Den här dagen var galen och då menar jag inte på ett positivt sätt. Egentligen är det så här våra dagar brukar se ut en dag då vi båda är lediga, och det är just det livsmönstret som behöver ändras.
Jag vaknade av mig själv utan att ha ställt ett alarm, utvilad och glad. Flummade runt lite på morgonen medan min man tog ut hundarna och allt kändes väldigt bra. Sedan började galenskaperna. Jag har en fungerande jobbmobil, en iPhone 8 plus med hel skärm, och jag har en privat mobil, en Iphone 7 plus med krossad skärm. Av någon konstig dumsnålhet har jag inte lagat min privata mobil, och då har den varit krossad sedan november. Jag har nästan straffat mig själv med att inte få den lagad, irriterad på mig själv som krossade skärmen på ett så urbota korkat sätt, slirade ned den i golvet när jag skulle sola solarium! KLIRR.
Okej, jag bestämmer mig denna morgon att jag ska ta en promenad till en för mig obekant mobilverkstad som av en händelse råkar ligga en minut från min mors vårdboende. Eftersom jag är tidseffektiv som få passerar jag Coop på vägen och tänker inhandla min mors toalettpapper. Av någon anledning fungerar inte boendets toalettpapper.
Okej, så jag beger mig i varma vinterkläder in på Coop, rycker till mig först ett 8rullarspaket, ändrar mig och köper av någon oklar anledning det största paketet jag kan hitta. Jag var inte svettig här, förmodligen därför.
Jag sveper även förbi kyldisken och slamrar i 2 mjölkförpackningar och rusar vidare till kassan. Det är kö i kassan. Men i självbetjäningen är det ingen kö. Tvärtom finns där två expediter redo att stå till tjänst. Jag kommenderar den yngsta att leda mig genom alla omständiga steg genom självscanningsproceduren samtidigt som jag muttrar högt och förmodligen lite surt att jag aldrig har förstått mig på denna självscanning, att det är synd att de inte har fler kassalinjer och att jag faktiskt avskyr att butiker börjat med självbetjäning.
Jag berättar utan omsvep att deras förbaskade självbetjäning aldrig är någon tidsvinst eftersom den alltid krånglar. Biträdet börjar här bli lite stel och obekväm men hon hjälper mig genom allt förutom att jag fick skriva in min pinkod till kortet själv. Jag är inte på humör för att tacka, och mitt uppträdande har nu gjort att hon dessutom redan vänt mig ryggen. Fullt förståligt! 🙂
Jag har köpt en påse av papp. Jag ska nu få ned toabalen i papperspåsen. Och det är helt jäkla omöjligt. Jag börjar svära, högt samtidigt som jag öppnar jackan. Jag har varit inne i butiken alldeles för länge, jag är svettig, varm, och jag måste ta mig ut härifrån, få luft, få komma vidare i min dag..
Försöker igen, svär ännu högre och tänker att ett biträde måste komma till min assistans men jag har redan förbrukat deras förtroende och ingen vågar se åt mitt håll.
Jag försöker hålla upp påsen samtidigt som jag med andra handen trycker ned balen men sedan efter tio försök inser jag att balens proportioner kommer göra detta till en fysisk omöjlighet. Jag jämrar mig och försöker ta mig därifrån med värdigheten i behåll. I periferin ser jag hur biträdena ser enormt lättade ut. Jag skriker till en sista gång i mitt inre när man ska hålla sitt kassakvitto till någon avläsningsmanick och säger högt till mig själv att det här var verkligen ingen tidsbesparing, och med detta rasslar jag vidare ut i den kalla sköna luften.
Jag försöker nu balansera toabalen som jag inte får grepp om pga mina långa gelenaglar tillsammans med min väska och papperspåsen med två mjölk i. Boendet ger min mor mjölk när och hur ofta hon vill men hon vill ha egen mjölk. Ställ inga frågor på det.
Samtidigt som jag dribblar toabalen som någon irriterad delfin balanserar en boll slänger jag upp dörren till mobilverkstan. Jag ser direkt att innehavaren har en trevlig attityd eftersom han står med en besvärlig kund. Därför kostar jag på mig att slänga av mig den svettiga jackan på en stol. Jag gör mig i alla miljöer snabbt hemmastadd, och har så alltid gjort.
