Jag tror att varje människa har en gräns. En gräns när man själv känner att man behöver semester, få vila, få bli fri ifrån intryck. För mig har det varit så enkelt de senaste 13 åren. Jag har flytt fältet ut till landet och där står tiden stilla och min hjärna rehabiliterar sig och blir helt återställd. När jag är på torpet är det som om hela jag insluts i en lugnande gele och jag glömmer bort allt annat än nuet. Jag gräver i rabatter, planterar växter, matar vildfåglar, vandrar i skogen. På senare år har även min man börjat känna av Grantorpeffekten.
Jag tar för givet att min man är multieffektiv. Han håller även han tusen bollar i luften och hans ständiga valspråk är ”Det är inga problem”. Det är få män som skulle kunna hänga med i mitt tempo, först var det djurskyddsförening dygnet om i 18 år, nu är det splittrat på 5 olika saker, som var och en kräver sin tid.
Ändå är han lika drabbad som jag, vi får en lucka på en timme här och där och han utnyttjar tiden lika väl som jag. Han kommer på att vi kan åka till ett byggvaruhus och hinna få expertråd om badrumsrenovering i mammas lägenhet, check!, till IKEA för att köpa skruvar som saknas, check!, och så där håller vi på.
Idag frostade han av frysen och rengjorde kylen och slängde saker som skulle ned till soprummet, för några dagar sedan putsade han alla fönster. Han sitter inte direkt stilla han heller. Undrar hur det skulle kännas om vi båda jobbade dagtid och möttes i hemmet kl 16 och hade en ledig kväll? Det kommer vi nog aldrig att få veta! 😉
Han håller hemmet skinande rent och det enda han vill ha är sina timmar på gymmet. Igår blev det lite strul med fransstylistens bokade tid så jag gjorde ingen påfyllning av fransarna. Plötsligt fick vi en tom lucka på 2 timmar. Men vad är 2 timmar när man vill ha en vecka? Jag är inte stressad. Det är mer att jag begrundar att tiden inte räcker till. Jag avskyr den känslan.
Men vad gör man när man inte kan fly ifrån sitt vardagliga liv och man på ett mystiskt sätt är inbokad från att man vaknar till sent om kvällen? Jag vet faktiskt inte. Vi behöver ju båda arbeta men ibland känns det som om det kommer i sista hand för allt annat runt omkring tar så mycket kraft i anspråk. Det är en konstig känsla. Snart blir det lugnare när mammas lägenhet är rensad och såld och mamma är installerad på Sjöstadsgården. Det gäller bara att djupandas fram till dess. Tror Martin behöver konstgjord andning snart.
Det är hantverkare utanför huset som målar och rengör fasaden. Varje morgon väcker de mig och jag har svårt att somna om. Varje dag lider jag av sömnbrist och kompletterar med en energidryck när jag ska jobba för jag känner hela tiden att jag vill sova. Varje timme på dygnet de närmaste 3 veckorna vet jag exakt vart jag ska vara och vad jag ska göra. Jag har alltid mått bra av att planera långsiktigt och det minimerar stress om jag strukturerar mina veckor. Jag gillar att leva inrutat. Men jag gillar inte att jag har ringar under ögonen….
Vi hade ju tänkt att åka till Polen i somras men mamma blev ju sjuk några veckor innan och allt lades på is. Nu försöker jag se ett ljus i tunneln, att vi ska kunna vila tillsammans i någon vecka någonstans innan Polen. Jag orkar nämligen inte stressa iväg dit i det tempot som vi lever i nu och har levt i enda sedan i våras.
Idag började vi dagen med en kortare promenad i Nackakreservatet. Alltför kort. Jag hade hela min torsdag strukturerad men då min make börjar märka på mig att jag är lättirriterad och min PMS börjar att stegra sig till ett icke så angenämt behärskat vansinne, tänker jag istället börja dagen imorgon med en rejäl promenad. Jag tar bara Doris eftersom Neo vägrade gå efter bara några timmar sist. Först ska jag sova ut, sedan jobba någon timme och därefter ska det ha slutat regna så jag kan vandra. Jag behöver gå gå gå, min enda utväg i livet, det jag mår bra av.
