckte jag inte att det var så roligt när jag från att ha varit mager och smärt blev överviktig, men jag accepterade det när sjukvården sa att det blev så när man hade underfunktion. Jag levde mitt liv utan att ta hänsyn till att jag var sjuk, och när jag bara blev sämre och sämre reagerade jag inte eftersom jag inte kopplade det till mitt sköldkörtelproblem. Som en aktiv sund friluftsmänniska försökte jag istället öka min motion ytterligare och äta ännu bättre, för det sa det sunda förnuftet till mig att det var det enda jag kunde göra. Dessvärre hjälpte inte det.

Samtidigt som jag arbetade heltid, och var engagerad ideellt inom Hittehund näst intill heltid, spenderade jag all min fritid i skogen med mina egna hundar. Jag har ”alltid” gått 8-10 mil per vecka året om i kuperad terräng i skogen, det är mitt liv och det jag brinner för mest. När jag är ledig går jag lätt 2 mil med mina hundar som bär klövjeväskor med lite fika, annars hinner jag få in ca 15 km och ibland har jag en vilodag om det tex ösregnar. Mina hundar har varit slanka och musklade, och jag har bara blivit större, fetare och till slut helt otymplig. Många fosterhundar har kommit till mig överviktiga och i behov av att gå ned och utan dietmat har de snabbt blivit slanka och med glänsande muskler, medan jag själv gått upp några kg till.

Vikten var dock inte det största problemet, det var att jag återkommande var så sjuk hela tiden. Mitt arbete inom Hittehund har gått i stackato. 2013-2015 kulmerade det och jag var ofantligt trött, enormt frusen, tappade hår, håret var torrt, och de åren åt jag 8-10 antibiotikakurer om året. TWAR, Mykoplasma, lunginflammationer, luftrörskatarrer, influensor, lunginflammation igen, förkylning, hög feber och muskelvärk….Det var besvärligt att vara sjuk så ofta, och jag förstod ju verkligen inte varför. Min man är köksmästare och lagade näringsrik mat ifrån grunden där varje måltid var max 500 kalorier, och han är utbildad personlig tränare och hade tränat på gym i 25 år och var utbildad inom kost och näringslära. Han kunde inte hjälpa mig att bli frisk med all sin samlade kompetens, och han kunde heller inte rubba mig i vikt. Då hade vi provat olika dieter, styrketräning, träning med kettleball och olika redskap hemma samtidigt som jag gick enormt långa snabba promenader.

Jag har ju haft upp till 4-5 hundar samtidigt och konsekvensen blev att jag lyckades slita ut hundarna, så mina hundar ville inte ens gå utanför dörren till slut. Och jag vägde 116 KILO!!!! Till slut, samtidigt som jag hade ett flertal akuta hundärenden, blev jag så pass dålig att jag började att svimma. Då hade jag så ont i min kropp att jag regelbundet gick till en kiropraktor för jag hade ont i knän och rygg. När jag väl svimmade då kom jag helt enkelt inte upp igen utan ryggskottet gjorde att jag fick hjälpas upp med ambulanspersonal och föras till akuten. På akuten togs EKG men jag hade ett starkt och friskt hjärta och alla mina värden för kolesterol etc var ju bra. De undrade dock varför jag var 35.5 grader och hade så dåligt syreupptag. Jag var ju så van vid att ständigt frysa och under alla infektioner som avlöste varandra då det kändes som om jag var döende i 40 grader då visade tempen 37.5, och jag började undra om jag var inbillningssjuk.

På många sätt har det här påverkar mitt engagemang inom Hittehund. Det har varit ansträngande att hela tiden bli avbruten av muskelvärk och feber och känna sig så kraftlös och svag. Jag har inte gett upp utan haft en järnvilja, och bara kört på ändå, år efter år. Men krafterna avtog mer och mer i takt med att verksamheten växte sig större och större. Plötsligt bedrev jag en riksomfattande förening och hade många bollar i luften samtidigt, vilket var väldigt roligt och givande, men jag var dessutom då drabbad av migrän två-tre gånger i veckan. Jag har tappat räkningen på antal tillfällen som jag haft möten med hundägare eller nya familjer som träffat hundar och jag ursäktat mig för att gå på toaletten där jag har kaskadkräkts, och sedan fortsatt omplaceringen. Fast tröttheten har nog varit värst. Efter vistelserna på akuten kände jag att min ribba var nådd. Jag kunde inte leva under de här förhållandena.

Akuten minns mig nog fortfarande för jag låg på en bår mitt i en korridor i flera timmar och väntade på läkare, och kände mig tvungen att ringa upp ett tiotal personer som jag skulle ha träffat samma vecka och ställa in, och sedan femtio samtal till hundägare som behövde omplacera, och till medarbetare som behövde ta över andra ärenden. Jag bara bad om att bli rullad nära ett eluttag så jag kunde ladda min mobiltelefon då batteriet inte räckte. Jag minns också hur arga folk blev som jag hade lovat att träffa för att hjälpa dem att omplacera deras hundar och hur de inte godtog en förklaring att jag låg på akuten och väntade på EKG. För det handlade oftast bara om deras akuta situation, min var egal.

