Text och Copyright: Christine Angelique Leijd
Hushållet utökades i eftermiddags med ytterligare ett djur. En brunsvart hittekatt med variga öron. Det är en äldre katt som tiden har märkt med grå hårstrån invävt i den dammiga ovårdade pälsen. Den magra kroppen är full med skråmor och sår och när man stryker honom över pälsen känner man ett antal fästingar och svullna hudområden. Han har nog levt ett hårt liv och verkar nöjd med att bara få vara inomhus och bara vara. Precis som en hemlös uteliggare verkar hans blick förklara att han vet att ingenting är beständigt och att han är misstrogen mot en visad vänlighet, då det inte är något han tar för givet eller har fått i för stor mängd. Det var nog länge sedan han var en söt liten kattunge som en gång kanske köptes till priset av en krona tassen. Hittekatten sitter med stoiskt lugn och betraktar den nya omgivningen med trött blick.
Han ska inte stanna hos mig. Kanske anar han det redan, och undrar varför jag ens stannade bilen och plockade upp honom? Ja, varför plockar man upp en hemlös utekatt när det egna hemmet redan är fullt av djur, och man vet att man på rak arm inte kan trolla fram ett hem, eller ens ett jourhem, att den gamla skabbiga katten inte har alltför stor chans att bli vald på ett katthem, om man ens har möjligheten att bereda den plats på ett sådant?
Varför?
Det är ju dömt att misslyckats, att ge denna katt lite omvårdnad, mat och hopp om ett drägligt liv, för att sedan vara tvungen att dumpa tillbaka honom till det osäkra och farliga livet på gatan, utlämnad åt att klara sig på egen hand, tills döden möts i form av en bil som inte hinner eller bryr sig om att stanna när katten trött passerar en motorväg vid fel tidpunkt och fel plats, eller när den iskalla vintern långsamt fryser eller svälter katten till döds.
Vem bryr sig om det?
En hemlös katt mer eller mindre, den syns ju knappast i statistiken. När någon väl noterar den gamla utstötta katten är det för att få den bortforslad av kommunen, då den malätna och magra kattkroppen har mött sitt slutliga öde och luktar dåligt i sin slutliga dödliga förnedring. Då rings ett samtal och den tas med plasthandskar och knycklas ned bland källsorteringens sopnedkast.
Samhällets sopor, hittekatterna.
Jag kunde inte lämna honom. Jag kunde bara inte. När jag hade mött hans trötta blick och strukit den beniga kroppen över ryggen och sett de runda bruna tassarna med dess nedslitna klor och spruckna trampdynor, då kunde jag inte bara åka vidare och lämna honom bakom mig.
Jag tog honom med mig.
Hemma serverade jag honom Whiskas utan att möta någon som helst reaktion. Nästan autistiskt mötte hans ljusgröna ögon min blick, han satt alldeles stilla, utan att närma sig fatet. Efter någon timme satt han fortfarande still på samma plats, tankfullt tittandes ut genom fönstret. Jag lät honom vara i fred och vänja sig vid att vara mitt uppe i en lägenhet befolkad av två ivriga hundar och mina egna två katter. Han låg i fönsterkarmen och betraktade mig medan jag rumsterade om i kökets skåp och lådor och utfodrade de övriga djuren. Men en gammal katts trötta ögon låg han där tyst och bara följde mig med blicken. Misstroget, undrandes vart han var och varför han var där.
Jag hade inget svar på den frågan.
Det var inte jag som såg honom först. Det var min fästman. Hastigt stannade han bilen på vägen och frågade om katten han sett skymta i diket inte var vår egen Lady som kunde ha smitit ut hemifrån.
”Gå ut och hämta henne, Christine”, uppmanade han mig enträget. ”Kolla om det är Lady”.
Jag gick lugnt ut ur bilen och närmade mig kissen försiktigt samtidigt som jag småpratade med den. På avstånd var det verkligen Lady. Ladys trekantiga lilla ansikte med klargröna ögon och korta små öron. Samma lite omtumlade ögon och aningslösa glimt. Den fuktiga nosen och våta, lite rinnande ögonen.
När jag kom närmare såg jag att den påminde starkt om min honkatt men att den var mycket äldre och mer sliten och åtgången. Ändå fortsatte jag framåt och lyfte upp honom i famnen utan att han protesterade. Jag fick en känsla av att han var trött efter många års vandrande och att han för stunden inte hade kraft nog att säga ifrån och gå sin egen väg. För visst förstod han att hans egen väg var som en oändlig labyrint av hunger och värkande tassar och tillfälliga hemvister i väntan på sitt slutliga öde?