Jag vet att det bara är några etapper kvar. Kommer bli så roligt när mamma får slippa Magdalenagården och vi inreder hennes rum på Sjöstadsgården som hon vill ha det. Mammas lägenhet är fortfarande inte hoppackad och städad, trots att jag på egen hand har spenderat 30 timmar där. Men det blir bra, det tar bara tid att sortera, slänga och paketera. Jag tycker det är rätt så roligt att göra det. Jag tycker också om att kunna tillbringa tid med mamma, om det än är på en massa sjukhusbesök och stundande blodprover mm. Det är ju sådant jag vill göra.
Det är tempot vi lever i som jag ogillar. Hur vi inte haft tid att handla eller laga mat utan vi båda levt på Findus och Dafgård sedan jag kom hem från landet. Idag handlade vi på Willys! Fyllde kylen med frukt och grönt och proteiner. Min man kommer börja laga mat hemma och ordna matlådor, systersonen kommer hit på fredag eller lördag och behöver ju riktig mat såklart.
Jag och maken har inte gått ut och ätit middag ens under hela våren och sommaren. Jag minns inte ens när, bortsett ifrån lunchrestauranger i farten. Vår granne som vi hjälpt en del sedan hennes man oväntat gick bort har velat bjuda ut oss på middag under flera månaders tid men vi har inte ens kunnat bestämma en dag utan skjuter det hela tiden framför oss. Mitt enda sätt att överleva är att vara ute i naturen.
Jag har inte möjlighet att vara på Grantorp, finns inte en sportig chans. Jag kan dock, när jag känner behov av det, ändra en del av mina planer för torsdagen och stjäla några timmars tid för att andas ute i skogen. Min hjärna behöver semester, jag är väl medveten om det.
Imorgon ska jag försöka finna frid i skogen. Tar med mig min stora lata hund. Det är hon, jag och tystnaden. Min hundväska som jag haft över axeln är nu borta. Min man muttrade faktiskt idag att det inte är normalt att ha väskor i kylskåp! Det var när han kom på att kylen skulle rensas och frysen skulle frostas av. Jag har ju min hundväska i kylen längst ned för att jag alltid undantagslöst har med mig hackad korv eller köttbullar e dyl när jag går ut med hundarna. Sedan när jag kommer hem är det enklare att lägga in hela den lilla väskan i kylen än att rensa den på hundgodiset, som inte klarar av värmen i hallen. Så jag har haft hundväskan som varit väldigt liten, i kylen.
Han har inte nämnt den här väskan tidigare. Bidar väl sin tid lite. När man är så fullkomlig som jag är det väl svårt att hitta mina brister (!!!!) 😉 så han kom på detta med väskan i kylen. Och då vi gick direkt ifrån skogen till att parkera utanför Willys slängde jag in den lilla väskan under bilen när vi parkerat.
Jag har lärt mig av mina misstag sedan jag lade in en väska med vompinnar i handskfacket på en Volvo vi hade, och min tidigare hund Lycka bröt sig in genom hela instrumentbrädan och käkade sig in i handskfacket. Det blev dyrt. Hur som helst hade vi bråttom hem efter Willys, jag skulle jobba och var redan sen, så när vi kom ut från butiken mindes jag inte väskan förrän vi var nästan hemma. Väskan blev kvar på parkeringen och själv satte jag mig och jobbade.
Nåväl, vi har nyttig mat hemma. Min man har lovat göra matlådor. Fiskarna mår bra, akvariumet ser bra ut, hundarna och katterna är friska. Mamma är mycket bättre än jag sett henne på många år. Det finns positiva saker i livet med.
