Text och copyright: Christine-Angelique Leijd (skriven sommaren 2000)
Jag kallar honom Jimmy.
Jimmy är Chanias kung.
Han rör sig hemtamt i alla gränder och vrår och ingenting undgår hans vaksamma blick. Jimmy har den stoltaste svansföring jag någonsin sett. Som en hårlös plym står den rest rakt upp, som en högt buren fana. Den bruna hunden är stort sätt inte mer än en valp, en unghund i sin bästa tid, och hans leverne kommer tyvärr inte att göra honom gammal.
Efter att ha följt Jimmys liv i några stunder dessa korta semesterdagar på Kreta kan jag redan nu med smärta förutse Jimmys bortgång. För om en timme, en vecka, några månader eller år, någon dag ska han komma att gå en smärtsam död till mötes. Det skulle inte förvåna mig om han dör en självförvållad död. Och det finns ingen som kommer att lindra hans plågor den dag då han får möta döden. Jimmy har inget hem och ingen som kommer att stanna upp och hjälpa honom.
För Jimmy är en klar självmordskandidat. Uppväxt på gatan har han inte den ringande respekt för trafiken. Han ser de förbipasserande bilarna och mopederna som en naturlig del i den farliga vardag han lever i. Ett nödvändigt ont. Kanske anar han att en av dessa rullande brummande dödsmaskiner en dag kommer enda hans liv?
Men Jimmy verkar leka med döden.
Segervisst och arrogant leker han tafatt med faran. För Jimmy har döden alltid lurat runt hörnet. Han förefaller vara helt oberörd.
Mitt hjärta fastnar i halsgropen när jag betraktar hundens sätt att förhålla sig till trafiken. Han väjer nämligen inte. Han är en del av den. Turisterna står osäkert i klungor på de dåligt utmärkta övergångsställena och tvekar. De tittar skrämt på trafiken och tar tveksamma steg ut för att sedan hoppa tillbaka när de inser att bilarna inte tänker stanna ens vid en stoppsignal. Jimmy däremot gör blixtsnabba bedömningar av trafiken och bevärdigar inte de hastigt inbromsande bilisterna en blick då han med svansen i vädret och blicken rakt fram korsar gatan.
I Chanias kärna, på den tvåfiliga huvudleden korsar Jimmy vägen utan att blinka. Han känner trafiken och han känner turisterna.
Inte alltför sällan springer han rakt ut i gatan för att förfölja en bil eller moped. Graciös som en puma kastar han sig obehindrat ut och springer jämsides med bilarna. Retsamt skällandes hoppar han upp som en demon mot vindrutan och parerar rutinerat och skickligt och undviker vant de slag som riktas mot honom genom de nedvevade bilfönstren. Han ler sitt sneda leende och njuter av att busa bland bilisterna precis som våra unghundar tuggar på skor.
Jimmy har nog aldrig fått vara valp. Han är en överlevare. Med en gatuhunds kloka kynne måste livet tidigt ha lärt honom att bli självständig, att han måste klara sig på egen hand då han inte har någon eller något annat att förlita sig på.
Jimmy blev glad idag när han återsåg mig. Han låg utmattad på sidan och tittade slött med ena ögat på de förbipasserande turisternas fötter. Ingen ägnade honom någon särskild uppmärksamhet. För dem var han bara en dammig gatuhund, ännu en, en naturlig del i Chanias myller.
För mig var han Jimmy.
Min Jimmy.
Det är farligt att sätta namn på djur, ens i tankarna. För när den namnlöse hunden övergår till en egen individ, då har man med ens en personlig relation med varandra. Han är inte ”en hund” längre utan ”hunden”.
Jimmy noterade först inte min närvaro. Jag betraktade honom på avstånd, hur han låg där ihopkrupen och halvblundade. Jag gick försiktigt närmre, som oemotståndligt dragen till denna byracka, denna dammiga bruna väderbitna unghund. Han kände inte igen min doft och tog ingen notis av att någon stannat upp och stirrat på honom. Han var nog van att dagligen bli begapad och kommenterad av tiotusentals turister.
Jag ropade lågt det namn jag under gårdagen ofrivilligt döpt honom till. Namnet hade bara kommit i mitt huvud, vuxit sig allt starkare under de dagar jag stött på gathunden till och från.
Jimmy blinkade till och reste slött på huvudet. De kloka ögonen fokuserade och fästes slutligen på mig. Med ens reste han sig. Blixtsnabbt sprang han med all sin fart de få meter som skiljde oss åt.
Väl framme hos mig började han glädjefullt att tugga på mig. Hans lekfulla kraftiga käkar slöts om min handled och han nafsade kärleksfullt på mig och betygade mig sin vänskap. Han kände igen och tyckte om mig. Jag såg honom. Jag hade pratat med honom och kliat honom över de malätna öronen och under hakan och befriat honom från lite smuts i ögonvrårna.
Jag var hans nyfunna vän.
I ögonvrån kunde jag skönja omgivningens reaktion.
Någon tycktes övertygad om att jag blivit anfallen av en rabiessmittad gatuhund och ville komma till min undsättning men hölls tillbaka av mindre berusade kamrater.
Andra tittade med sned blick på oss lite misstroget och undrade nog hur det kom sig att den svenska blonda turisten tycktes ha en personlig relation till den där kringströvande hunden som levde vind för våg och matades sporadiskt av olika människor.
