De flesta personer som idag går i hundköpartankar letar automatiskt efter rätt valp. Många beslut är välgrundade och man har förberett sig noga och valt rätt ras med omsorg. Alla hundar är dock individer och ingen hund är den andra helt lik. Ofta står man inför en valp som likt ett oskrivet blad är svårt att förutse hur den vuxna hunden kommer att te sig. Det kan även vara tidskrävande och svårt att fostra den busiga unghunden till en vuxen väl fungerande individ. Valpar lämpar sig helt enkelt inte för alla människor och livssituationer och jag kommer därför att berätta om ett kärt alternativ – seniorhundarna.

 

Hittehund

Hittehund är ett riksomfattande nätverk som idag finns representerat på 11 orter i Sverige. Vi drivs helt ideellt och har inget djurhem utan arbetar på vår fritid utifrån våra egna bostäder även om mycket av verksamheten sker på fältet. När vi omplacerar hundar gör vi det ideellt, och tar inte ut någon ersättning för hunden. Dock får den nya ägaren förbinda sig till att investera i sin egen hund, genom en obligatorisk kontakt med en hundinstruktör ansluten till branschorganisationen IMMI. Vi gör även minst två hembesök det första året efter att hunden har fått hem, samt förberedande hembesök innan familjen godkänns. Många av oss som är aktiva är utbildade hundinstruktörer eller djurvårdare och vi har även ett stort nätverk med tillgång till hundfysioterapeuter som gör att vi arbetar i ett för hunden skräddarsytt team.

 

 

Valp med vuxen hund

För många är valptiden en period man helt enkelt måste genomlida då hundens utveckling och aktivitetsnivå kommer i otakt med vardagslunken. Alla har inte tid och utrymme för att ta hand om en valp och behöva börja om ifrån början. Man bävar inför allt som hör till som rumsrenhetsträning, ensamhetsträning, könsmognad, koppelträningen och utvecklingen innan valpen har blivit en hund som på ett naturligt sätt kan bli en väl fungerande del av vardagslivet.

 

För den som redan har en vuxen hund kan det uppstå praktiska problem med ett ungt tillskott i hushållet då den äldre hundens behov ofta får stå tillbaka vid valpens ankomst. Det första levnadsåret behöver valpen bli förskonad från alltför långa promenader vilket i vissa hushåll innebär att den vuxna hundens liv begränsas till mindre aktivitet kombinerat med ökad konkurrens om matte och husse. Det uppstår ofta att den vuxna hunden upplevs som ”svartsjuk” vid den tultande valpens inträde.

 

Utgå ifrån den befintliga hunden

Ett gott alternativ för den som är van vid två hundar i hushållet varav den ena har dött av ålder eller sjukdom är att överväga en vuxen hund, och gärna en seniorhund. Om man redan är en van hundägare och har tid, erfarenhet och intresse kan man sätta sig ned och spekulera över vad för slags individ som skulle kunna passa in i den befintliga flocken. Både för den som redan har en hund i hushållet och för den som står utan är det minst lika viktigt att det blir rätt personlighet. Detta är många gånger mycket enklare att utröna vid mötet med seniorhunden jämfört med en ung hund. Om man söker en hundkompis är det av yttersta vikt att beslutet även utgår ifrån den befintliga hundens kynne, ålder, aktivitetsnivå, ras och önskemål. Även om man som hundägare i stor mån kan påverka samspelet i flocken kan man skapa bättre eller sämre förutsättningar. Man ska inte bara utgå ifrån sina egna preferenser utan bör även ta stor hänsyn till sin vuxna hund. Om man känner sin hund väl och försöker med eftertanke fundera på vad det är för slags hundindivider som den själv helst samspelar med och accepterar börjar man i rätt ände. Man får ta hänsyn till rasgrupp, leksätt, den tid man har för sin hund och vad man vill göra av den tiden, så man inte får två hundar med så skiftande behov att de båda blir lidande, trots sällskap av varandra. För trots att de har utbyte av att vara två är det även dubbelt så många individer som en, och var och en behöver även egen tid.

 

Var finns seniorhundarna?

