Om mitt liv i Dominikanska Republiken på 90-talet
Text och Copyright: Christine Angelique Leijd
Hemligheten i min dagliga balansgång mellan rikedom och fattigdom var att jag likt en kameleont kunde röra mig i båda kvarteren.
Jag är en van resenär.
Under många längre utlandsvistelser i länder som inte varit turistmål, där jag har trivts och utvecklats, men samtidigt känt sådan sorg och olycka, började vaga funderingar att ta form. För snart tio år sedan var jag bosatt på en ö i Karibien. Det gick ingen nöd på mig. Min dåvarande pojkvän var ägare av en Harley Davidson och jag satt bak på den glänsande motorcykeln och lät håret fladdra för vinden. Det smaragdgröna havet skimrade och palmerna vaggade sakta i den täta solnedgången. När jag bodde där var det på ett vis, om jag blundade, som om jag levde i ett paradis. Omgivningen var som tagen ur en reklamfilm, om… paradiset inte hade haft sina sorgsna brister.
Nattklubbarna vi besökte var fyllda med den sprudlande lokalbefolkningen som temperamentsfulla och dansanta lärde mig att dansa salsa och merengue och uppskatta livets enkla nöjen. Människorna i detta varma klimat var på ytan oerhört gästvänliga och glada. Lyxhotellen var väletablerade och professionella och skönhetssalongernas personal skämde bort mig. Vi bodde i ett stort hus i ett fint kvarter och i huset bodde även en hushållerska som stod för både inköp, matlagning, tvätt och städning. Min pojkvän hade anställda som hjälpte honom i hans lilla blomstrande rörelse som även var hans livs passion. När vi inte bevistade nattklubbar, hotell eller åkte brummande motorcykelturer längst kusten kunde vi koppla av på enskilda lokala stränder dit lokalbefolkningen gick. Där pekade min pojkvän ut delikata färska fiskar och instruerade försäljaren hur han önskade den tillagad och vi satt i solen och njöt av samvaron och livet.
Efter en tid i landet såg jag dock att under skalet bodde jag på en ö med enorma klasskillnader och en farlig engagerande inrikespolitik. Av olika tillfälligheter, främst för att min pojkvän byggde specialbyggda Harley Davidsons, fann jag mig plötsligt mitt inne i en klick av miljonärer. Ja, det är enkelt att räknas som miljonär i ett land där få personer äger mycket, och de andra är trälar under behovet av kontakter som kan ge dem arbete, pengar och utbildning för att kunna försörja sin familj.
Större delen av befolkningen var enkla människor, och till mina fina cirklars förtvivlan drogs jag alltmer till dem. Ingen kunde förstå hur jag hade mer utbyte av en pratstund med den tandlöse gamle mannen som sålde bananer i kvarterets hörn än jag hade av deras välutbildade sällskap. Ingen sade det rakt ut men jag kände att de betraktade mig som lite egen och excentrisk då jag envisades med att upprätthålla kontakter med personer som de inte ens såg.
Det som ideligen förmörkade min tillvaro i lyx och förstörde mina slappa dagar på den pärlvita stranden var mina egna tankar.
Jag kände för mycket som gjorde mig ledsen.
Jag blev med tiden allt mer upprörd över den nonchalanta behandlingen av tjänstefolket och mina kretsars tanklösa agerande. När jag tackade den färgade hemhjälpen med en spontan kram, över något jag inte minns riktigt vad det var, minns jag min omgivnings ogillande miner. Jag hade gjort något opassande. Passerat den osynliga gränsen för det accepterade.
Samtidigt kunde jag ta mig friheten att vara annorlunda och egensinnig då jag allt som oftast kunde ursäkta det med genom att jag kom från Europa. Jag vet inte hur många situationer jag räddade genom att förklara att det var europeiska seder och bruk, förmodligen förstörde jag i ett slag mina värdars tilltro till Sverige.
Många gånger fick jag verkligen behärska mig. Ett tillfälle minns jag specifikt. Min pojkväns bror, en medelålders man från N.Y, var byggmästare och ägde några egendomar. Vi var bjudna till en mindre by för att beskåda det pågående arbetet med byggandet av ett nytt hotell, ett stort uppdrag. Med dessa familjemedlemmar var jag ju ganska hemtam, något som just då gjorde mitt agerande oförsiktigt. Istället för att beundra arbetet med murandet av grunden och iaktta arkitektens ritningar vändes mina blickar mot arbetarna. Det var i juli månad, solen stod i zenit, och bara i skuggan var det 35 grader varmt. De underbetalda arbetarna stod i smutsiga shorts och arbetade mitt i den heta solen, utan avbrott för ens att dricka ett glas vatten. Jag erbjöds en iskall Presidente, en lokal ölsort, och vi skulle tillbringa eftermiddagen på en närliggande golfklubb, Casa de Campo.
