Hej!
Jag skriver angående min svårt sjuka mor som biståndsbedömaren tycker ska bo hemma i social misär med skalbaggar och maskar i säng och i kök.
Hon har åkt in med ambulans två gånger på en månad.
Biståndsbedömaren förvägrade henne vård och omsorgsboende utan tvingade henne att bo på ett korttidsboende.
Där var det så dåligt att hon nästan dog i torsdags, och läkarna sa att hon blivit i så dåligt skick att ingen hjärt och lungräddning skulle göras utan vi kallades till hennes sjukbädd för att hon förmodligen skulle dö.
Jag bifogar en del bilder som är tagna hos min mor under det senaste året samt även längre tid tillbaka.
Här återfinns även två filmer. Den ena heter Mammas Vardag 2018 och är hur hennes lägenhet har sett ut och hur hon skjutsats runt i rullstol mellan olika läkarbesök.
https://www.youtube.com/watch?v=tjqYn57u7v8
Den andra är ifrån den senaste akuta vården på Huddinge akut.
Vårdpersonalen och alla avdelningar har varit helt underbara!
https://www.youtube.com/watch?v=9CPfiDm2w7U
Det var många år sedan hon klarade sig själv så pass att hon har haft en dräglig levnadsstandard.
Vi kommer att göra en anmälan efter att ha talat med Patientnämnden och IVO om detta boende.
Biståndsbedömaren som handlägger min mors muntliga ansökan om vård och omsorgsboende tycker att hon kan leva under de här förhållandena om hon får städning en gång per vecka samt att lägenheten behöver saneras för 18 000 kr efter rotavdrag plus Anticimex då min mor bokstavligen har levt med skalbaggar, larver och maskar i både säng och i hela köket.
Min mor kunde även bara få bistånd EFTER att en sanering var gjord eftersom hemtjänstpersonalen inte kunde tillåtas gå in i lägenheten pga arbetsmiljöskäl förrän den var rengjord.
Min mor som varit mycket sjuk under flera års tid och legat konstant i sängen under de senaste 8 månaderna har lidit förfärligt av att lägenheten har förfallit så mycket. Hon har pga sin astma och numera lungemfysem och KOL inte möjlighet att lämna sin bostad då fastigheten ej har hiss. Hon har därför inte kunnat få vård och besöka läkare vilket har gjort att alla hennes somatiska sjukdomar har förvärrats.
Min mor fick inte bistånd av biståndshandläggaren som besökte henne på avdelningen till ett vård och omsorgsboende vilket var hennes högsta önskan, för att kunna känna sig trygg. Hon har inte lämnat sängen pga fallrisken. Hon har haft grav anemi och inte kunnat vare sig tillaga eller äta måltider under enormt lång tid. Kol har gjort att lungfunktionen varit så pass dålig att hon inte haft kraft att med stöd av möbler och väggar kunna ta sig till badrum och kök bara någon gång per dygn efter stor ansträngning. Av samma orsak kunde hon inte längre öppna dörren för hemtjänsten.
Biståndsbedömaren bedömde vid vårt möte den 24 juli att min mor skulle tvingas till ett korttidsboende den 30 juli. Hon skulle bo där under tre veckors tid och under den tiden skulle hon prövas hur mycket fler insatser hon skulle behöva i hemmet vilket biståndsbedömaren ansåg att hon skulle återvända till.
När min mor skrevs ut ifrån Nynäshamns geriatrik hämtade jag och min man henne, och vi lämnade henne på Attendo Skutan i Flemingsberg måndag 30 juli.
Varken jag eller min syster kunde få tag i henne per telefon under tisdagen. Vi fick inte heller tag på personal på boendet. På onsdagkvällen vid 19 åkte min syster dit och fann henne halvt medvetslös sittandes helt naken i sängen. Hon hade huvudet mellan benen och det hängde där samtidigt som hon var helt blå om läppar och naglar vilket tydde på att kroppen inte var syresatt. Hon var så pass omtöcknad att hon inte kunde särskilja på om det var jag eller min syster som satt bredvid henne. Min syster insåg efter några få minuter att min mor behövde komma till akuten omedelbart. Personalen som arbetade och hade sett min mor under dessa dagar ansåg det inte nödvändigt (!) och vi fick tvinga dem att ringa. Det fanns ingen läkare i lokalen, ingen sjuksköterska, ingen journal.
Personalen ville vänta med att ringa för att först ge henne en medicin mot depression och se om den verkade. De hade ingen insikt i att min mors fysiska hälsa inte var kopplad till ett psykiatriskt tillstånd.
När ambulansen kom efterfrågade de patientens journal men det fanns ingen sådan att tillgå. De frågade efter senaste mätning av syresättning för att kunna veta hur länge hon varit försämrad men det fanns ingen notering om det någonstans. Det visade sig att det inte ens fanns utrustning i lokalerna på boendet för att mäta syresättningen. Vilket är livsviktigt för en patient med KOL.
Vi var med till akuten på Huddinge och fick där höra av flertal av varandra oberoende personer att Attendo Skutan hade extremt dåligt rykte. Nu har jag själv hittat flertalet beskrivningar av liknande scenarier om incidenter som inträffat i både media och i privata bloggar.
Senare under natten samma dag hon kom till vård på akuten höll min mor på att avlida. Hon hade en kraftig infektion med sänka på 239 och hjärtsvikten som för bara tre veckor sedan hade en fyrsiffrig markör på blodprover visade sig ha stigit till 35000! Behandlande läkare kallade tillbaka oss till sjukhuset och sa att det var allvarligt och att hon förmodligen skulle avlida. Hon kunde inte syresätta sig trots heltäckande syremask. Hon hade bara 50 % syre trots att maskinen andades åt henne.