När man väl har börjat bli öppen för andra alternativ än en valp blir ju den naturliga följdfrågan vart man kan finna en seniorhund som kan matcha ens behov? Om man är van vid en särskild ras sedan innan är det naturliga valet att kontakta sin rasförening. Många rasklubbar bedriver egen omplaceringsverksamhet, och även de som inte gör det har ofta ett valpombud som kan ha kännedom om äldre individer som behöver nya hem. Det kan vara hundar som går ur aveln eller äldre hundar vars kennlar blir kontaktade då ägarna har blivit sjuka eller gått bort. Det är naturligtvis även vanligt att hundar lämnas tillbaka då ägaren inte klarar av dem längre och ägarna har gett sin hund problembeteenden. När det gäller gruppen seniorhundar brukar den situationen inte uppstå, för om man räknar hundar över 7 år som seniorhundar så är det en hög ålder för en ”problemhund”. Om en hund har levt så länge brukar många av de vanligaste problemen som hör ungdomen och könsmognaden till ha övergått till en mogen personlighet. På gott och ont naturligtvis. En hund som nästan fyllt 9 år och alltid fått dra kraftigt i kopplet gör det förmodligen på sitt tionde år med. Men man får ju ta hänsyn till de faktorer som är viktigast för en själv, och utgå ifrån det som är träningsbart och det man kan acceptera. Jag har själv en omplacerad seniorhund hemma och till den idogt dragande engelska springer spanieln har jag helt enkelt köpt ett flexikoppel, ett pensionärssnöre till den kvart han behöver gå kopplad om dagen. Eftersom han aldrig hade fått gå lös när han kom till mig och är förträfflig lös men en plåga i koppel så är det en lösning som passar oss båda, och han slipper få överkrav de år han har kvar.

 

Seniorhundsprogram

Om man är öppen för andra raser än dem man är van vid och kanske även kan tänka sig en blandrashund och ser personligheten som det mest viktiga öppnar sig ett större utbud av seniorhundar. Hittehund är den enda förening i Sverige som har ett etablerat seniorhundsprogram, men i både England, Tyskland och USA är det vanligt förekommande. Fler och fler får upp ögonen för fördelarna med seniorhundar, särskilt seniorhundar till seniorer.

 

Alltför många som är äldre själva börjar om med en valp fastän det är solklart redan vid införskaffandet att hunden rimligen kommer att överleva ägaren. Vanligen avlivas hunden efter att den har fyllt sitt syfte och ägaren har dött eller kommit till ett vårdhem. Tyvärr är det tragiskt för den som blir gammal och svårt sjuk att tvingas avliva en hund som är fullt frisk, men få har släktingar eller vänner som kan ge hunden ett drägligt liv. Släktingar tenderar även till att uppmuntra ett valpköp för att köpa sig ett bättre samvete de år som mamma eller pappa åtminstone har en hund till sällskap, utan att tänka på konsekvenserna för den inköpta valpen som ofta har helt andra behov, både fysiskt och mentalt. Att som senior ta hand om en seniorhund som ofta redan är van vid en äldre person och den vardagen är en mindre omställning än att som busig valp bli införskaffad, och ibland tillbakalämnad för att det praktiska inte fungerade.

 

Många djursjukhus sparar även listor på personer som hör av sig och kan tänka sig en äldre hund, då hundar ofta avlivas för att ingen lösning finns, eller för att det är den enklaste utvägen. Djurhem och djurskyddsföreningar har beklagligtvis vanligen en övre åldersgräns gällande de hundar de tar sig an, då man inte upplever lika stort intresse kring äldre individer. Inom Hittehund uppfattar vi det dock tvärtom, att när man väl har ett etablerat seniorhundsprogram får man intresse i båda riktningar. Vi har flera familjer som står på kö för att invänta rätt seniorhund. Det handlar inte alls om att förbarma sig över en äldre hund, utan att man ser den äldre hundens potential.

 

Hälsan hos seniorhundarna

Många tvekar av förklarliga anledningar till att ta sig an en seniorhund med tanke på att många krämpor börjar komma när hunden kommer upp i åren. Inom Hittehund gör vi alltid en särskilt omfattande seniorkontroll på hundarna innan vi fattar beslut om vi kan placera om dem till en ny familj. Denna veterinärundersökning tillsammans med blodprover går igenom hundens fysiska hälsa och vi får en helhetsbild om hur hunden mår i dagsläget. Det tas prover med urinprovsanalys, blodprov avseende njurarnas och leverns funktion samt blodsocker, viktkontroll med rekommendation på foder vid övervikt, samt en genomgång av vaccinationer, avmaskning, och översyn av ev hälsoproblem. I de fall hunden inte redan har en befintlig försäkring försäkrar vi in dem i Agria, där man kan införsäkra även äldre hundar efter en nybesiktning. Alla känner inte till att det går att försäkra även äldre hundar och kan därför tveka inför att ta hand om en seniorhund, men även om premien för försäkringen blir högre ju äldre hunden blir är det en extra trygghet, om inte annat vid olycksfall. Det går även att teckna en ren olycksfallsförsäkring på en seniorhund. Ifall vi sköter omplaceringen ser vi även till att hundens befintliga veterinärjournal faxas över till den tillträdande ägarens veterinär. Det är bra då man får en översikt över vad som är åtgärdat under årens lopp och eventuella mediciner och antibiotika som hunden har svarat väl på tidigare.