 

Någonstans där på min bår kände jag att jag måste ta reda på vad som felades och den enda ände jag kunde börja i var kring min sköldkörtel. Det var ju det enda som felades mig vad jag kände till. Jag började att googla och köpte en bok i december 2014 som heter Få livet tillbaka av Helle Sydendal där hon redogjorde mycket klart över hennes mående från flera år med levaxin, och att hon blev frisk när hon bytte medicinering. Då gick jag ut på internet för att söka mer information och hittade till flera facebookgrupper för sköldkörteln. Alla jag rådfrågade gav mig enhetlig information, jag måste ta reda på hur mina blodprover såg ut, och särskilt hur mitt ”fT3värde” såg ut, då levaxin som jag åt är T4 som ska förvandlas till det aktiva hormonet fT3 i kroppen om man konverterar medicinen rätt. Utifrån den information jag lämnade och de hemska oretuscherade bilderna på mig själv uppmanade man mig att jag kunde behöva äta koncentrerat T3.

Med min nya kunskap begav jag mig till ansvarig läkare. Jag begärde ut mina blodprover från de senaste 15 åren och fann till min vrede att ft3 hade tagits varje år, men att den graf jag såg över alla prover visade klart och tydligt att jag låg långt under den nedre referensramen. Jag hade alltså inte svarat på min medicinering under alla år, och läkarna hade inte kunnat tolka blodproverna, som jag, som numera upplyst lekman hade kunskap till. Jag hade även tagit del av ny forskning som visade att de flesta mår bra på en kombinationsbehandling av t4 och t3 och att levaxin enligt forskningen till och med kunde förvärra hypotyreos. Här hade jag förklaringen till att jag bara blivit allt sämre och sjukare framför ögonen. Mottagen vägrade nu att lämna ut mina blodprover. Jag behövde en utskrift för att kunna kontakta en annan läkare som var specialist. Enligt patentlagen har man rätt att få ut sin journal och blodprover en gång om året, kostnadsfritt och inom en vecka. De var med all rätt rädda att bli anmälda och det tog mig över en månad att få ut mina blodvärden som jag behövde för att gå vidare. Jag var tvungen att kontakta Patientnämnden för att med deras hjälp få mina blodprover och då kom de plötsligt mig tillhanda inom en timme då jag skickade en kopia på brevet till Patientnämnden till verksamhetschefen.

Jag vägde 116 kg och kunde inte längre bada då min tyngd och en dålig fot gjorde att jag inte kunde ta mig upp ur ett badkar ens med hjälp. Min telefon ringde konstant i hundärenden och det var svårt att bromsa bandet. När jag desperat bad om hjälp på min Facebook  hade jag tydligen 5 personer jag kände väl i min nära omgivning som kunde komplettera med information som jag behövde så väl, hur jag kunde hitta läkare och information kring andra mediciner. Jag har ju ett så pass stort nätverk, och när jag väl använde det för att bli frisk fick jag otroligt mycket hjälp. Jag fick nämligen nej till att byta medicin av flera husläkare. Det gav mig en sådan frustration att det är obeskrivligt.

I februari 2015 började jag med liothyronin som är ett läkemedel som är koncentrerat T3. Från första tabletten blev jag 37 grader, något jag inte hade varit på 18 år! Sedan dess är jag normaltempererad. Det dygn jag behöver avstå ifrån medicinen för att jag ska ta blodprover nästa dag sjunker min temp till 35.5 och då är jag så kall att jag inte kan jobba för jag kan inte skriva på tangentbordet av köld. Så pass effektiv och potent är den här medicinen. Efter bara 4-5 månader hade jag gått ned 22 kg. På bara 12 månader 45 KILO utan att förändra något i kost eller träning, för där låg jag redan på topp. Genom att läsa, förstå och få råd genom Patientföreningen lyckades jag bli en helt ny människa, medan sjukvården under 18 gjorde mig till en mycket sjuk människa.

Det enda som jag tycker är sorgligt är att det är så många som är i min situation, och som inte får de läkemedel de är i behov av. Inledningsvis när jag precis hade börjat med liothyronin ((T3) var jag till en docent på Karolinska endokrinolog som efter att ha lyssnat på min sjukdomshistoria och som tagit del av utskrifter från mina appar med min motion och min kost, alla mina blodvärden sedan 18 år, bilder på mig från att ha deltagit i miss Hawaiin Tropic som en 36-38 till att vuxit till en storlek 54-56, konstaterade att han inte kunde hjälpa mig, och att de enbart gick utifrån TSH. Då hade mina blodvärden visat att jag inte konverterade levaxin och dosen levaxin hade höjts fyra gånger under 2014 så jag var uppe i 175 mikrogram med ett stegrande TSH. Han som var specialist hävdade att det inte hade med min sköldkörtel att göra.

