Text & Copyright: Christine-Angelique Leijd
(skriven runt 1995 och tyvärr har vården blivit ännu mer nedskuren sedan dess….)
“Jag vill inte, snälla, jag kan inte just nu, låt mig vara…” hörde jag en svag tantröst bedjande kvida inifrån ett rum.
“Jodå, du kan och du ska! Res på sig nu!”
“Men jag är inte klar… jag är inte beredd…”
“Håll i rullatorn nu, du måste lära dig! Räkna nu, ett två, ett två”
De olyckliga och frammumlande protesterna blev alltmer tydliga ju närmre det oense ekipaget närmade sig korridoren där jag satt själv vid ett bord. Snart åsåg jag ett sjukbiträde i ljusblå rock som burdust motade ut en äldre dam med darrande underläpp och förskrämd blick under de grå hårtestarna.
“Jag är rädd att ramla, ni förstår mig inte….”
“Ett två, ett två” malde biträdet obönhörligt samtidigt som hon med ett omilt grepp i tantens magra överarm styrde henne i önskad riktning.
Jag mötte deras blickar. Tantens förskrämda och tappra ögon som kämpade mot tårarna som trängde fram från hennes förödmjukelse att bli kränkt och behandlad på det här viset. Biträdets bistra och stressade blick som vittnade om långa dagars orimliga arbetsbörda, överbelagda avdelningar och personalbrist. Hon hade inte tid, kunde inte ta sig tid, att lyhört lyssna på vad patienten sa, det hon tydligt ville förmedla till henne, utan såg istället tanten som ett besvärligt monotont moment i en pressad arbetsdag. En dag på ett arbete hon vare sig trivdes med eller var lämpad för.
Jag betraktade dem. Kände medlidande med tanten som uppenbarligen inte litade på sjukbiträdet. Hon var rädd. Gumman hade nog med sin oro att inte kunna hålla sig upprätt. Hon blev knappast stöttad och uppmuntrad i sin väg till återhämtning, utan tvärtom än mer skrämd genom att forceras till något som hon ännu inte var mogen för. Tvingad av en människa som var auktoritär och för tillfället representerade sjukhuset och därigenom Landstinget.
“Ett två, ett två” kommenderade biträdet och körde rullatorn omilt mot tantens ben för att skynda på henne. Jag försökte fånga biträdets blick för att ljudlöst förmedla till henne att vara lite mjukare och lugnare mot sin patient. När biträdet kände min blick tog hon tillfället i akt för att få medhåll och suckade och pustade med talande gester och menande plågad grimas. Hon gjorde helt ogenerat klart för sin patient med hela sitt kroppsspråk och attityd att hon var i vägen och till besvär.
Tanten märkte den ljudlösa kommunikationen och krökte än mer trött på den veka ryggen. Hon var så värnlös. Som en föråldrad fågelunge som omilt knuffats ur boet. Hela den grå gumman utstrålade ängslan och förtvivlan över att uppenbarligen vara till besvär. “Totalt hopplös” mimade vårdbiträdet till en kollega som skyndande förbi i korridoren.
“Är det där jag ska sitta?” Tanten kämpade tappert ett steg i taget samtidigt som hon kuvat tittade ned i golvet tyst mumlandes; “vänster, höger, vänster, höger” som ett betryggande mantra. Jag beundrade gumman för hennes förmåga att orka ta sig fram över det linoleumgolvet när hon hade detta biträde bredvid sig. Biträdet var nämligen inte alls till någon hjälp utan tvärtom ytterligare ett oroselement för patienten, någon som klart förstärkte hennes rädsla. Rädslan inför att våga gå på nytt, oron för att halka och falla.
Jag var chockad. Jag befann mig på en vårdavdelning på 2000-talet. Hon tvingades till att gå med rullatorn, utmotad från sjukhusrummet av en opedagogisk och omild kvinna som utan känsla för sitt yrke systematiskt gjorde sina schemalagda plikter.