 

Bortglömda seniorhundar

Alla har vi väl någon som känner någon som har själva, eller vars vän eller föräldrar har en hund. En helt väl fungerande hund, utan egentliga problembeteenden, men en hund som är mer eller mindre bortglömd, eller en del av ett allt större dåligt samvete. En hund som genom åren får mindre och mindre tid, och verkar liknöjd med det livet eftersom hundar är så enormt anpassningsbara, särskilt när de passerat den första ungdomens mognad. Det sitter många hundar ute i landet som efter den första valpkursen och unghundskursen inte får så mycket mer egen tid än att få ”vara med i familjen”. Ibland har hemförhållandena förändrats markant efter en skilsmässa eller efter att det tillkommit småbarn i familjen, och det finns helt enkelt inte egen tid till övers för hunden. Man har ett grundantagande att hunden har rotat sig så starkt i sin familj att det vore synd mot hunden att låta den flytta. Men hur pass rotad är egentligen familjehunden? Flertalet av dessa hundar kan flexibelt anpassa sig till en ny miljö och nya personer där de ges mer tid, och där de blir en mer aktiv del av en familj. Det handlar mer om att människan ska kunna släppa taget och se sig om efter en annan tillvaro för sin hund. Det kan vara ett beslut som behöver vara osjälviskt, för innerst inne vet man nog att det är man själv som vill ha tillgång till huden när man själv har tid för den, men att hunden har tvingats att anpassa sig till en mer underordnad plats i familjen. Kanske var hunden en medelpunkt innan barnen kom, eller fyllde en större funktion innan man började att arbeta heltid eller med längre resväg. Det är inte en dödssynd att fundera på att omplacera en seniorhund. Särskilt inte hunden som ”bara ligger där”. Många människor tror på fullaste allvar att deras hundars bästa fritidssysselsättning är att ”vilja sova”. Medan hundarna skulle vakna till liv och få glittrande ögon om de bara fick mer egen tid eller en egen aktivitet igen.

 

Hunden finns för människans skull

Mitt sämsta minne ifrån dessa bortglömda seniorhundar var taxen i Västmanland. Husse ringde själv och sökte en bättre tillvaro för sin hund. Hunden beskrevs som lättsam, kelen, glad, go, social, och hade varit husses allra käraste fram till den dag då han träffade sin livs kärlek. Tidigare hade han och taxen varit ett radarpar. Taxen hade till och med varit vid hans sida på arbetsplatsen. Nu med den nya kvinnan och barnen han fick på köpet, och deras första gemensamma bebis, med flytten till det gemensamma radhuset och den nya arbetsplatsen där hund inte var tillåtet, kombinerat med en kvinna som verkligen inte tyckte om hundar.. var taxens liv helt slaget i spillror. Hunden fick inte längre röra sig fritt i hela huset utan hans plats var hallen. Båda två arbetade heltid, och sedan kom barnen hem och hushållet blev lite för fyllt av liv. Taxen låg tyst och stilla på hallmattan och inväntade husses ankomst. Husse berättade själv att det var sådant liv hemma att de ibland glömde av att gå ut med hunden när de kom hem efter att hunden varit själv i 9 timmar. Och även när familjen var samlad hade de ju mycket aktiviteter utanför hemmet så hunden blev ensam igen. Det kändes inte bra att ha det så, och han älskade sin hund så mycket men han var tvungen att arbeta heltid. Hans fru ville inte ha hunden där. Den hunden kändes ju verkligen viktig att kunna hjälpa bort därifrån och vi började att vidta förberedelser för detta. När husse ringer efter en vecka och har ångrat sig. Hunden varken skällde eller ylade, han var ju inget problem. Och han hade kommit fram till att han ville behålla hunden där för sin egen skull, för att ibland få en ursäkt att lämna hemmet, köpa en tidning, gå runt kvarteret med hunden. Hunden fanns där för husses skull, men husse finns inte till där för sin hund, och hur många hundar lever inte så idag? Troget väntandes på hallmattan när de skulle kunna leva som medelpunkten i en familj?