Jag bar honom försiktigt men stadigt i riktning till bilen och gled in på passagerarsätet med katten i knäet.
”Det är inte Lady, men det skulle kunna vara hennes farfar, de är verkligen lika varandra”
Ömt strök jag den gamla katten över den glanslösa pälsen och noterade automatiskt på vilka ställen fästingarna satt och att öronen var fulla med rinnande var.
Med smalnande ögon uppmärksammade fästmannen mitt påtagliga intresse för katten, ett intresse som han visste bara kunde resultera i en sak. Något som han inte ville vara med om. Utan att prata i klartext om det vi båda egentligen tänkte gick vi först som katter runt het gröt, ovilliga att få en konflikt mellan oss.
”Stackarn, han har massor med fästingar och säkert ingen som tar hand om honom”
”Släpp ut honom igen, han har kanske sjukdomar, det är nog någon pundares katt” parerade fästmannen snabbt.
”Han har varken halsband eller öronmärkning”
”Det är ju en skabbig strykarkatt, vi släpper honom i bostadsområdet där nu”
”Aldrig. En katt återvänder alltid dit han senast fick mat, och om det var på andra sidan motorvägen kanske han inte klarar det den här gången och blir överkörd och dör”
”Det här funkar inte. Det är inte realistiskt, du kan inte ta hand om alla dessa hemlösa katter också, förutom alla hundar du håller på med. Vet du hur många strykarkatter det finns här? Ska vi ta hand om allihopa nu? Va, va, ska vi det? Är det realistiskt? Och vart ska du hitta hem till dem då? Hemma hos oss kanske? Ovaccinerade skabbiga katter fulla med sjukdomar som ingen vill ha? Va, ska vi det? Inse Christine, att det g å r inte, hur gärna du än vill”
Fästmannens röst stegrades i takt med hans desperation. Han höll på att arbeta upp ett ursinne, som bara blev värre när jag inte gav med mig utan istället satt och klappade katten lugnande som spände sig beredd till flykt ut ur bilen med den täta spänningen.
”Jag ska inte ta hand om alla strykarkatter, jag ska ta hand om en katt, den här katten, ingen annan katt.”
”Aldrig. Den här katten kommer inte innanför våra dörrar. Aldrig. Vi har hela huset fullt med djur. Det finns inte en chans”
”Det gäller bara för en natt. Imorgon hittar jag någon som kan ta hand om honom tills jag hittar ett hem. Jag lovar. Det gäller bara en natt, en jävla natt. Jag släpper inte ut honom på gatan igen, det gör jag inte. Hellre tar jag in på hotell och bor där med honom under natten, det är inga problem, stanna bilen och låt oss gå bara!”
Styvnackat vägrade jag att ge upp och inte följa min instinkt, känslan som sade mig att det var ödet, och den här kattens sista chans och goda lycka att han varit snarlik lilla Lady, som gjort att vi stannat bilen. Nu fanns det ingen återvändo. Jag hade honom i famnen och de bruna runda tassarna trampade mig på låren när jag kände över den obefintliga magen och den beniga ryggen. Det fanns ingen liten bula över magen som förkunnade att det kunde vara en honkatt som var väntandes, utan det var ett kattliv det gällde att hitta hem till, och inte fem eller sju.
”Nej Christine, nu får det vara nog. Nu lyssnar du på mig. Den där katten ska inte hem till oss, det är bara så och det måste du förstå. Inte den katten, ingen annan katt, inget till jävla djur över huvud taget. Du ska se till att hitta hem först till de som vi har hemma, vi har en hel djurfarm hemma, och jag börjar att tröttna på det här!”
”Han ska hem till oss. Nu lyssnar du på mig. Det gäller bara en natt, och du har ingen rätt att besluta vad jag gör eller inte gör. Jag kommer aldrig att förlåta dig om du säger nej i det här fallet.
Titta på honom.
Det är en gammal snäll katt, han är mager och har fästingar. Du kan ju ändå inte mena att vi ska dumpa honom vid motorvägen. Och om du gör det så är inte du den person jag trodde dig vara, och då blir jag mer än besviken. Jag trodde att jag kände dig, Martin. Jag är förlovad med dig.”
Min röst darrade och den bröts av rörelsen och min förtvivlan över att han var så styvnackad. Jag visste ju så väl att det här rörde egentligen inte katten, att han var oroad och bekymrad över andra saker i sitt liv, och att katten bara var droppen som fick bägaren att rinna över.
Nu hade han parkerat på en grusplan och vi satt stilla bredvid varandra med den slingrande katten emellan oss.