“Du borde inte vara på den här avdelningen, och jobba inom vården om du inte har tålamod och förståelse för patienterna!” Jag hörde mig själv högt uttala de självklara orden med en lugn och stadig blick som stint naglade fast biträdet. Biträdet (som var i full färd att skälla ut den utmattade gamla damen som nu fått tillåtelse att sätta sig i fåtöljen bredvid mig) lyssnade inte. Hon lyssnade varken på mig eller på patienten utan var helt inkapslad i sin egen värld som tycktes bestå av att okänsligt göra de sysslor som den lönegrundande plikten bjöd henne. Tantens ögon var röda och blöta och de rynkiga fingrarna klamrade sig fast i sin beiga handväska.
“Hör du vad jag säger till dig, hör du, du måste lära dig att gå med rullator, du är bara rädd för att du inte har gjort det förut, när du kan så är det inga problem. Du måste träna. Jag ska lära dig. Hör du vad jag säger?!”
Gumman tittade osäkert ned på sina tår och undvek biträdets skarpa blick som stirrade under höjda ögonbryn.
“Med arbetsterapeuten kunde du minsann gå med igår, då ska du kunna gå med mig idag!” spottade hon ur sig med ett hätskt tonfall.
Tanten kröp ihop i fåtöljen och visade med en olycklig gest mot örat att hon tydligen saknade sin hörapparat. Denna osäkra rörelse förorsakade en tirad av hårda ord från det otåliga biträdet. Med en talande gest slog biträdet ut med armarna och marcherade med snabba steg bort i korridoren. Jag som bara var en tillfällig besökare på rehabiliteringsavdelningen på Huddinge sjukhus skämdes å hela sjukhusets vägnar. Skämdes över att vara en del av det samhälle och kommun som med tyst acceptans medverkade till den bristande personalpolitiken inom vården. Här satt en gammal dam och grät tyst av förödmjukelse och rädsla i en korridor där de underbemannade biträdena sprang förbi i en strid ström.
Hon var bara en beteckning för dem; A:2, vilket stod för andra sängplatsen i första rummet på avdelningen. A:2 satt utslängd från sitt rum bredvid en främling i en korridor och grät. Inom mig förbannade jag hela vårdapparaten. De höga studieskulderna, de låga lönerna, personalbristen, allt som i slutänden samverkade till att totalt olämpliga biträden inom vården, som inte längre kan vara en attraktiv arbetsplats, kan anställas och slinka igenom det nät av viktiga länkar som blir anställda för att vårda sjuka och gamla.
För här satt A:2 och grät och ingenting kunde jag göra för att lindra hennes smärta.
Jag lämnade den förskrämda tanten i sin bortglömda del av korridoren efter att ha småpratat med henne en stund och lyckats få ett småleende på hennes läppar. Under pratstunden uppfattade jag henne som en rar äldre dam som var rädd att vara till besvär. Hon frågade mig förhoppningsfullt om jag visste vem på avdelningen jag trodde kunde hjälpa henne att laga hörapparaten som inte var som den skulle. Hon hade under hela veckan vänt sig till olika personer som bara bollat henne vidare till nästa tills hon uppgivet accepterat att ingen fanns eller hade tid.
“Det är ju nedskärningar inom vården med” sa hon med ett sorgset uttryck. “De skär nog in på medmänskligheten då…”
Inom mig led jag med alla de patienter som inte får rätt behandling eller ett vänligt bemötande av personalen på ett sjukhus, dit man vänder sig för att få vård och hjälp. Jag önskar att jag själv skulle kunna göra denna nödvändiga gallring av sjukhuspersonal och ge vissa avsked på grått papper och andra ett stort fång med röda rosor och löneförhöjning. Men det är inte bara upp till mig. Det är något som angår oss alla. Det är vårt gemensamma ansvar att samverka till att den offentliga vården inte fortlöper i sitt förfall utan istället når en renässans och utvecklas till en sjukhusvård vi åter igen kan vara stolta över.
Jag vill inte träffa på fler missförstådda tanter som får svälja tårarna. Snälla Landstingspolitiker, se över Ert ansvar! Hjälp till att ge vårdavdelningarna den renässans de så väl behöver. Den dag kommer då även ni har intresse av det. En dag kanske ni själva sitter där som A:2 och sväljer tårarna, och den dagen är det försent.
Snälla Landstingspolitiker, satsa på vårdpersonalen, det är de som representerar vårdgivarna och indirekt Er, och jag är inte imponerad av vad jag såg av dem idag.