Igår var jag uppe ovanligt sent. Jag var inne på de sista avsnitten på mitt seriemaraton med Blacklist och var inte trött. Tidsomställningen gjorde sitt till med för att göra mig förvirrad. När jag väl vaknade var det sol och jag bestämde mig till slut för en eftermiddagsvandring med Doris.
Jag väntar på en ny bok som jag har beställt ifrån Bokus som heter ““Vandra i Stockholm” med förslag på olika turer man kan göra som dagsvandringar runt Stockholm. Det är roligt med ny inspiration och jag har tänkt köpa den länge men har tvekat inför priset. Nu hittade jag att den var billigast på Bokus och då slog jag till!
Doris var pigg och glad och har kommit på att hennes funktion med den rosa selen är att dra mig uppför branta berg när jag behöver stöd av hennes koppel för att kunna balansera.
Vi gick i lugnt tempo genom hela Nackareservatet tills vi kom fram vid Källtorpssjön. Så gott allting väl.
Här går jag spontant in på en stig som ledde mig bort ifrån Hellasgården och jag bara gick på utan mål. När stigen blev brantare och brantare och det till slut bara kvarstod klippor med små fördjupningar där jag kunde ha stöd för fötterna fick Doris träda in och dra mig uppför klipporna.
Jag tänkte hela tiden att det skulle bli bättre längre fram och att vi skulle återfinna stigen. Tyvärr blev det inte så. Vi måste ha valt helt fel stig för plötsligt befann jag mig helt fast på en liten avsats på en brant klippa. Klippan på berget var högt ovanför sjön nedanför och jag hade lyckats ta mig dit enbart för att Doris hade dragit mig uppåt.
Nu insåg jag att det inte fanns vare sig buskar eller något annat jag kunde ha som ankare om jag skulle fortsätta att klättra upp, och det skulle bara krävas ett endaste felsteg för att jag skulle ramla som en snöboll hela vägen nedför berget och slutligen ned i sjön om jag skulle överleva fallet. Jag försökte ändå men insåg rätt fort att det här skulle inte fungera eftersom jag trots gymnastikskor började att glida snett nedför på klippan och om jag inte i sista stund hade fått tag i berget hade det nog slutat riktigt illa. Pulsen var väldigt hög kan jag säga.
Här bestämde jag mig för att vända.
Dock är det som bekant enklare att gå uppför än nedför och jag insåg att det skulle vara så brant att gå nedför att jag troligen skulle möta samma öde av den rörelsen. Jag tittade mig om åt varje håll och tänkte att det funkar ju inte att jag fastnar på ett berg. Jag såg ingen utväg vart vi skulle ta vägen men valde slutligen att gå snett uppför istället, något som var möjligt om Doris tog ett jätteskutt uppåt och hon kunde dra mig uppför.
Doris är nu väldigt lyhörd när hon hör mina desperata “Gåå” för att jag ska kana efter i kopplet som är fäst vid selen. Hon drog sin fega matte snett uppåt och jag fokuserade mig på att se uppåt istället för att få svindel om jag såg den branta nedförskanan ned till sjön istället.
Upp kom vi! Jag har nog aldrig blivit så glad för att få fast mark under fötterna igen på en plan yta! Det var bara 5 km att gå runt sjön men då terrängen var så svår att gå i kändes det som en evighet tills vi kom tillbaka till Hellasgården. Vi hade varit ute i tre timmar varav de sista 3 km hade varit rätt besvärliga. Där fick Martin hämta oss med bil.
Doris hade med sig ett blodigt ben som mellanmål och själv var jag superhungrig efter vandringen så bilen fick ta mig raka vägen till en kolgrillad fläskkarre och pommesfrite.
Det blev helt sagolika bilder idag då det ändå är mycket vackert i Nackareservatet, men bilderna får bli till minnen för jag kommer troligen aldrig att gå den här turen igen. Jag värderar mitt liv alldeles för mycket!
På kvällen var jag förbi min väninna Anna med familj för att ge henne en bukett blommor som inflyttningsgåva då hon nyligen flyttat. Det var en betydligt lugnare aktivitet! Måndagen blir lugn för oss. Martin ska på sitt andra besök hos kiropraktor och jag tänkte jobba. Vi skulle ju ha åkt till landet men det är en omöjlighet med en man med ryggskott!
