Mina hundar har alltid blivit gamla. Men det känns som om jag alltid har seniorhundar, och ja, jag har ju inte haft en unghund sedan jag fick hem Lycka när hon var 7 månader kanske 2002 eller när det kan ha varit. Nu är Neo fyllda 12 år, han fyllde nu i februari, och Doris är 11 år, hon blir 12 i december. Neo är en staffordshire bullterrier som vi fick när han var ett år gammal genom Föreningen Hittehund. Doris kom när hon var fem år, och jag visste redan då att senioråren inte var så långt bort. Däremot är hon otroligt fräsch för sin ålder.
Medellivslängden för en staffe är 12-14 år. Det är svårt att veta det. Särskilt som det finns vissa ålderstecken som man inte kan tänka bort så lätt. Neo äter foder med glucosamin och kondroitinsulfat som stärker bildandet av ny brosk och jag har provat och utvärderat en mängd med produkter på honom som är bra för lederna. Aktiv Hund hjälpte inte alls, Seraquin som han får nu mår han bättre på, laxolja gjorde iallafall pälsen fin, Trikems Hyaluron 365 såg jag inte så stor skillnad av.
Den här vintern har jag försökt vara konsekvent med att använda Back on tracktäcke och han går oftare till kiropraktorn än vad jag gör. Han har även Back on tracks nättäcke inne. Men hur bra man än försöker att göra det för sina hundar vet man ju att det kommer finnas en dag då man inte längre kan göra tillräckligt.
Idag var det en främmande kvinna som stannade mig och frågade om jag hade en gammal hund och påpekade att han såg stel ut i bakpartiet. Ja som om jag inte visste det.. Ändå var jag snabb att försöka återge alla de omsorger vi har kring vår hund innan människan skulle ge mig sina tips baserat på en taxblandis med diskbrock.
Men Neo har en livsgnista utöver det vanliga. Han har också en vilja utöver det vanliga. Han har långtråkigt om han inte får aktiveras vid 12 år fyllda och jag kan inte få arbetsro i hemmet om jag inte strax innan jag börjar att jobba ger honom en aktiveringspromenad anpassad efter hans nuvarande villkor. Jag som tidigare har kört så mycket balansövningar kan inte göra det längre utan vi jobbar mycket med hans nos. Så han får söka efter godis, springa efter godis som jag kastar i olika riktningar, göra ett godissök av flera bitar kastade över en större yta och på hemvägen är det viktigt för honom att jag kastar en liten bit flera meter framför honom så han får springa ikapp, tugga och titta på mig med en menande blick tills jag kastar en till, för annars tvärstannar han och går i strejk.
Han är så glad och så människokär. Fortfarande sjövild när vi får besök precis som han var som unghund, men ute är han lugn och söker ögonkontakt med folk och krumbuktar sig om de har tid för att klia lite på honom. Jag tror hans bästa stunder har varit i Gamla Stan där vi ofta träffade på engelska turister som glatt skrek “a staffy” när de såg honom för att kasta sig ned på marken och gulla med honom.
Det var en fin dag i eftermiddags, soligt men kallt. Neo och jag gick vår runda på en timme där han fick använda nosen konstant för att jag skulle få arbetsro vid datorn vid hemkomst.
När det blir lite varmare och jag är ledig en eftermiddag tänker jag ta en skogspromenad med honom där han får ska upp några goda bitar av rått kött i skogen. Kanske lägga ett blodspår. Doris är inte det minsta stel och väldigt fysiskt aktiv vilket är rätt ovanligt för en grand danois/rottweiler. Medellivslängden för en grand danois är 8 år, och en rottweiler 8-10 år. Doris fick ju en tumör med elakartad cancer före jul som är bortopererad men det har inte kommit tillbaka. Men visst måste man njuta av nuet och vara glad för de dagar och tider man har sina hundar…