Så fort jag fick tillfälle beslöt jag mig för att jag ville ta en enskild promenad för att skingra tankarna och se lite mer av min omgivning än detta ständiga travande på lyxhotell. Jag ville vara Christine, och inte en blond amazon som kom inglidande på en blank Harley Davidsonmotorcykel, en raritet som på denna karibiska ö inte var uppnåelig för majoriteten av befolkningen. Jag märkte ju att de var lite obekväma i mitt sällskap då jag, enligt intrycket, ägde makt och pengar, och de kände sig tvungna att visa mig missriktad vördnad.
Ibland såg jag ju att många ville ställa sig in hos mig, för att jag var vit, Europe, och bodde i ett ”fint” område. Jag kunde se deras tankar och förstod deras agerande. De var desperata efter minsta halmstrå, en chans att fly från sin egen fattigdom på denna, för dem, ö utan framtid. Det var en osund känsla, att på helt fel grunder bli behandlad som en drottning och åtlydd minsta vink, och jag måste bryta mönstret ibland och få vara mig själv.
Under min promenad kände jag mig som Scarlet o Hara som besökte slavhyddorna. Arbetet avstannade och man tittade på mig i smyg och undrade vad mitt ärende var. Det hade inte undgått någon att jag kommit farande med en senator på sin nyligen servade Harley och tre andra framstående personer. Situationen var helt vriden. Om jag hälsade på någon blev jag mött som en gudinna som stigit ned från Olympen, så förvånade var minerna.
En liten mörkhyad pojke skrek och pekade upphetsat på mig, och hans mamma försökte förgäves att dämpa honom. För ett ögonblick möttes våra blickar, och jag log och försökte förmedla förståelsen kvinna till kvinna och få ett samförstånd. Jag hörde var pojken sa, och på min brutna men förståeliga spanska förklarade jag för honom att jag rakt då inte var en ängel utan på besök från Sverige. När jag log och lyfte upp honom i knät och började kittla honom bröt jag den tryckta stämningen. Hans mamma förklarade att de kom från en mindre by uppe i bergen och att jag var den första vita människa med så guldblont hår han någonsin sett. Han hade trott att jag var sänd direkt ifrån himlen i detta djupt troende katolska land.
Denna lilla händelse fick invånarna i Bayahibes lilla fiskeby att betrakta mig lite mer avslappnat och de var inte längre på sin vakt. Jag hade klivit ned från tronen och blivit mänsklig, en helt vanlig kvinna, eller snarare ung flicka som jag var på den tiden. Plötsligt började man att prata med mig och diskutera lokala händelser. På min brutna spanska lyckades jag att göra mig förstådd med hjälp av mimik och gester. Min eftermiddag blev trevlig i lokalbefolkningens sällskap och jag hade tack och lov rymt ifrån den välpolerade atmosfären på Casa de Campos enorma golfanläggning.
Det fåtal turister som rörde sig utanför charteranläggningarna var vanligtvis hett villebråd för dessa stolta men fattiga dominikaner. De gjorde allt för att tjäna pengar på turismen och sålde allt ifrån frukt till färgglada tavlor och gav erbjudanden om att agera privat guide. På gatorna fanns ett pris för dominikaner och ett annat officiellt pris för turister. I hörnen stod försäljarna av kasettband med sina omoderna bärbara stereobandspelare och uppmanade förbipasserande att dansa till musiken och köpa banden.
Jag levde bland de här människorna. Jag trivdes i fattigdomen. Det var en ynnest att få vara en av dem, att få bli bjuden på te i en fattig bostad där tevattnet kokades på gatan. Det här var en känsla som jag inte kunde delge min omgivning. Jag vågade aldrig riktigt ärligt berätta för min pojkvän hur jag helst tillbringade mina eftermiddagar då han, som vilken man som helst, var aktsam om mig och inte ville utsätta mig för några faror. Han var överbeskyddande samtidigt som jag var enormt självständig, och kulturkrocken mellan en NYbo och en istadig svenska gav upphov till hetsiga debatter.