Jag struntade i de andra turisterna, jag nonchalerade de okända människorna omkring oss som stannat upp och tydligt stod och väntade på en förklaring. Med ens hade mitt och Jimmys möte blivit en turistattraktion som roade de lätt uttråkade turisterna och den luttrade lokalbefolkningen.
Jimmy visste inte hur väl han ville i sin uppvaktning. Jag strök honom över huvudet. Pälsen var som vanligt sträv och smutsig och händerna blev svagt grå efter att ha rört vid honom.
Efter vår ömsesidiga glädje över att ha återsett varandra var det en självklarhet för både mig och Jimmy att han skulle göra mig och min fästman sällskap på vår fortsatta promenad genom stan.
Kvällen innan hade vi skiljts åt vid taxistationen då jag hade varit tvungen att kliva in i en taxi på väg tillbaka till mitt hotell i en by utanför stadskärnan. Med en klump i halsen hade jag suttit lamt i baksätet och sett hur Jimmy stått alldeles stilla kvar bredvid taxikön och misstroget sett hur taxin med sin vän rullat ifrån honom.
Hur många andra nyfunna vänner hade inte rullat ifrån honom likadant?
Dag efter dag. Månad efter månad. Gång på gång blev han sviken och han var ändå inte bitter utan hoppades alltid på något bättre och såg det goda för stunden. Det fanns något så fint inom honom och jag var så ledsen över att det uppenbarligen inte fanns någon annan som såg det vackra som jag såg i honom utan att han vandrade själv genom livet.
Det kändes bittert, konstigt, att gå med Jimmy glatt svansviftandes framför mig som en gatans ciceron. Han var noga med att stanna upp emellanåt och kontrollera att vi var med och log snett och nöjt när vi skyndade på stegen för att komma ikapp. Han var inte hungrig. Förmodligen hade någon tillfällig turist matat honom under dagen för han gjorde ingen stor affär av att passera restaurangkök eller människor med mat i händerna.
Han ville inte ha mat, utan han njöt av att bli sedd och att få göra oss sällskap. Han tiggde kärlek, och det gav jag ju honom för stunden, med en bitter eftersmak, då jag visste något som Jimmy inte kunde veta, att jag skulle lämna Kreta för gott efter min semestervecka.
Ibland försvann han upp i ett litet prång eller snabbt in och ut på en vända till en tvärgata men han följde oss hela tiden på en rak kurs, omåttligt stolt över att få leka sällskapshund för stunden. Tass tass, tass tass, hörde vi mot den hårda stengatan. Tass tass, jag är med er.
Naturligtvis lekte jag med tanken på att låta förbereda Jimmy för en resa till Sverige. Att låta microchippa honom och låta honom genomgå den nödvändiga vaccinationsprocedur som krävdes för att föra in honom till mitt hemland. Att bada hans torra smutsiga päls och få den slät och skimrande, att klippa de alltför långa klorna och tvätta hans lite rinnande ögon. Att erbjuda honom chansen till ett nytt liv, ta hand om honom för all framtid…
Men tanken på att tränga in honom på Noahs Ark, på en hundgård tillsammans med femhundra andra hemlösa hundar kändes inte alltför lockande.
Här i Chanias hamn var Jimmy kung.
Den stoltaste hunden av dem alla.
Hunden som kände alla, men som ingen kände.
Ingen hade satt på Jimmy ett halsband och kallat honom sin egen. Han var sin egen.
Han var hela Chanias hund.
En av de oönskade nomaderna.
När jag såg honom lämna min sida för att på eget bevåg jaga iväg en ankommande moped, när han stormskällde mot mopedföraren som osäkert vinglade till med styret, då anade jag att jag såg Jimmy i sitt rätta element. Han var en aktiv hund som just nu hade en hel stad som sin arena, han levde i folkmyllret, andades livsglädje när han retsamt gjorde sina små utfall mot bilarna på den hårt trafikerade gatan.
Han höll sig inte till den trygga trottoaren utan kunde inte låta bli att gång på gång jaga bilarna med okynnet lurande i ögonen. Dagen skulle komma då han gjorde en felbedömning, då en förare skulle strunta i att väja och han hamnade under hjulen på en tung bil och bli lämnad att dö själv i sina plågor.
En alltför vanlig död för en hemlös stadshund.
Men tills den dagen kom levde han i nuet. Hemma hos mig eller hos någon annan skulle han kunna förtvina av tristess. För vilket liv skulle han kunna få i Sverige efter att först ha suttit i många långa månader och väntat på att få åka, mot det han levde här och nu?
Här var han Chanias kung. Inte skulle en sådan filur kunna nöja sig med aktiveringsleksaker från Dogman efter att ha levt sitt liv i ständig stimulans? Jimmy som var den stoltaste utav gathundar skulle lida av att få gå kopplad i Stockholms innerstad med någon som bestämde över honom och plötsligt avgjorde vad som var bäst för hans välbefinnande.
Här var han fri att gå och komma som han ville och jag var glad över att han för stunden valde att gå bredvid mig och ingen annan.
Jag lånade honom från Chania, Kreta, där vi gick bredvid varandra i stadens gränder i skymningen.
Nästa vecka skulle jag vara tillbaka i Stockholm.
Sådan var tidens gång, och Jimmy skulle åter bli namnlös tills dess att nästa turist gav honom ett nytt namn under sin semestervecka.
