Text & Copyright: Christine Angelique Leijd
(skrivet 2001-06-13)
Saknaden av en mormor
Det ligger spridda fragment från min barndom på soffkuddarna.
Jag anade inte att det kunde vara så smärtsamt…
Diaprojektorns skarpa ljus projicerade en suddig stor bild på vardagsrummets vägg. Jag ser konturerna av ett glömt ögonblick för över tjugo år sedan; mormor som skrattar mot fotografen, och minnena, känslorna svämmar över mig och ger mig en klump i halsen. Varje ny bild får mig att minnas med en smärtsam tydlighet.
Jag var inte beredd.
Naivt hade jag satt mig i enrum med avsikten att gå igenom min bortgångna mormors diabilder och sortera ut foton att göra papperskopior av. Jag tänkte mig inte för.
Varje bild var ett eget bevis på en kvinnas kärlek till sina barn och barnbarn. Varje bild speglade mormors känslor och hade hennes personliga prägel och jag kunde höra hennes röst inom mig kommentera bilderna.
Hela samvaron med mormor, korta minnesfragment dansade snabbt förbi i en lång panoramabild. För var gång jag tryckte på fjärrkontrollen till projektorn för att mata fram nästa bild höll jag nästan andan i spänd väntan vad jag skulle få se.
Jag saknade henne.
Med en klump i halsen vände jag bort blicken från den flimrande bilden av mig själv sittandes i mormors hammock omgiven av mina favoritkramdjur och de runda barnögonen förtroendefullt blickandes in i kameralinsen. Min pilimariska blick har för tjugo år sedan mött mormors leende ögon bakom kameran och mina ögon vittnade om den kärlek jag kände och fortfarande känner för henne.
Hon är borta sedan länge, men det är först ikväll som jag verkligen insåg att jag bara har mina minnen kvar.