Innehavaren kastar en snabb blick men säger ingenting då jag utan ett ord sätter mig ned och med naglarna mödosamt gör ett hål på den förbaskade toabalen och metodiskt börjar slänga ned de befriade toarullarna en efter en ned i pappåsen. Vilken seger jag känner att jag har lyckats överlista den förfärliga toabalen! Någonstans tänker jag att innehavaren kanske tror att jag är galen som kommer in i hans butik och börjar sortera toarullar, men jag orkar inte riktigt förklara.
Jag är nu lite stressad då Coop dragit ut på tiden och jag behöver både lämna in mobilen och sedan fortsätta med toarullarna och mjölken till mammas vårdboende och därefter bli upphämtad av min man. Allt i mitt liv sker på minuten.
Kunden som står inne i butiken och uppehåller innehavaren har nu stått och varit tveksam i över 10 minuter och jag avbryter hans svammel till slut och säger glatt till kunden som aldrig går “Det finns en jättebilligt mobilverkstad vid Ringen, gå du dit istället så tar jag över här, jag vet redan vad jag vill ha lagat”. Då inser han att det finns andra kunder i butiken, om än lite konstiga som istället för handväska kommer med toalettpapper, men han vågar inte säga någonting då jag använder min mest genomträngande blick. Kombinationen blir honom övermäktig så han dryper av.
Innehavaren hade snabb uppfattningsförmåga. Jag ber om ursäkt för min entre med toarullarna, något han respektfullt inte kommenterar. (Hur håller han masken undrar jag stilla) och sedan lämnade jag in mobilen, fick ett pris som var väldigt bra, betalar och går. Halvspringer till mamma.
Formulerar mig i huvudet hur jag ska få henne att förstå att jag måste vidare i samma sekund som jag kommer. Det är en bedrift som jag jobbat på i 45 år. Det går inte för min mor att ta in sådana saker.
Men hur som helst, jag lyckas ta mig till vårdboendes hiss när min man ringer. Han låter stressad och frågar vart jag är. “Sjöstadsgården” sa jag utan att ljuga.
“Kom ned då, jag är utanför” får jag till svar.
“Jag är i hissen på väg upp, kommer ned på en gång” svarar jag rappt.
Halvspringer i korridoren eftersom min man med all säkerhet är felparkerad, slänger upp dörren till min mors lägenhet, kastar ned pappkassen med toapapper framför henne och försöker förgäves förklara att jag måste gå, omedelbart. Min mor börjar mödosamt och omständigt förklara att hon får rinnande ögon av några servetter som personalen gett till henne i ersättning för Lambin som tog slut. Jag ville strypa henne, men gjorde inte det utan lämnade Sjöstadsgården efter bara 5 minuters samtal då jag förklarade för mamma att jag nu måste vidare för att hämta en kyl och frys till hennes lägenhet som ska säljas. Det fick henne att klarna till och hon såg hur stressad jag var och lät mig gå.
Jag hann med att mata lite måsar idag med! Jag hann inte till Henrikdalshamnen, det var en fysisk omöjlighet eftersom hela dagen blev omkullkastad, men jag gick nedanför huset. Vi bor ju precis vid Hammarby Kaj och har ju vattnet precis nedanför porten. Jag kände hur lugn och glad jag blev av att mata änderna, måsarna och kajorna, hur jag får ett helt annat ansiktsuttryck när jag tar en selfie, bara för att jag känner mig fri. Fri från staden, fri från måsten. Jag behöver bara se på måsarnas kamp för överlevnad, hur de kivar med varandra, vem som hinner först fram, hur jag kastar bröd till den som inte tar för sig, hur de blir djärvare och djärvare när de blir trygga med mig. Jag älskar det!
Då ett viralt inlägg redan sprids om min dag och kyl och fryshistoria behöver jag inte ens gå in på den, men plötsligt sprack tidsplanen och vi befinner oss i Kungens Kurva och har en halvtimme att så ihjäl innan vi ska åka på en avtalad tid på Lidingö för att hämta en kyl och frys. Då jag har ett bloggsamarbete med Indiska och tycker om deras produkter besökte jag deras outlet i Heron city och kom hem med en blus i gult och blått. Jättefin till det facila priset av 69 kronor! 😉
Bilköer till Lidingö, hämtning av kyl och frys, väl medvetna om att våra stackars hundar var ensamma, något de sällan behöver vara. Stress, stress, vi måste hem. Min man bär och jag följer med.
