Dagen då min man förvandlade en nedsliten cell på ett vård och omsorgsboende till början till ett temporärt hem.
Jag och min man är ju mycket själva i det här. Nu hoppas jag att vi snart kan djupandas åtminstone några veckor.
I fredags fick mamma bifall på vård och omsorgsboende.
I förmiddags ringde samordnaren som ger ut platserna och berättar att vi har tre valalternativ på boenden inom närområdet, och några i utkanten av Stockholm som Vällingby mm.
Vi behövde få ett mail med tre boenden idag, bli visad de olika rummen, samt svara ja senast imorgon bitti på något av dem.
På onsdag ska hon flytta in!
Förstå stressen.
Hennes förstahandsval här i Hammarby Sjöstad var inte tillgängligt men hon stod på nr 4 i kön och den som stått längst hade köat sedan juni.
Varför det är så korta köer beror helt enkelt på den lilla detaljen att för att kvala in på ett vård och omsorgsboende behöver man vara halvdöd. Och inom 8 dagar dör var femte pensionär på boendet. Så ser statistiken ut.
Därför är det en viss ruljans på platserna eftersom folk dör som flugor när de väl får ett vårdboende.
Sjukt?
Ja!
Jag säger det en gång till; äldreomsorgen är helt förbannat tokig i det här landet.
Vi fick än en gång strukturera om hela dagen. Snabb rastning av hundar, sedan iväg till det boende som låg närmast.
In på Söder, tick så swischade den första tullavgiften för innerstaden iväg. I slutet av dagen hade vi fått betala ca 100 kr i vägtullar och en femtiolapp för parkering.
Boendet låg vid Mariatorget. Men ingen hade berättat att det typ låg granne med Maria Pol där narkomanerna kommer för att få byta sprutor. Vi parkerade bilen 70 meter ifrån boendet och fick se ifrån bilen hur pundarna i parken injicerade samtidigt. Det ska ju vara så fint och dyrt att bo på Södermalm. Det nya SOFO. Jag skulle aldrig i mitt liv vilja bo där själv.
Om man jämför med Hammarby Sjöstad; Här är det stora fina fräscha nybyggda hus, luftiga innergårdar, vackra planteringar, ljust överallt, vi har ett Systembolag men ”inga gubbar som sitter på bänken”. Det finns inga ligister, inga knarkare, inga ungdomsgäng. Här kan man skicka ut en tant med rullator vilken tid på dygnet som helst och det händer ingenting. Möjligen skulle någon fråga om hon behövde hjälp med något. Här är folk ändå artiga och bryr sig om varandra och närmiljön. Det är i den här miljön jag känner mig trygg om mamma bor.
Kring Mariatorget; Det var knarkare, alkoholister, pundare, några till knarkare och mystiska svartklädda människor och en färgad man i kilt och ställning för brutet ben. Till slut stängde min hjärna av, jag ville bara inte se mer.
Föreståndaren på vårdboendet hade bara arbetat där en vecka men hon var gammal i gården då hon tjänstgjort på andra boenden. Vi valde boende utifrån föreståndaren. Hon var chosefri, mycket trevlig, naturlig, rejäl och mycket empatisk. Hade humor. Man såg hur det brann av iver hos henne att få sätta nya rutiner i byggnaden och hon hann berätta flera bra idéer. Bara som att demensavdelningarna på boendet och de där kroppen strejkar inte ska blandas på aktiviteterna. Det låter ju rätt självklart så de boende kan prata med varandra. Det var det första hon skulle införa.
Mamma har ju varit jätteorolig att hon ska hamna bland en massa grönsaker som hon kallar dem. Äldre som bara sitter och stirrar i fjärran och inte är kontaktbara. Att det ska vara påtvingade aktiviteter och sångstunder där dementa under guidning ska sitta och sjunga Imse Vimse spindel samtidigt som de med händerna klättrar uppför ett nät, så som man gör i småskolan.
