Mamma flyttade i torsdags till Magdalenagården. Än en gång hade biståndshandläggarna gjort en fadäs. När biståndshandläggaren ringde mig i fredags för att berätta att mamma fått bifall till ansökan om vård och omsorgsboende bad jag henne att även meddela beslutet till Nacka sjukhus. Detta enligt deras önskan. I måndags ringde samordnaren som fördelade platserna på vårdboenden och gav mig tre alternativ och senare samma dag återkopplade jag till henne med besked om vårt val. Jag bad henne även skicka en bekräftelse per mail till mig för jag hade en dålig känsla och ville försäkra mig om att jag hade ett mail som bekräftade platsen på Magdalenagården dit hon skulle flytta på onsdagen. Jag fick såklart inget mail.
Vi styrde om våra liv och stressade som sjutton på måndagen och tisdagen för att hinna få klart mammas rum. Då visar det sig att biståndshandläggaren har missat två väsentliga saker. Det ena att meddela sjukhuset om den nära förestående flytten, och även meddela Magdalenagården att mamma skulle komma på onsdag. De behövde ju ett formellt besked om den saken. Eftersom sjukhuset fick vetskap om det för sent, genom min mamma, beställdes mammas egen syrgaskoncentrator för sent och jag fick höra på tisdagen att den skulle komma troligen tidigast fredag. Detta för att syrgascentralen behövde tre arbetsdagar enligt sina rutiner. Vid besök på Nacka sjukhus sa de att Magdalenagården skulle ringa när syrgasen var på plats för att därifrån boka mammas liggande syrgastransport. På onsdagen ringde jag Syrgascentralen som sa att det fanns en beställning och önskemål för samma dag men att de inte kunde garantera det, utan det var upp till teknikern som levererade att meddela Magdalenagården om sin ankomst.
Gud så tröttsamt allt var! Mamma skulle flytta, men ingen visste när, utan det berodde på teknikern som skulle leverera syrgasen, och ingen hade direktkontakt med honom. Vi åkte till Magdalenagården på onsdag eftermiddag för att lämna några småsaker i mammas rum och samtidigt höra med dem om de hade pratat med teknikern. Jag vet inte om mitt samtal hade gett önskat effekt för plötsligt stod det en syrgaskoncentrator i mammas hall med en lapp där det stod ”akut” på. Nu var det sen onsdageftermiddag och jag frågade undersjuksköterskan om mammas transport var bokad. Hon lotsade mig till expeditionen där sjuksköterskan var i dialog per telefon med biståndshandläggaren. Jag förstod av samtalet att biståndshandläggaren propsade på att mamma skulle förflyttas från Nacka sjukhus senare på eftermiddagen/kvällen och att sjuksköterskan försökte bromsa och hävda att de inte hade tillräckligt mycket personal för att tillgodose mammas behov. Dessutom fanns det ju inte ens ett beslut om att mamma skulle till boendet, och nu skulle det behöva faxas. Det här är biståndshandläggarnas bord, och som synes är det väldigt trasigt. Hela deras utredning, deras beslut, hela deras arbetsförfarande är helt omöjligt.
Biståndshandläggarna som stressat oss anhöriga till max att välja boende och att vi i all hast fick inreda rummet, hade inte på ett formellt sätt förberett för mammas flytt. Sjukt, som vanligt. Det finns ju flera anledningar till att jag anmält dem till JO och till Äldreförvaltningens chef.
Sjuksköterskan kom slutligen in på rummet och sa att mamma skulle flytta dit efter lunch imorgon när det fanns tillräckligt med personal trots att biståndshandläggaren bestämt hade sagt idag, idag, idag, nu, nu, nu. Jag har svårt att förstå biståndshandläggarna ifrån Hägersten Liljeholmen stadsdelsförvaltning. Trots att de arbetar med människor, för människor, saknar de helt förståelse och insikt i att min mamma skulle fara illa av att levereras till en avdelning, sent på kvällen, när bara en personal var kvar på avdelningen och det bara fanns en sjuksköterska i tjänst. Jag vet faktiskt inte varför de inte kan tänka själva. Någon behöver hela tiden tänka åt dem. Och jag var glad över en fräsig sjuksköterska som helt enkelt vägrade att ta emot patienten eftersom det varken fanns tid eller resurser.