Jag hade velat åka förbi mamma i ett lugnare tempo och erbjuda mig att handla men det var helt kört. Vi kom innanför dörren vid 20, hade suttit i bilen och uträttat ärenden hela dagen, jag var helt slut i huvudet eftersom jag inte ens hunnit ut i skogen, det enda viktiga för mig. Min man hade sett fram emot att jag skulle följa med honom till gymmet och jag började att fräsa till honom för jag var så himla högt uppe i stress att jag inte längre var människa.
När min man hastigt skenade iväg till gymmet hade jag hunnit ändra mig och bytte om för att gå till Sats. Vi bor ju på ett bekvämt avstånd från Sats Sjöstaden och jag ändrade mig. Det är ju kvinnans privilegium! Jag var dock irriterad, kvarliggande irritation ifrån dagens eskapader, och for in på Sats som en tornado.
Jag som hade gått ut för att rasta hundarna hade med mig dem in på Sats och började raskt inleda en process för att boka en PT.
Jag som är van vid att både bestämma över (min man låter mig) och koordinera främmande människor styrde in en hugad PT in i ett rum. När man går in på Sats i Sjöstaden formligen kastar sig olika PTs över en. Alla vill erbjuda sina tjänster. De är inte gratis heller. Varje gång jag gått dit har de ryckt och dragit i mig, men den här killen, Christer, hade en avslappnad approach och jag var glad när han fogligt fann sig i att bli intryckt i ett rum på min begäran.
Vi samtalade, jag sönderstressad och snabb i orden, han lugn och positiv. Jag tänkte för mig själv att om han kan hantera situationen idag, då kommer han kunna hantera mig framöver. Jag är inte direkt lätthanterlig om vi uttrycker oss milt.
Varför jag valde Christer var även för att undgå Frankenstein. Tjejen i receptionen hade sagt att en PT skulle ringa upp mig som inte fanns på bild därute, och när jag gick in i deras app hittade jag en äldre man där som verkligen skrämde mig, han såg ut som Frankenstein. Jag hade ju gjort ett första besök tillsammans med de klappvänliga hundarna och sedan stormade jag ju in igen, denna gång gymklädd.
(Jag ville undvika att bli uppringd av Frankenstein bara) Det var vid detta andra tillfälle som Christer erbjöd sina tjänster. Jag som har rätt snabb uppfattningsförmåga om jag tycker en person är duglig eller inte gillade hans kunskaper och sätt att presentera dem, så nu har jag tydligen en egen PT. Utöver min egen man som bara är lyrisk över att jag tagit det här steget.
Jag hade inte tänkt berätta för min man att jag nu hade bokat en PT, men i förebyggande syfte, för att undgå att förverkliga mitt löfte att träna med honom fyra dagar i rad utifrån hans instruktioner, såg jag det som behövligt att kontra med en PT-timme. Jag går ju för mycket för att min kropp ska må bra av det, pga min fot. Min kiropraktor har ju föreslagit styrketräning och min viktnedgång är ju så snabb med NDT att jag får lös hud om jag inte bygger muskler istället. Högst ovilligt har jag insett det jag med. Vill bara inte ta instruktioner av min man, det är ju tvärtom i vanliga fall haha.
Efter det oväntade gymbesöket avslutade vi kvällen med att handla mat på den underbara butiken Ica Maxi i Nacka. Vår favoritbutik. Här hittade jag en massa fralla till extrapris och tryckte ned 4 rostbröd i korgen. Jag tänker mata måsarna ännu mer den här veckan för att kunna stressa av. Jag är fruktansvärt stressad och irriterad och det är ett ökat stresspåslag. Jag försöker att undvika att få ännu mer saker (krav) att göra för att komma ur denna hemska spiral.
Bland Ica Maxis lösgodis återfinns även en gammal favorit, “Kungen av Danmark”, jag fyllde en liten påse. Allt oväntat socker så sent på kvällen omöjliggjorde sedan en nattsömn. Jag var uppe framåt småtimmarna av sockerrus. Nåväl, jag sov ut till tisdagen.
Vid 22 åt vi dagens första mål. Så hektisk var dagen. Min make gjorde Tacos och jag kunde bara sätta mig och börja äta. Vad skulle jag göra utan denna tålmodiga man som klarar av alla tvära kast i livet?