Mamma har ju så underbar humor när hon åskådliggör saker och ting. Hon har legat hela helgen i sängen på Nacka Sjukhus och diktat om personalen, om sin egen situation och om biståndsbedömaren. Hon är vid gott mod.
Vi blev visade rum 407.
Första anblicken var att sjukhussängen var gräslig. Det var en orange gallonmadrass. Höj och sänkbar.
Fönster, förvisso stora men vette mot en innerstadsgata.
Men väggarna. OMG, väggarna! Läskig rosaflammig tapet full med smutsfläckar. Fuktskada på tapeten under fönstret. På hela tapeten nedtill såg det ut som om det var rivmärken. Det var efter sängen förklarade de. Jag tyckte det såg ut som om det suttit någon olycklig fånge inspärrad där som med sina naglar försökt klösa sig ut därifrån. Det såg ut som rivmärken efter en katt därinne. Smuts överallt samt en massa gamla tavelkrokar från tidigare (döda) hyresgäst.
VI blev lite förfärade som första intryck. Frågade om en omtapetsering eller målning var möjlig. Vaktmästaren kom först på torsdag, och hon skulle flytta in på onsdagen. Mamma som är doftallergiker skulle inte greja målarfärg eller tapetklister.
Min mans hjärna arbetade för högtryck. Han såg sig om, sa snabbt att vi kan placera möbler utmed väggarna för att dölja dem. Bonader, filtar, han möblerade snabbt och talade högt hur saker och ting skulle stå.
Vi hade två till boenden att besöka men fann ut att vi skulle inte ha tid för att se fler boenden om vi skulle hinna få iordning rummet innan mamma anlände. Om mamma skulle behöva se alla rivmärken på väggarna skulle hon ju få ångest på en gång. Vi behövde ha resterande tid för att möblera och fixa.
Ringde samordnaren i bilen, tackade ja. Bad om en bekräftelse per mail. Fick aldrig någon.
Störtade in i bilen, vi behövde åka till min husläkarmottagning och lista om mamma dit. Klart.
Vidare till Kungens Kurva och Heron City. Wok. Mat. Törstig.
Sängkläder ingick inte på boendet. Mamma vill bara ha bomull.
In på Hemtex. Hittade rätt snabbt underlakan och påslakan och örngott i bomull. Klart.
Åkte till mammas lägenhet. Min man jobbar i ett rasande tempo. Jag fick torka av möblerna och han bar ned dem för 2 trappor utan hiss. Vi hade ingen hjälp. Min syster kan inte bära pga sjukdom och hennes man var i deras gård i Arboga. Det var inte ens på kartan. Här är det jag och Martin som utför, har varit så i 6 veckor.
I bilen på väg från lägenheten ringde jag boendet och förvarnade om att vi var på väg. Fick portkoden.
Felparkerade med blinkande lyktor utanför boendet. Ut med allt från bilen. Vår Volvo xc90 var full. In i hissen. Jag hade händerna fulla med lätta saker och min man som alltid är så snabb och organiserad skrek direktiv åt mig som en gestapo. Här skulle det gå undan!
Tryckte in sakerna i rummet.
Åkte därifrån. Det var dags för nästa vända. Men vi behövde rasta hundarna först.
Rastade hundarna, gav dem mat, klockan hade hunnit bli 19.30.
Åter igen tillbaka till mammas lägenhet i Hägersten. Tog resterande saker. Fyllde bilen igen.
Mamma skulle ha besök samt att jag skulle handla på vägen.
Bilen går mot Nacka sjukhus.
Handlar på ICA på vägen. 3 bananer (absolut inte av märket Dole), skorpor, Proviva Mango, citronkex, 2 dosor snus, en Taragonachoklad.
Snabbt upp på avdelningen.
Min man ser ut som en grå mosad tomat. Han ser ut lika trött och kraschad som man förmodligen känner sig när man flyttat och burit intensivt. Ingen av oss har kunnat jobba. På hela dagen.
Mamma frågar försiktigt varför Martin ser ledsen ut. Han sitter helt apatiskt vid hennes sängände.