Under denna eftermiddag och mitt strövtåg i denna lilla fiskeby drev jag omedvetet min första politiska kampanj. Jag skaffade mig anhängare och fick i mitt unga oförstånd den fattiga lokalbefolkningen att få tilltro till mig. Hur jag uppnådde detta? Jo, genom att helt enkelt behandla dem med respekt och prata med dem som om de vore medmänniskor och inte outbildade vildar. Genom att utgå ifrån att vi hade något gemensamt och att vi kunde bli vänner frångick jag den vanliga turistens beteende, och blev inte behandlad som en lättlurad turist.
Jag trivdes bland dessa enkla människor som knappt varit utanför sin hemby. Som levde nära naturen och varandra. Mitt välfriserade hår band jag upp i en mer praktisk hästsvans och jag flanerade sakta genom byn och småpratade med invånarna. Tandlösa gummor satt i dörröppningarna och tittade på mig med all världens visdom samlade i sina rynkiga ansikten. På de gropiga vägarna sprang magra höns och småpojkar red mellan husen på illa skötta mulor. Byn var ganska liten. När jag kom till det sista huset stod jag lite rådvill och tvekade huruvida jag skulle gå tillbaka till mitt socitetssällskap efter att ha bytt om på hotellrummet, eller om jag skulle lyckas smyga in och hämta pengar och hyra en häst för att få se mer av trakten. Att rida i en grupp med välbärgade americanos som förväntade sig respekt och service vart än de gick, det frestade inte.
Mitt tålamod började att ta slut. Min pojkväns familj hade ju sitt rykte att tänka på, och jag var en ständig social fara för dem. Särskilt efter sista episoden då jag helt frankt hade lastat min tallrik full med dyrt kött på lyxhotellets restaurang och utan förvarning lämnat sällskapet och gått ut på en terass. Som om det vore en självklarhet hade jag där satt mig ned på den smutsiga trappan ned till beachen och lockat på det gäng med utmärglade katter som höll till på stranden. Till mina värdars förtvivlan hade jag sedan handmatat strykarkatterna med dyr och vällagad gourmetmat och fått det att se ut som en helt naturlig företeelse.
Detta avvikande beteende hos mig fick min pojkväns familj att behöva försvara min uppenbarelse, och jag hade ju själva gett dem den bästa ursäkten; Hon var ju trots allt svenska. Min tid på ön var innan charterturismen exploaterat ön och Sverige var inte så välkänt, vilket gjorde att jag hade ett utmärkt förhandlingsläge. Men samtidigt måste jag ju vara tillräckligt balanserad och tillmötesgående i mitt dagliga liv för att kunna ge mitt riktiga jag utrymme.
Hemligheten i min dagliga balansgång mellan rikedom och fattigdom var att jag likt en kameleont kunde röra mig i båda kvarteren.
Jag fick en spontan inbjudan att dela en familjs kvällsmat framåt eftermiddagen. Det enklaste av det simplaste, men en måltid så innerligt god och välsmakande. Jag skämdes. Kände mig rik i förhållande till dessa varma människor som delade sin magra måltid med mig, som inget annat kunde erbjuda än min vänskap. Jag satt utanför ett fattigt ruckel, utanför ett hus som ingen anständig människa skulle vilja kalla sitt hem. Huset bestod av det vanliga, ihopmonterade plåtbitar målade i fina pastellfärger. Ingen el, inget vatten, ingen värme, men tak över huvudet. På den dammiga gården sprang de traditionella magra hönorna och på den torra marken låg några saftiga mangofrukter.
Min värdinna var så stolt, så rörande stolt över att få ha mig som gäst. Jag blinkade bort en tår i smyg då hon med andäktig min höll fram det finaste hon ägde och insisterade på att jag skulle ha hennes dyrbara tygstycke i knät för att inte den buckliga tallriken skulle smutsa ned mina billiga cykelbyxor av bomull. Tyget var husets enda dekoration, och denna gest, att jag skulle vara värd denna fattiga kvinnas klenod, gjorde mig både glad och sorgsen. Måltiden var den traditionella landsrätten bestående av ris, kyckling och bönor. Den var tillagad för hand på den öppna eldstaden på marken och vi åt den under gemytligt samspråk. Jag försökte att bortse från att besticken var gamla och föråldrade och att den säkerligen inte blivit tillagad under bästa former utan under de enkla förutsättningar som denna dominikanska underklassfamilj levde under.