På torsdagen var jag stand by eftersom syrgastransporten har en inställningstid på flera timmar eftersom de inte kan beräkna när de kommer. När transporten kom och mamma rullats in på bår in i hennes nya rum ville hon på en gång gå på toaletten vilket jag redan hade räknat ut att hon skulle vilja. Det fanns inte ens en toasits på hennes toalett men jag såg till att det fanns en rullbar stol som kunde rullas över toan. Packade upp mammas packning och hängde upp kläder. Min man kom och hämtade mig efter några timmar, och senare när vi kom hem ville jag tillsammans med honom cykla till Timmermansgatan hemifrån Sjöstan eftersom det var på så vis som jag troligen skulle besöka mamma framledes när min man/bil inte är tillgänglig. Det var en horribel cykeltur för mig som redan är trafikrädd i grunden. Det var ingen egentlig cykelbana hela vägen utan det var mycket korsande av vägar och dela väg med bilar samtidigt som massa andra cyklister kommer svischande från sidorna. Jag är rädd och min mans gps började dessutom att strejka och vi åkte i cirklar på söder. När han var i full färd med att åka rakt in på ett torg där det stod en massa gycklare i vita overaller bromsade jag honom och skrek att det definitivt var fel väg. Jag var svettig och mörbultad efter cykelturen och hemvägen var lite enklare men det kändes ändå overkill att cykla då jag inte alls är van vid stadstrafiken.
Idag, fredag, promenerade jag in med Doris istället. Jag lyssnade på en ljudbok och hade gps:en i öronen samtidigt. Det tog 40 minuter. Precis när jag närmade mig boendet och var ett hus bort kom det fyra polisbilar och muddrade fickorna på 6 pundare som de ställde upp mot husfasaden och sedan förde iväg i polisbilarna. Det är så mycket slödder i området och jag kan säga på en gång att jag kommer ALDRIG gå genom de där knarkkvarteren utan hund.
Jag gled in med min stora lugna stabila hund på boendet och ingen rörde en min när jag gick förbi raden av ätande tanter och frågade om jag kunde ta en skål till vatten i köket. Jag hade ju fått löfte ifrån verksamhetschefen att ta med min hund och även om hon är stod så är hon ju väldigt snäll. Doris bar även klövjeväskor med en del av mammas saker som hon ville ha. När det kom in personal i rummet hälsade Doris vänligt på alla och annars låg hon mest och vilade på golvet och blev bortskämd med skorpor ifrån mamma. Mamma beställde in kaka till kaffet bara för att kunna ge till Doris, och Doris åt finska pinnar hela som om hon aldrig hade gjort annat.
Tiden flög iväg hos mamma och jag var där i rätt många timmar. Jag hade skrivit ut ett fotografi på mammas förra katt som hon tvingades omplacera när hälsan blev sämre och det blev hon väldigt glad över. 
Sjuksköterskan bad mig vara med när mamma ska få träffa läkaren på ronden på måndag och det gick jag med på. Får väcka min man eller så tar jag bussen in. Maten är vad jag sett inget vidare. Det är extremt små portioner, en tredjedel av vad som har serverats på Nacka sjukhus. Det ser inte aptitligt ut heller. Mamma har ju varje dag målande berättat om vilken god mat hon fått på Nacka sjukhus. Det är en omställning för henne med den här maten, men samtidigt så är det befriande för henne att ha en dörr att stänga om sig, och förhoppningsvis få mer lugn och ro. Jag undrar hur maten ser ut på Sjöstadsgården? Eller Danvikshem? Jag undrar också om mamma kommer orka flytta när ett större rum blir ledigt på Sjöstadsgården.