Jag försökte förklara att vi var trötta UTAN att ge mamma dåligt samvete.
Försökte förklara att vi hinner ju ALDRIG JOBBA vilket gör vår hemsituation lite ansträngd.
Det dåliga samvetet och maktlösheten kommer som en grimas över mammas kinder.
Men om inte vi gör det här, och just nu, då finns det ingen annan. Vi har ju inget val. Vi har inte haft något val sedan mamma blev sjuk, för det är bara jag som finns.
Syrran har 4 barn och är sjuk själv och har smärta och använder morfinplåster. Väntar på en operation.
Martin stampar. Jag visar mamma filmen ifrån rummet. Jag har filmat väggarna uppåt taket för att inte det sjaskiga ska synas. Hon säger på en gång att sängen ska stå på motsatt vägg. Martin kroknar.
Iväg från boendet, snabb tillbakaväg in till Södermalm, bära bära bära nästa lass in till boendet.
Jag inser att Idol började ikväll. Ett av få program jag faktiskt följer på tv. Det blir inget Idol ikväll. Nåväl.
Min man börjar dra fram möblerna där de ska vara. En sjuksköterska jag fastnar med i ett samtal tittar på rätt storögt och fascinerat hur min man hinner balansera och få upp gardiner, placera ut alla möbler, köksbord, databord, tv, krukväxter, bonader, tavlor och bara snabbt effektivt och metodiskt bara systematiskt jobbar sig igenom alla påsar och får allt klart på nolltid.
Det är få personer som kan jobba snabbt som Martin och det finns inget uns tafatthet eller fumlighet utan han har alltid en klar överblick över saker och ting, sedan kör han. Han skriker förvisso som Gestapo under tiden åt mig vad jag ska uträtta, men jag vet ju att tiden är pressad.
Vi lämnar boendet, jag tittar snabbt in i dagrummet men hela den liga av tanter som nyfiket följt oss tidigare under kvällen när vi bar in möbler, har gått till sina egna rum. Det är tomt och tyst.
Hemma. Hundarna ska ut igen. Jag börjar packa mammas saker som jag burit på i omgångar ifrån olika sjukhus. Skriver en lista på vad vi behöver kompletteringsköpa imorgon på Mio eller IKEA samt vad jag ska hämta i hennes lägenhet i porslinväg. Assietter, kaffekoppar etc. Liten kastrull. Alla oparfymerade diskmedel och rengöringssprutor. Jag lägger ned en del av mina handdukar till henne.
Får en snilleblixt och säger till min man att vi ska ta in en blomställning vi har på vår terrass som vi inte har använt i år och köpa en del murgröna mm på IKEA och göra en blomstervägg i ett hörn av rummet. Han nickar. Kanske inte ivrigt, men jag får ett ja.
Behöver köpa pappersställ, pennställ mm på IKEA.
Jag har planterat om hennes enda överlevande krukväxt. De andra tog hon död på själv under tiden hon inte kunde lämna sitt sovrum pga hjärtsvikten. Växtens rötter hade vuxit sig igenom plastkrukan så jag fick mer eller mindre operera bort och klippa bort krukan och operera bort plastkrukans botten som nu befann sig mitt ibland växtens rötter. Ny jord, större kruka och större ytterkruka.
Jag skriver listor samtidigt som jag försöker hålla mammas andra ärenden per telefon i huvudet så jag kan punktera en lista och börja ringa imorgon. Jag har sagt upp Telia och Radiotjänst. Ska betala hennes räkningar.
Boendet har inte internet trots att det står att de har fiber i broschyren. Men ringde min väninna Anna idag som hade ett mobilt bredband jag kan fylla på. Note to myself; mammas gillar inte tangentbordet som medföljde den nya datorn hon fick av mig. Stanna på Mediemarkket och köp nytt tangentbord.
Utan just den äkta mannen jag har, hade jag aldrig gått i land med allt.
Och vi behöver båda hinna börja jobba igen, och sedan väntar tömning, sortering och städning av mammas lägenhet. På vårt bord.
RIDÅ