Vi talade lite om framtiden för hennes barn och jag såg vemodet i hennes ögon. Hennes åldriga mamma kramade min hand, säkert övertygad om att jag var en ängel från en annan planet som kommit till deras enkla boning för att frälsa dem. Jag minns att vi kom in på kyrkan, och att vi pratade om avsaknaden av en kyrka i byn. Den gamla kvinnan avlägsnade sig, och när jag senare passerade främmande personer frågade de mig ivrigt om jag var ”la americana” som var ditsänd för att bygga en kyrka, och om jag var i behov av arbetskraft. Nej, jag var ingen vanlig turist som höll sig i turistområdet. Mina ofrivilliga kontakter med landets politiker och den yttre glansen kring min uppenbarelse omöjliggjorde min önskan av anonymitet och avskildhet. Mina ord tillräknades alltför stor betydelse och på något mystiskt vis började ryktena om min person gå före mig då det var en liten by. Det kulminerade i att lokalbefolkningen och arbetarna som jag hade råkat beblanda mig med fick en injektion av min optimism och goda humör och började sätta sig upp mot sin arbetsgivare, dvs min pojkväns bror, den store byggherren.
Jag hade absolut inte gjort någonting för att de skulle uppfatta mig som inflytelserik eller mäktig, men bara min uppenbarelse och det faktum att jag talade med dem gjorde dem stärkta i sin övertygelse om att de hade en mäktig bundsförvant i mig. På mindre än en eftermiddag höll jag på att orsaka stora inbördes konflikter då mina nyligen uppviglade arbetare samstämmigt började ropa ”agua, aqua” (vatten, vatten) i protest när deras oförstående byggherre närmade sig.
Dessa svettiga bjässar till byggarbetare hade fått klart för sig att jag påpekat för deras förman att jag ansåg det olämpligt att de arbetade åtta timmar i sträck utan regelbundna pauser och tillgång till vatten eller skugga. Min pojkväns min var obetalbar. Här hade han lämnat mig i några timmar på egen hand och när han kom tillbaka var jag rufsig i håret som jag flätat och fäst lila blommor i som några barn plockat åt mig. Och halva byn var mina bundsförvanter på ena eller andra sättet.
Jag vill minnas att vi hade en mindre uppgörelse när jag bestämt hävdade att jag trivdes på platsen och avsåg att stanna där över helgen. Envis som synden och självständig och oberoende som få 20åriga svenskor som utan annan anknytning till landet rimligen borde vara, fick jag min vilja igenom. Jag installerade mig på ett rum jag hyrde av en italiensk familj och bodde i Bayahibe under helgen. Utan telefon, tv, kontakt med omvärlden trivdes jag i min by. På dagarna umgicks jag med lokalbefolkningen och skrev, tecknade och sjöng. Choosefritt levde jag precis som jag önskade och fick minnen som sitter djupt inom mig än idag.
Jag var jättestolt när byinnevånarna förklarade för mig att jag var en av dem, att jag nästan var dominikanska.
”Soy casi dominicana” var därefter min protest när jag ideligen blev påhoppad av försäljare, taxichaufförer, båtuthyrare, tavelförsäljare under min tid i Karibien. Det var de förlösande orden som förklarade att jag var en av dem, att bara min hudfärg skiljde oss åt, och att jag var på deras sida.
När jag tvingades att återvända till mitt cocktailparty och vara trevlig i senatorns sällskap var jag så medveten om att en av de personer som hade makt att påverka inte insåg vad jag pratade om. Senatorn, en god vän till min värd och pojkvän, kom från överklassen. Jag är ju i grund och botten väluppfostrad, och mitt tal och mina maner förberedde honom inte på att jag skulle stå på den svages sida. Hal som den vane politiker han var försökte han att smidigt prata bort situationen vi hade rakt framför ögonen med väljarprognoser och tomma löften. Men hans leende började bli lite ansträngt då jag ifrågasatte landets inrikespolitik på ett logiskt sätt utan att vara anklagande. Med all den kvinnliga charm jag besatt vid 20 års ålder behöll jag hans intresse och uppmärksamhet. Men när jag lärde känna honom blev jag besviken då han inte var någon varm människa utan en kalkylerande politiker ut i fingerspetsarna. Hans vinnande valkampanjsleenden mötte mig, inte bara hemma vid vårt köksbord, utan även från hans partis affischer som tapetserade gator och torg. Vad som drev honom vidare i politiken var uppenbarligen makten, pengarna, inflytandet. Och det var det som drev mig bort från mina cirklar.
I de fattiga enkla kvarteren däremot trivdes jag. Här blev jag omedelbart emottagen med värme och glädje sedan jag förklarat att jag kände mig hemma i deras land och gärna vande mig vid deras seder och bruk, att jag förstod deras stolthet från deras ursprung. Att jag nästan var dominikanska i själen var något de såg som positivt, som de var stolta över. Och jag var stolt över denna särbehandling, att jag var en vän, och inte längre en besökare på en skinande Harley Davidson.