Efter 6 månader till, då jag helt slutat med levaxin och istället ersatt det med naturligt sköldkörtelhormon, då hade jag gått ned 45 kilo. 45 kg på ett år, som jag kämpat så för att bli av med under 15 års tid… Vad som mer hände var att PMS:en ifrån helvetet försvann, migränen som jag var så svårt plågad av försvann, och myxödemen, att min kropp var svullen och att jag inte kunde greppa min hud det gick tillbaka helt. Dessutom så blev jag symptomfri. Jag är nu sjuk möjligen någon gång om året. Men 2016 var ändå ett besvärligt år eftersom jag kämpade emot en hel läkarkår, och om jag inte hade blivit så fint stöttad av andra med samma sjukdom hade jag nog inte klarat av att driva igenom en förändring av min medicinering.

Jag hade börjat återfå mitt liv, och min kropp som nu började se ut som jag såg ut för 20 år sedan. Glädjen och energin jag då fick investerade jag tokigt nog i Hittehund istället för i mig själv. Jag tog på mig ännu mer hundar att omplacera. Till slut var jag så pass högt uppe i stress att jag blev helt utbränd istället och krävde läkarvård. Mina dagar hade ju gått på schema och jag gick upp tidigt på morgonen för att hinna med mig själv och mina hundar.  Mina långpromenader spenderades med ett trådlöst headset så jag konstant kunde tala i telefon i hundärenden under de fyra timmar jag promenerade. Väl hemma arbetade jag (heltid) och hade nästan varje dag ett eller två hundärenden hemma i mitt vardagsrum. Jag var dessutom mån om att lyckas få till en varm paj eller chokladkaka med vaniljsås till mina hundärenden, hur jag nu lyckades med det varje gång, för det var på minuten. Sent om kvällarna besvarade jag mail och uppdaterade hemsidan, och delegerade och delegerade.

Men föreningen blev tack vare ett bra nätverkande bara större. Så det tog aldrig slut. Även om jag precis blivit frisk och hade fått ny energi så räckte tiden inte till. Jag var igång veckans alla dagar. Varje ledig lucka så antingen träffade jag någon, följde upp en hund eller satt i telefon och djupintervjuades en hundägare. Men samtidigt kände jag inte till något annat under dessa 17 roliga år med Hittehund. Så när jag väl kraschade gjorde jag det rejält. Anledningen var till stor del att jag veckan innan hade pressat fram tid som jag egentligen inte hade, då en valp på 5 månader var bortsprungen i Nackareservatet intill mig. Så jag letade många dagar på rad i skogen och var aktiv i skallgångskedjor, tills jag på egen hand hittade hunden drunknad. Någonstans där gick luften ur mig.

Det har varit svårt, så svårt, att bara ägna sig åt sig själv, och inte åt Hittehund, eftersom det har varit en så extremt stor del av mitt liv under så många år. Jag vet inte hur jag gör i framtiden. Om Hittehunds epok är över och jag nu kan inspirera andra och hitta andra vägar att hjälpa omplaceringshundar. Idag kände jag att jag kände lust att hjälpa iallafall en hund, och det jag åtar mig det genomför jag. Men numera har min egen mor blivit gammal och sjuklig. Det går åt mycket tid åt att ha kontakt med samordning av vården, blodprover och läkarbesök mm. Den tiden hade jag inte haft om jag hade haft föreningen öppen. Jag vill inte vara en dotter som prioriterar andras hundar framför min egen mamma. Det känns iallafall skönt att kunna förklara, hur jag resonerar och hur det är svårt för mig att bara fortsätta med Hittehund för närvarande, då jag har andra saker jag prioriterar för närvarande.

Jag har numera en egen blogg där man kan ta del av mitt liv med mina hundar och min vardag och även information kring sköldkörteln. Det känns viktigt för mig att sprida den informationen, så jag kan hjälpa någon annan som befinner sig i den fruktansvärda situation som jag under många år befann mig i. Talesättet att man behöver vara frisk för att kunna vara sjuk – det stämmer.

 

 

 

 

Idag mår jag bättre än någonsin. Jag är aldrig sjuk, är klartänkt och snabb i tanken och har gott om tid över, något som jag inte är bortskämd med. Jag äter naturligt sköldkörtelhormon av märket Nature throid, och varje vecka tar jag en spruta med B12, kolobalamin hemma, och det får mig att sluta svimma då jag har perniciös anemi. Jag har även flera autoimmuna sjukdomar och är drabbad av Hashimotos som gör att kroppen angriper sina egna vävnader. Det är under dessa skov jag varit som sjukast. När jag äntligen kom i en bröllopsklänning och åkte på en smekmånad med min man var glädjen stor. Han har varit vid min sida under 18 år trots att jag växte ifrån storlek 40 till 56. Dock har vi inte haft så mycket tid tillsammans och han vande sig vid min ständigt ringande telefon som avbröt allt vad vi höll på med för stunden. Jag arbetar fortfarande som copywriter och contentwriter och det går bra på jobbet. Nu har vi bättre om tid för varandra och kan göra upp nya planer för framtiden tillsammans. Allt cirklar inte kring hundar.