 

Seniorhundens kapacitet och behov

Man ska inte göra den missbedömningen att den äldre hunden inte ska behöva kräva något bara för att den inte pockar på uppmärksamhet på samma sätt som en yngre odåga. En seniorhund har ofta hittat sig själv och behöver inte hävda sig mot andra hundar, den kan lugnt invänta signalerna i ett hushåll som innebär att det kommer bjudas på en aktivitet och stiftar inte en sådan själva. Seniorhunden kan ofta lugnt koppla av och ha en av och påknapp som yngre hundar saknar, och flyter lättare in på en arbetsplats än den vilda valpen som behöver tillsyn och passning.Men seniorhundar ifrån alla bakgrunder är dock oerhört tacksamma för aktivitet – på deras nivå. Runt om i landet anordnas det särskilda seniorkurser för äldre hundar, ofta arrangerade av hundinstruktörer anslutna till branschorganisationen IMMI. Det är särskilt roligt att aktivera en seniorhund som tidigare har levt totalt utan aktivering än promenader med sin tidigare ägare. Det finns ju en helt ny värld att upptäcka! Ofta är de så lätta att motivera genom ren aktivering att det är det bästa sättet att etablera en ny relation och kommunicera tillsammans. Att för en dvärghundsras som bott hos en äldre ägare och rastats från rullator korta stunder plötsligt få rasa av sig över stock och sten i skogen och kanske göra ett uppletande av ett grisöra, stolt bära ett par klövjeväskor eller lära sig små cirkuskonster, det är härligt att tillsammans få uppleva omställningen och se vad hundar kan utvecklas, om de bara ges möjlighet till det. När jag möter ett par nyväckta seniorhundsögon när de plötsligt upptäcker ett nytt liv, att de blir positivt förstärkta och får lära sig något nytt, få beröm och bli värda något och bekräftade, det går inte att beskriva i ord, för man blir rörd när man ser vad så lite kan betyda så mycket för en hund som inte blivit sedd under lång tid.

 

För hundens bästa

Grundregeln vid en omplacering är att det ska vara för hundens bästa, och inget som den tidigare ägaren drar till med istället för en ibland oundviklig avlivning. En seniorhundskontroll hos veterinären ger den fysiska bedömningen, men sedan tillkommer den mentala. Min rekommendation är att utgå ifrån hunden, helt fristående ifrån situationen som föranleder en omplacering. Är det en hund som har utbyte av en ny miljö? Man måste vara lite krass och först fundera över hälsan. Övervikt går att lösa, ledproblem går att behandla med förbluffande resultat med hjälp av olika glucosaminpreparat och det finns även hundfysioterapeuter att tillgå för den som behöver en extra kontroll av muskler och leder. Det viktigaste är att hunden har förmåga att anpassa sig. Ju mer man vet om hur den har levt, och hur vardagen har sett ut desto enklare blir det att förutse hur den kommer hantera ett miljöombyte. En hund som är 8 år och alltid har bott isolerat med sin ägare i ett hus på landet utan så mycket kontakt med andra hundar saknar kanske den miljöträning som krävs för att bo i en förort och utsättas för mycket intryck på en gång. Men om man kan hitta en jämförbar miljö och liv hur omgivningen och situationen har sett ut tidigare, men bara ännu bättre, så tar hunden inte skada, så länge den får anpassa sig i sin egen takt. På samma sätt kan en rutinerad cityhund som hängt sin familj i alla år och som luttrat sett allt ifrån stökiga ungdomsgäng till varit med på bilbingo anpassa sig från första dagen till lantligt villaboende med en jämnårig eller yngre hundkompis och med minen visa att det här är en hund som har ”been there done that” och som har stort utbyte av livet.

 

