Idag var en solig dag med mycket värme. Jag hade egentligen saker att göra men hittade mig själv hela tiden vilandes på terassen i solljuset. Det var helt magiskt och jag är så glad över att Martin byggde denna till oss. Djuren var ute där med mig hela tiden och det var så harmoniskt det bara kunde bli.
Det fina med Hammarby Sjöstad och vårt boende här det är nog att på sommaren blir det en stämning i Hammarby Sjöstad som är svår att förklara för någon som inte har varit här. Folk sitter i solen eller i skuggan på sina terasser, folk har musik på och det blir som en känsla av medelhavet. Jag tog en filmsnutt idag när jag var ute med hundarna, se nedan! (Måste ses med ljud på)
Och så alla dessa båtar! Precis nedanför porten ligger ju en liten marina med en gästhamn.
Så sommartid kommer det stora båtar, de har oftast musik ombord så det hörs när de navigerar in i marinan, och sedan får man följa hur de lägger an och stannar här en tid. Ofta har de tagit båten till restaurangen Texas Longhorn. Ibland har de större båtarna problem med att ta sig ur marinan och då får man följa från första parkett hur de gång på gång försöker komma rätt och hitta den öppning under bron som för dem ut i Hammarby Sjö. Den här sommaren då vi äntligen har en lounge på terrassen kan man ligga och bara lyssna till alla ljud, katterna ligger och spanar ned på gatan och hundarna är loja men reagerar med spetsade öron om något ljud är obekant.
Vi firade nyligen vår 20årsdag på Valborgsmässoafton just på Texas Longhorn och det var jättetrevligt. Här nedan är lite bilder ifrån det. Vi måste komma ut mer och äta middag och göra saker tillsammans. Det är bra för vårt äktenskap.
Jag fick flera uteväxter på vår 20årsdag! Han vet verkligen hur han ska göra mig glad! Och så fick jag en underbar blombukett med både rosor och min favoritväxt, liljor. Blombuketten lever fortfarande nu den 10 maj, och liljorna är vackrare än någonsin.
Jag är bortskämd. Van vid att bo på mitt torp maj-oktober och inte bry mig så mycket om hur min man mår som blir lämnade i sticket, helt öde och ensam här hemma i stan. Jag är van vid att göra som det passar mig bäst, och jag trivs ju bäst på landet, därför ska jag ju dit, till varje pris. Jag, jag, jag. Nu den här sommaren ska jag vara här och jag gnäller, klagar, gnäller lite mer, istället för att se allt fint som min man försöker skapa här för att få mig att trivas. Jag beter mig som om han ska vara glad över att drottningen herself ska stanna.
När han bara är ledig några dagar vet jag att hans mål är att bygga en blombänk till terrassen där jag ska kunna plantera mina blomster, odla mina örter, försöka skapa en oas i Sjöstan så jag inte saknar landet, mina marker, tystheten, stillheten. Det går inte att lyckas med. Men jag uppskattar försöken och jag ska f ö r s ö k a att bli bättre på att uppskatta det jag kommer få när jag med milt våld har accepterat att vara här.
Andra människor skulle betala höga belopp för att ens vara i vår våning och uppleva det jag upplever. Men det faller sig så naturligt för mig att alltid tala drömmande och lyriskt om torpet, och skaka på huvudet åt att jag ”måste vara här för Martin vill det”. Det är ju inte så svårt att förstå det egentligen att han vill vara med mig och djuren. Jag borde vara tacksam över att han fortfarande vill det och prioriterar det efter 20 år tillsammans kanske? Jag har kommit till insikt med mycket under mina tupplurar på terrassen.
Jag har många fina blommor som jag vattnar och mer kommer det att bli ju varmare det är ute. Mina Blomman för Dagen är nu 10 cm höga och de kommer att planteras ut när det är varmare. Jag vet att Martin kommer hitta en bra lösning för hur de ska hänga.
Mina sällskapshundar vill då och då ha en torkad kycklingfot, men det får de bara de håller mig sällskap!
Nejlikorna blommar så fint. Nu tror jag att Blomsterlandet har fått in fler växter nu när risken för frost börjar att minska. Men jag blir väl knäpp om jag åker dit. Det finns nog inget som gör mig så glad som allt som växer. Jag skulle vilja lära mig mycket mer om det.
Medan jag slappade i solen på terrassen städade min man och dammsög. Det är väl skön fördelning av sysslorna, inte sant? 😉 Jag hade ett halvt öga öppet så jag kunde se alla fina jättestora båtar som åkte förbi på det guppande vattnet. Det finns ju mycket man kan göra i Stockholm med på sommaren, jag är bara inte van vid att behöva vara här. Så tidvis kommer jag klaga. Det värsta är ju att när man bor i en stad så finns där gott om andra människor. Som eremitsjäl är det svårt att acceptera. Men jag kommer kunna dansa zumba här och så småningom kunna komma i alla klänningar jag hade på mig i Karibien. Jag kommer också kunna finnas vid makens sida. Hela sommaren.
