Chihuahuasjukan har drabbat mig. Men inte alla chihuahuor, tydligen bara de som som ser ut som dalmantiners.
Chihuahuasjukan har inte drabbat min man.
Min man tror att det räcker med en vavva för att våningen ska fyllas av 5 eller 6. Vet inte varför han tror att de kommer föröka sig som Gremlings eller vad filmen hette där de små monstren förökade sig när de fick vatten på sig.
Jag ska inte ha en chihuahua rabblar jag som ett mantra. Jag ska, någon gång i framtiden, ha en hund som är uthållig och som klarar av långvandringar och strapatser. Husky eller någon typ av vallhund. Det är ju det realistiska.
Den tänkande hjärnhalvan försvann när jag träffade den lilla prickiga och umgicks med henne i nästan tre dygn, av en ren händelse när min syster behövde hundvakt.
Det hade varit enklare om
– lilla Loppan inte hade varit till salu.
– lilla Loppan inte hade varit till salu.
– jag hade varit ogift.
De två faktorerna ovan gör livet svårt.
Någon annan som haft hundsjukan någon gång? Den drabbar bara den som älskar hundar och som får en särskilt kontakt med en enda chihuahua istället för de gulliga leveransklara vita valparna.
Vad är en bal på slottet?
