Idag när jag vaknade hade jag bestämt mig Det skulle bli 15 km ut i skogen för att skörda mina kantareller. Hundarna fick ha på sig sina klövjeväskor för jag tänkte smart, de skulle få bära hem kantarellerna. Doris var trött och gick med håglösa steg men Neo var desto piggare! Neo flög fram och var så glad och ivrig, medan Doris sökte vatten överallt och flög ned i alla diken och drack. När jag gick uppför backen till Djupdalshöjden stod där kantareller där de brukade stå, och jag visste att djupt inne i skogen skulle det finnas 15m2 fulla med skogens guld, redo att skörda. Det är svårt att hitta dit för den som inte hittar dit. Jag har gått dit i 8 års tid varje höst och alla kantareller står alltid kvar där. Till fots tar det 2,5 timme att gå dit. Hundarna fick även spåra älg.
Döm om min förvåning när jag den här gången måste ha avvikit från rätt väg och plötsligt insåg att jag geografiskt sätt var på rätt ställe men jag var på fel stig. Jag försökte backa och gå uppåt igen för att sedan snedda vidare på rätt stig men hundarna var rätt så trötta. De stirrade på mig med dumma trötta blickar eftersom det var kuperad terräng och uppförsbacke jag försökte få med mig dem i. Jag fick ge upp. Istället begav vi oss nedåt och gick hem.
När jag kom hem värmde jag en lasagne och slurpade i mig.
Ikväll har jag trötta nöjda hundar. De ligger i brasans värme och njuter. Katterna blev utsläppta på kvällen. De får inte vara ute på dagtid eftersom de stör vildfåglarna. Fina bilder från idag! Imorgon tänkte jag gå ut igen, eller om hundarna är för trötta, vänta till måndag. Jag ska gå upp bakvägen och plocka kantarellerna tänkte jag. Så tråkigt att gå själv. Skulle behöva en pigg understimulerad fysiskt kapabel hund! Mina är slut. Som vanligt. Inte lätt att leva med en matte som är vandringsmänniska!