Pga hennes allmäntillstånd som nu förvärrats så enormt informerade de mig, min man och min syster om, att syrebristen troligen snart skulle nå vitala organ som hjärna och hjärta. När organen började svikta vilket kunde ske “när som helst” skulle de inte göra hjärt och lungräddning. De skulle inte försöka rädda hennes liv då det bedömdes att hon inte skulle kunna återhämta sig från en tid i respirator, och de menade att det bara skulle bli ett förlängt lidande. Vi blev informerade om att de skulle ge henne starkt lugnande när organen sviktade så hon inte skulle ha ont och lida utan bara somna in. Vi erbjöds att tala med en kurator men avböjde. Vi ville tillbaka till hennes sida. Mamma var då inte kontaktbar.
Vi satt i hennes rum och grät emellanåt.
Det var så mycket vi ville säga till henne, vi tyckte inte att vi hade fått ta farväl och vi visste inte ens hur hon själv skulle vilja få sin begravning arrangerad.
Den natten var jag och syrran vid mammas sida och jag var i stort sätt vaken och övervakade mammas monitors som blinkade och larmade. Jag vaknade varje gång något pep och larmade och det var ofta.
Det var obeskrivligt att tillsammans vänta i ett rum full med monitors som mamma var kopplad till. Hon hade kraftiga hjärtflimmer och det kom upp varningsmeddelanden på hjärtmonitorn hela tiden och grafen visade oavbrutet hur illa hjärtat pumpade.
Hon andades genom en mask som andades åt henne och den gav ljud ifrån sig hela tiden och mitt hjärta slog dubbelslag när hennes andetag upphörde några långa sekunder för att sedan fortsätta.
Antibiotikan kickade till slut in och blodgaserna i blodet förbättrades. Hennes markörer för hjärtsvikt var skyhöga och läsarna befarade att hjärtat inte skulle klara av denna ansträngning. Hon hade redan förstorad höger hjärtkammare och blod som pumpade fel och gick ned till levern.
Helt otippat vände hennes hälsa till att svagt förbättras. Nu är hon inlagd på lungavdelningen på Huddinge sjukhus och snart är det måndag och en ny kontakt med biståndsbedömaren kommer att ske, och de talar fortfarande om att mamma ska söka en egen lägenhet genom Stockholms bostadsförmedling på egen hand om hennes nuvarande lägenhet är otillgänglig och inte passar hennes behov.
Min mamma är livrädd för att bo på egen hand. Hon känner sig trygg nu inom vården. Hon fullkomligt blir helt blek i ansiktet vid tal om ännu ett korttidsboende.
Vid den första vårdplaneringen hade jag besökt Sjöstadsgården som är ett vård och omsorgsboende här i Hammarby Sjöstad där jag bor. Vid det tillfället fanns det till och med en ledig lägenhet för mamma, men det krävdes ett biståndsbeslut på att hon skulle kunna få flytta dit. Då hade jag kunnat komma väldigt ofta till min mamma och verkligen försäkra mig om att hon mådde bra.
Nu när Attendo nästan tog död på henne pga personalens ointresse och oförmåga att förstå att hon var sjuk och fick en infektion är det ännu viktigare att nästa boendeform har utbildad personal som gör hälsokontroller, att det finns utrustning i lokalerna där syresättningen kan mätas. Min mor, (eller vi) kan inte känna oss trygga på annat sätt.
Personalen på Attendo bestod alla av personer med utländsk härkomst, vilket i sig inte var ett problem, om de hade kunnat tala svenska. Min mor hade ingen möjlighet att berätta om sitt mående, men de borde själva ha sett det eftersom hon under sina dygn där vägrade att äta eftersom hon var illamående. Det är ytterst allvarligt att de inte kunde tolka fysiska tecken på ett adekvat sätt.
Som du förstår skulle ni kunna göra en skillnad som kan rädda min mors liv. Utan påtryck ifrån media, artikel och att någon från pressen ber att få tala med biståndsbedömaren, kommer min mor bara bli förminskad till ett personnummer och en akt, där enhetschefens besparningskrav som i sin tur kommer ifrån våra politiker kommer skära ned på hennes vårdbehov.
Min mors första fråga när hon kom till Attendo var om det fanns ett piano i lokalerna. Hon ville gå med rullatorn och träna gång och kunna socialisera med andra patienter och personal. Hon var vid gott mod och framför allt föreföll hon då inte sjuk, bara trött efter en lång resa ifrån Nynäshamns geriatrik till Flemingsberg. Min mor och vi trodde att hon skulle få kunna ta del av aktiviteter på korttidsboendet och hinna bli starkare och friskare där. Istället dog hon nästan.
Min mor är drabbad av:
Dyspne
Astma
KOL
Högt blodtryck
Lungeffysem
Depression
Ångest
Psoriasis
Hudcancer
Grav anemi
Gått ned tio kg senaste 6 månaderna
Grav hjärtsvikt
Höger hjärtkammare förstorad och blodet pumpar fel till levern istället för att cirkulera
Njursvikt
Trots alla sjukdomar är hon en underbar kvinna med humor, hon skriver dikter, sjunger, är full av empati och omtanke om andra och förtjänar inte att behöva bo i armod för att hennes kropp ger upp om henne. Hon är helt orienterad och klar och därför är det extra svårt för henne att förstå sin situation utan att ha makt att göra något åt det.