Har inte bloggat på ett tag. Detta för att jag skar ned på allt som inte var nödvändigt. Adobe Photoshop krånglade, min Imac krånglar och blir för varm när jag har många program som stjäl minne igång samtidigt, och jag bara pausade ifrån allt som kändes krångligt och tidskrävande. Om jag inte kan beskära bilder och göra dem mindre i storlek tar det upp för mycket utrymme på min server där jag har min hemsida. Nu löste det sig med Photoshop till slut. Skönt. Men datorn är fortfarande het och jag är lätt orolig för att den ska lägga av. Stänger av den på nätterna så den inte är på ständigt som jag brukar ha den på.
Har haft fullt upp ändå på alla fronter, men ändå hunnit vila, för det gör jag när jag går. Har gått på ganska bra. Lycka är att få låna en stor röd hund som bara traskar med. Förra torsdagen när det duggregnade mjukt fick jag Easy som glatt som en kalv med fart kastade sig fram och när min syster släppte kopplet slog han nästan knockout på mig med en stor tungkyss på hakan. Några grannar stod utanför porten och gapskrattade åt den stora hundens entusiasm och livsglädje, för här hade jag en hund som såg överlycklig ut för han visste vad som gällde; långvandring!
Mina egna, ja de gäspade i soffan och låg på mjuka kuddar, som princesstronar, de visste att det låg regn i luften och var inte alls intresserade av att jag skulle gå hemifrån “i hundkläder”. Sedan har det ju regnat nästan oavbrutet och jag har passat på att gå när det varit uppehåll, men mest haft aktivitetspromenader för mina egna hundar runt Sjöstan samtidigt som jag försökt hålla lite tempo. Jag brukar ta dem en i taget så jag får optimalt med tid med dem ute.
Easy är så himla rolig hund att gå ut med, han är lyhörd, glad och positiv och samarbetsvillig och framför allt så VILL HAN GÅ!!! Han fick låna Doris regntäcke och sedan gick vi bara. Gick och gick, i 4 timmar. Han är så lyhörd och lätt att ha lös och avbröt en stundande rådjursjakt när jag sa hans namn. Och hela tiden så mån om att se att jag inte var långt borta utan höll sig precis intill.
Det blev lite blött och mörkt på slutet och jag gick in på Hellasgårdens reception. Jag har ju gått in där i åratal med mina egna hundar, de har jättegod soppa där efter en långvandring i Nackareservatet, glass på sommaren och läskande Aloe Vera när jag är törstig. Easy var själaglad över att få komma in i stugvärmen där och känna alla goda dofter. Stackars stora 55 kilos Rhodesian ridgebackpojke! Han hann bara sträcka på sin långa hals och vädra efter godsakerna när en ung flicka som jobbade i receptionen såg totalt skräckslagen ut och högljutt skrek att det minsann var HUNDFÖRBUD därinne.
Jag var så frågandes till det, blev chockad eftersom man alltid är så välkommen där med hund, jag har både suttit och ätit, fikat eller gått in för att handla under flera års tid. Det har dock varit med mina egna hundar, inte Easy. Jag sa det till henne men hon hade tagit skydd bakom disken och hävdade att det var hundförbud där. Jag orkade inte dividera med henne och ville inte binda Easy i skymningen utanför för att gå in och handla då jag inte kände mig välkommen och aldrig skulle binda en hund och lämna den där.
Jag drog ut den stackars stora hunden ifrån receptionens entre och han förstod ju såklart ingenting utan försökte trycka sig kvar därinne i värmen och huden på hans hals blev veckad med bekymmersrynka i pannan. Stackars hund. Han var ju så lugn, trött och hungrig och ville bara få lite kärlek och något att äta. Stackars mig med för delen som hade tänkt att äta något litet i väntan på att bli upphämtad. Jag var solidarisk med Easy och vi gick sakta till parkeringen istället där jag hällde ut det som var kvar i påsen med korv till honom och jag plockade ekollon till mina ekorrar på landet. Landet som vi inte vet när vi åker till. Nåväl.
Jag har inte hunnit kontakta någon ansvarig på Hellasgården. De har hundförbud på sina toaletter men inte i sina stugor och receptionen har aldrig varit otillgänglig för hundägare. Det är ju ändå en camping och friluftsanläggning med stugor och vandringsleder. Hur många hundägare som helst har det som utgångspunkt eller mål. Men förmodligen är det skillnad på hund och hund. Genomtrist bemötande hur som helst. Om man är hundrädd ska man kanske inte arbeta någonstans där hundägare är vana vid att gå in, och sätta upp temporära tillfälliga regler utifrån sin rädsla? Ja, han är stor, röd, har ett enormt huvud och skrynklor på halsen, men han är ju för sjutton gubbar genomsnäll.
Om jag har tur kommer jag få låna honom imorgon några timmar, för även om han inte har toppenkondis vill han ju gå, till skillnad från mina egna hundar som har bra kondis och starka benmuskler men som tycker att matten är skittrist som vill motionsgå. Jag behöver gå minimum 15 km om dagen för att må bra, och har inte egna hundar till det, utan jag har börjat gå och handla, besöka mamma, göra vad som helst till fots bara för att få ihop mina steg. Ibland går jag ut själv med en pod i öronen för att hundarna strejkar.
Mina hundar, ja de tycker om hundkurser, viltspår, balansövningar, gå i stan, de vill gärna att det händer någonting som är hundorienterat, och vet mycket väl vad det betyder när jag har med mig dryck och hundgodis och bara vill gå långt. De är inte gamla eller trötta, de är bara mätta på att gå. Men det är inte jag.