Den som inte var stolt och glad var min pojkvän från NY. Han förstod inte min empati och medlidande för de dominikaner som han betraktade som underklass. Häftiga var diskussionerna kring landets politik, även om jag ännu inte såg allt i sitt sammanhang, blott 20 år gammal. Bo, min pojkvän tillhörde den högre klassen, eliten, som umgicks med sina likar. Alla nattklubbar och casinon med dess gnistrande kristallkronor och parkeringsvakter upphörde ju att imponera på mig efter den första veckans storögda begrundan och min insikt i att detta bara var vår cirkel förunnat.
Självklart kan jag erkänna att det var en viss tjusning i att komma glidande på en brummande Harley och bli anvisad en vipparkering precis intill bardisken på utomhusbaren. Att se hur dörrvakterna och restaurangpersonalen skyndsamt banade väg genom folkmassan som var tvungen att skingra sig och dela sig i två fåror. Vilken 20-årig vanlig svensk tjej skulle inte njuta lite av att få allas blickar riktade mot en och graciöst kliva av sadeln på en begapad motorcykel? Men det var en del av mitt liv i Karibien som var så overkligt. Att bli begapad och försöka verka oberörd som en del av spelet.
Det var inte mitt spel.
Jag hade ingen riktig behållning av att kliva av den där motorcykeln vecka efter vecka och sitta vid restaurangägarens bord och få färsk frukt serverad till den inhemska rommen. Min egen strålglans bleknade när jag gick utanför nattklubbens upplysta strålkastare som sken över de olivgröna palmerna. För där stod barnen och väntade. De unga flickorna som sålde rosor och andra små buketter till nattklubbens besökare, de som stod där mitt i nätterna och bevekande erbjöd sina billiga blomblad. Nej, det var inte flickor, det var barn. Och dessa mörkhyade barn betraktade mig med vuxna ögon i de livserfarna näpna ansiktena.
”Americana” var mitt tilltalsnamn från denna lilla barnskara när de ville sälja något till mig. ”No americana, soy sueca, de Suecia, pero casi dominicana” var mitt gensvar. ”Jag är inte amerikanska, jag är svenska, från Sverige, men jag är nästan dominikanska” var en mening som fick dem att le.
Att sedan stå och försöka ge dessa barn, mer eller mindre uppvuxna på gatan, en lektion i världens geografi var ett hopplöst projekt. Man ville i ett svep ta med dem därifrån, sätta dem på planet till Stockholm och ge dem möjligheten att studera, lära och leka. För det var inte rätt att de skulle behöva stå där i mörkret utanför den nattklubb jag var vipgäst på, och sukta efter den värld de inte hade tillträde till.
Deras allvarliga blickar och enorma strävan efter något som många av dem aldrig skulle lyckas uppnå gjorde mig alltmer övertygad om att mitt dåvarande liv var onaturligt. Jag kunde inte ta undan dem en och en och försöka ge dem tillförsikt och glädje inför framtiden, utan bara glimtvis låta dem veta att det kunde finnas ett annat liv. Men hur inger man ett barn hopp om framtiden, då barnets mormor står utanför kvarterets apotek och tigger pengar till sin medicin och då den äldre brodern bygger någon annans hus i 35 graders hetta utan tillgång till vatten? Kan man prata om mänskliga rättigheter och fackförbund i ett land som står utanför vår svenska civilisation? Nej, det går inte.
Någonstans där föds insikten om att man vill ägna sitt liv åt att arbeta mot orättvisor, mot fattigdom, mot hemlöshet, mot andras miserabla liv. Att man, bara genom att se och känna empati, kan bidra till en förändring, för en, två eller tre personer.
Jag vet varför jag kan känna så starkt, trots att jag aldrig har farit illa. Det är ingenting som drabbat mig direkt, utan jag har bara levt i andras människors olycka och tagit del av andra personers liv. Den egenskap jag är mest stolt över hos mig själv, det är en grundläggande vetskap om att jag besitter medmänsklig empati och insikt.
Men jag tänker inte bara stanna där. Jag vill göra något åt problemen, jag vägrar att bara se dem för att sedan gå vidare. Kalla mig naiv, idealistisk, orealistisk, eller okunnig. Det hindrar mig inte från att ändå försöka. Jag känner mig inte maktlös. Maktlös skulle jag känna mig om jag bara gick förbi efter att ha sett problemen. Nu handlar jag efter min egen övertygelse och vill påverka andra att ta del av min egen värld som jag kallar empatin.