Tidigare ägaren

Många seniorhundar har ägare bakom sig som verkligen älskar sin hund och som söker det allra bästa, eller annars inget, och det är en källa till information och bakgrundshistoria. Det är inte ovanligt att hundens hela liv finns illustrerat i familjealbumet och att den under alla år har varit en kär och väl omskött familjemedlem. Det behöver inte kännas det minsta osäkert att ta sig an just en äldre hund, det beror helt på hur man lägger upp övergången till den nya familjen. Vi råder alltid till en mjuk övergång, att innan ett beslut fattas ska man hinna träffa varandra återkommande gånger. Dels så får den avlämnande ägaren en uppfattning om den nya familjen, och dels så hinner även hunden med. Det kan vara skönt för både lämnande och tillträdande familj att även se hundens reaktioner. Vid tredje besöket brukar hunden verkligen visa att ”Här kommer mina människor”, ifall den nya familjen verkligen utgör den bra fortsatta grund som kan byggas på. För vem vill lämna bort sin hund de haft under så många år till någon som man inte hinner lära känna? Det ska kännas tryggt för båda parter, både att omplacera och ta emot en äldre hund. Visst kan man ersätta en längre inskolning med en månads ”prövotid”. Nackdelen med ett snabbt beslut och en påföljande prövotid är att man vid avlämnandet inte vet om man passar ihop när månaden är slut, och hunden ska slippa lånas ut till flera olika familjer på ålderns höst. De faktorer som är viktiga i ett nytt hem och som behöver fungera för att alla ska vara nöjda går ofta att utröna mer eller mindre medan hunden fortfarande lever kvar i sin befintliga familj. Det handlar om att gradvis lära känna varandra och framför allt, om man sedan tidigare har en hund hemma, att de ska ges möjlighet att bli kompisar innan en permanent flytt sker. Detta för att ge det hela en så god prognos och så lite konkurrens mellan hundarnas som möjligt.

 

 

Vanvårdade seniorhundar

Naturligtvis finns det även hundar som har blivit gamla men i en miljö som inte är lämplig för dem, eller hundar som har flyttat från hem till hem under flera år, och inte har hunnit komma rätt utan blivit sålda när de inte har passat in. Inom vår verksamhet ser vi återkommande hundar som är mer eller mindre gravt vanvårdade, och som behöver en längre tids rehabilitering innan de blir utplaceringsbara. En sådan hund tog Lena-Maria Lundberg hand om för ett år sedan. Lena-Maria har varit aktiv inom Hittehund under flera år samtidigt som hon har utbildat sig till hundinstruktör ansluten till IMMI, och till en snart avslutad utbildning till Service och signalshundsinstruktör. Hon använder sina kunskaper och sin tid för att ideellt hjälpa till på sin fritid. Den senaste hunden hon hade boendes hos sig hade ett namn när hon kom till Lena-Maria, men namnet var laddat med så mycket negativ energi att hon helt enkelt fick ett nytt namn samtidigt som hon togs om hand på alla sätt och vis. Hon fick heta Pärlan. För det var hur Lena-Maria såg henne under all smuts, tovig päls, långa fågelklor och smutseksem. En hund med obestämd ålder som var genomsnäll och oerhört rar men i så dåligt skick, både ut och invändigt. Just för hundens personlighets skull var det värt att restaurera henne, och Pärlan blev långsamt hund igen och fick livsglädjen tillbaka. Hennes nya familj fick en mjuk inskolning till sin hund och för dem har Pärlan aldrig varit annat än just deras finaste hund. När man omplacerar hundar, oavsett ålder är det en målbild man har inom sig att man vet vad man vill att hunden ska få för fortsatt liv framåt. Man sitter med möjligheten att göra ett avgörande val och kan aldrig låta det brådska.

 

Mjuka metoder vid anpassningen

Något som vi ser som viktigt när man tar sig an en seniorhund är att man inte förutsätter att hunden ska ”kunna” en massa saker bara för att den är vuxen och ska ”veta bättre”. Man måste ifrågasätta sina egna mål och motiv till en äldre hund och rannsaka sig själv om man är rätt person till att ge den här hunden en mjuk övergång och anpassning. Om man går för fort fram och ställer för höga krav inledningsvis innan hunden har vant sig vid den nya familjen och miljön kan man framkalla oönskade reaktioner genom att ha gjort hunden osäker. Och Osäkra hundar anpassar sig inte och knyter an, utan de blir på sin vakt, beredda att kanske bli offensiva. Detta problem kallas ofta i folkmun att ”Man vet inte vad hunden har varit med om tidigare” och används ofta när man vill avråda någon från att ta en äldre hund. Men vad det handlar om är egentligen att äldre hundar har sina idéer om hur saker och ting har varit i 7-10 år och om de har en väl fungerande strategi för hur de reagerar i olika situationer ändras inte detta över en natt. Det ändras särskilt inte om en ”riktig hundmänniska” ska lära hunden att lyda med kadaverdiciplinära metoder, och det är ofta då det går fel när privatpersoner snabbt kommer över en äldre hund på Blocket, som de inte tycker fungerar. Man måste helt enkelt kunna utgå ifrån hundens perspektiv. Visst ska man få rätt hund, men minst lika viktigt är det att samarbeta med sin nya hund, och inte första veckan fya och säga nej för saker som hunden kanske inte har en susning är förbjudna. Däremot fungerar ofta mjukare metoder med positiv förstärkning när man berömmer det positiva hunden gör, när den gör rätt, väldigt snabbt. Hundar som byter hem och får nya rutiner och en ny miljö vill av naturen inte vara obstinata utan till lags. När rollerna är lite fastare kan de våga sig på att testa att även göra lite tvärtom med glimten i ögat. Man har här ett guldläge att i den nya första kontakten lägga grunden för ett fortsatt förtroende istället för att genom för hårda direktiv och förhållningsorder förstöra den bräckliga kontakt som finns inledningsvis ifrån båda håll. Att genom uppmärksamhet och lek styra hunden i rätt riktning fungerar ofta väldigt bra. För om man kan skapa ett bra ingångsläge och hunden får ett grundmurat förtroende för en som person och man inte uppfattas som obehaglig sker den övriga träningen enklare därefter, genom samförstånd. Särskilt hundar som har blivit obefintligt tränade eller tillsagda med hårda ord innan där en ”Hund bara ska vara hund” kan bli som trollbundna om man väljer att böra låta hunden tänka själv och ta egna initiativ, samt få en förstärkning med godis.

