Idag kom dagen jag längtat efter, att jag skulle komma ut i skogen. Det var sol och jag hade taggade hundar. Min man släppte mig med bilen så jag skulle slippa gå på asfalt då det är underlaget som gör mig mer halt än nödvändigt. Men jag märkte på en gång att det var;
1)Sol,
2)Massor av hundar ute,
3)Människor ute som inte är vana att gå i skogen,
4) Triljoner cyklister som svischade förbi utan förvarning,
5) Helg,
6)Ungar som sprang hejdlöst omkring och skrek.
Vad jag också märkte var att jag på en gång blev irriterad. Det bara föll över mig på en gång, som en skugga av ledsamhet som bara hängde sig på mina axlar och som jag inte blev av med. Ledsen över att jag var i Stockholm, ledsen över coronasituationen som hade förvandlat skogen till någon slags jäkla golgatavandring med människor som inte brukade gå i skogen, ledsen över att jag tvingades gå där och trängas med bultande hjärta, på helspänn efter nästa jäkla cyklist, hundmöte, att försöka gå fort i tempo så att inte de skällande hundarna bakom mig skulle komma ikapp mina och det skulle bli ett okontrollerat möte, ledsen över att det här var min verklighet nu.
Det gällde att göra det bästa av situationen och försöka fokusera på att inte bli irriterad, för hundar är känsliga och kloka djur och de kan läsa av människor på en milisekund. Jag ville inte förstöra mina hundars promenad för de kunde ju inte hjälpa att de har en matte som är en sann eremit och som inte orkar le nästa gång en förälder ropar kontaktsökande ”Två hundar, oj vad stor hunden är, ser du hunden, ser du hundarna..” och hur någon telning i marknivå svarar lydigt ”Vov vov, vov vov” och hur jag ska le åt detta skådespel för tionde gången den timmen.
Jag brukar ställa upp på att vara social och jag brukar ofta stanna upp och fråga om de vill hälsa på hundarna och ge den smutsiga barnnäven en köttbulle och be barnet ge köttbullen fint till hundarna med öppen hand, berätta att hunden som ser ut som en häst heter Doris. Och vet du vad Doris kan? Hon kan balansera en godbit på nosen utan att äta upp den! Kan du det? Barnet skrattar, pappan eller mamman skrattar och jag fortsätter på den sociala banan med att säga att Neo kan ”dansa”. Och Neo dansar lydigt runt i en cirkel vid ordet ”dansa” och hela familjen skrattar nu, uberlyckliga över dagens underhållning.
Men om man är en kass hundägare som bara vill gå stilla och tyst, känna sig lite lagom anonym, få vara i fred med sina egna tankar?
Om man avskyr att hela tiden behöva anpassa sig efter andra fotgängare och har lite lust att ta stryptag på nästa som stannar mig, stannar mina hundar och bara fräsa åt dem att gå hem ifrån skogen, för skogen är min! Man kan ju inte göra det. Så jag log, jag log mitt glittrande leende och visade mina djupa skrattgropar i över en timmes tid tills jag hade kommit in på så smala stigar att människorna inte längre hittade mig. Jag hade ungefär 10 minuters lugn i skogen, sedan kom jag nära civilisationen igen, och fick vara trevlig och utåtriktad igen, tills det nästan pyste ut öronen på mig.
Dagens fina ögonblick; ett möte i skogen med ett par där kvinnan satt i permobil. Mannen såg direkt att Neo avlastade vänster där han stod, och båda ville hälsa på hundarna som visade måttligt intresse. Men det var trevliga människor och de kände precis som jag angående alla människor i skogen. De var mina likar. Vi förstod varandra.
Men alla dessa människor? Kan ni snälla, kan ni snälla bara hitta en annan skog att gå i istället för Nackareservatet? Jag behöver min skog för att få mina tankar klara och fokuserade. Jag behöver skogen för att kunna andas. Jag är en friluftsmänniska. Jag har inte köpt en ny jacka på Adidas för att sedan gå ut i skogen med mina splitter nya friluftskläder och skor.
Folk är inte kloka i Hammarby Sjöstad. Det är KÖ utanför Adidas. Det är en outlet förvisso men här i Sjöstan har folk bättre ställt än genomsnittet då medellönen ligger på 515 994 om året. Ändå står de och köar utanför en Outlet. Kom igen! Köp inga fler jackor eller skor, var hemma istället och spela brädspel! Snälla!
Jag måste gå i skogen mera, men vilken skog är inte invaderad av coronamänniskor nu? Coronamänniskor som antingen är i hemkarantän eller som bara jobbar hemifrån eller vabbar med snoriga barn som ska fram och peta på mig och hundarna? Hur ska jag kunna veta vad ni gör i skogen, särskilt som ni inte tycks veta det själva? Jag bara undrar.