 

Kan man älska en äldre hund?

En fråga många ställer sig är om man verkligen kan komma varandra nära och älska en äldre hund? Och kommer seniorhunden att älska mig är den tysta frågan. Jag skulle vilja påstå att den kontakt man får är beroende på den tid, känsla och kärlek man själv investerar. En del personer kan bara tänka sig en valp för att de helt enkelt inte kan tänka sig att sin egen hund ska kunnat ha älskat en annan familj, utan man vill vara allt för sin hund, den ska inte känna till något annat. Det känns oerhört snedvridet i mina ögon eftersom jag år efter år upplever hur just seniorhundar verkligen vill och blir allt för sin nya familj. Man får inte hem en hund som med ett sorgset uttryck sitter och trånande tittar ut genom fönstret om man följer våra riktlinjer och inte stressar fram ett beslut. Hunden lever i nuet. Likväl som man kan träffa en hund på gatan och känna ett samförstånd och tycka den är trevlig så blir ju inte seniorhunden mindre lätt att få kontakt med. Snarare tvärtom. Seniorhundar har en tendens att verkligen leva upp på sina äldre dagar.

 

Dagligen ser jag en seniorhund på min gräsmatta. Han heter Linus och är en svartvit engelsk springerspaniel. Han ska fylla 9 i augusti. Under sina första 8,5 år levde han ett koppelliv i stan med ett snällt pensionärspar där han inte gavs någon aktivitet annat än koppelpromenader och leksaker hemma. Han kom till oss när husse gick bort under deras promenad, gravt vanvårdad med övervikt. Han vägde 30 kilo och var smutsig med grav obehandlad öroninflammation. Men så genomglad. Nu, snart ett halvår senare har Linus smakat på det goda i livet. Övervikten är ett minne blott och när jag cyklar i nedförsbacke kan jag inte cykla ifrån honom han glider vid min sida med ett snett leende på läpparna. Han är frisk, har inte längre järnbrist efter kostbyte, och ser betydligt yngre ut än sin egentliga ålder. Det går långsamt, vi gav upp klickerträningen ska jag erkänna, men han har lärt sig så mycket annat, alltid med samma arbetsiver. Han kan nu apportera, både dummies och apportbockar. Linus har även apporterat trut, och jag fick en klump i halsen när jag såg hur han snart 9 år stolt vinklade halsen och bar fågeln utan att tugga, han gör uppletande av hjortben, följer blodspår och har även lärt sig att balansera på stammar och slutligen, stå högt upp i luften och balansera frambenen på en stock och bakbenen på en annan. Och från att aldrig ha fått vara lös har jag arbetat baklänges med kontaktövningar, dvs nonchalerat honom så han kan lämna min sida och sluta komma tillbaka så snart han får ögonkontakt. Linus var inte meningen att stanna här, men en del seniorhundar har för mycket egen vilja för att anpassa sig efter ett fosterhem. Men den glädje jag har dagligen av umgänget med Linus och den respons jag får på vardag och träning som andra hundar tar för givet, hans intima förtroliga blick ”Jag och min matte”, den berättar för mig att visst, man kan inte bara älska en gammal seniorhund, man kan trollbindas av dem.