Jag ville att han skulle vekna, så jag släppte katten som genast tog ett kliv upp på instrumentbrädan och vandrade vidare mot förarsätet där Martin ursinnigt satt stridsberedd. Fästmannen satt alldeles stilla och jag väntade på att katten skulle ta ett skutt ned i hans famn så att han skulle bevekas och bli redo att förhandla. Martin överlistade mig. Hans fönster var nedvevat och katten tog ett graciöst språng ut genom det öppna fönstret och landade på trottoaren utanför.
”Så, nu är han borta. Han drog. Kan vi åka hem nu älskling?” sa Martin bevekande med ett mildare tonfall.
Jag bara blängde på honom. Utan ett ord öppnade jag min bildörr och gick ut ur bilen. Jag såg den smala katten långsamt och planlöst gå sin väg från oss, som en smal strimma mot den grå asfalten. Utan framtid och trygghet gick han som en gammal nomad ifrån de skrikande oense människorna för att finna en fristad någon annanstans. Han hade nog gjort det många gånger och var luttrad och van. Han visste att han bara kunde förlita sig på sig själv.
Den ömkliga synen gjorde mig upprörd och jag började tyst att gråta.
Tårarna rann från mina ögon och mascaran målade svarta streck över kinderna. Min kropp skälvde till och jag var uppriktigt ledsen. Inte bara för just den kattens skull, utan för hela situationen, att det överhuvudtaget tvunget fanns hittekatter i ett så rikt och upplyst land som Sverige.
Fästmannen tog mig ömt tröstande i sin famn och kramade om mig, vilket gjorde mig ännu mera upprörd, och jag slet mig ur hans armar med en demonstrativ och talande blick på den hastigt avlägsnande katten.
Jag hulkade till och svalde hårt samtidigt som jag blundade med ansiktet fult och förvridet av smärta och besvikelse. Besvikelse över min fästmans reaktion på den katt jag ögonblickligen hade ömmat för.
Uppgivet vände jag ryggen mot honom och katten och lutade mig med ansiktet i händerna mot biltaket och grät. Jag hade ingen baktanke med det hela.
Jag hade kapitulerat. Kapitulerat för att bevara den harmoniska husfriden, kapitulerat på bekostnad av en strykarkatts liv.
Martin gjorde en häftig utandning. Han stönade till och gick med en kraftig suck i riktning mot katten.
”Kom kissemiss, kom kissemiss, kiss, kiss, missen, kom då…”
Jag började att torka mina tårar mot handryggen och vände mig långsamt om. Detsamma gjorde katten. Misstroget vände han sitt trekantiga lilla ansikte mot den närmande mannen och gjorde en hastig bedömning.
Han skyndade på stegen. Inte litade han på den här mannen som precis hade suttit och hytt med näven och orerande skrikit i bilen.
”Kom missemiss”
”Knappast! Missemiss på dig, din lömska människa” såg katten ut att tänka.
Strykarkatten sneddade hastigt över en cykelväg och halvsprang in under ett träd en bit därifrån. Där satte han sig, rådvill över vart han skulle ta vägen i den obekanta omgivningen.
Martin sprang tillbaka.
”Skynda dig nu då! Den sitter under trädet där. Ta den nu då! Snabbt innan den drar”
Jag var inte sen att följa uppmaningen.
Försiktigt gick jag emot katten samtidigt som jag övertalande berättade för den om hur många Whiskasburkar jag hade hemma, hur sköna fåtöljerna var och att jag tom hade en egen kattfoderautomat med ett aldrig sinande flöde av torrfoder.
Han gick förtroendefullt mig till mötes, men jag var för ivrig att fånga och lyfta upp honom, och då han var mer vaksam denna gång slant han ur mitt grepp och avvek.
Jag lät honom smita en bit från mig då jag instinktivt kände att han skulle fly i panik om jag satte kurs efter honom på en gång. Försiktigt gjorde jag ett nytt närmande och satte mig på huk och lekte med några grankottar för att göra honom intresserad av mig. Nonchalant började jag att prata med honom på nytt om vad farliga vägarna var här runt omkring och att min fästman egentligen var världens snällaste djurfarbror och var jättebra på att plocka bort äckliga fästingar.
”För fästingarna vill du väl inte gå omkring med heller?, det är väl lika bra att ta bort dom, va” lirkade jag med katten. Jag pratade rent nonsens, det spelade ju egentligen inte så stor roll vad jag sa, huvudsaken var att han lyssnade på mig och inte flydde.
Min fästman var nu aktiv medhjälpare i infångandet. Han hade med ens resignerat och kuvat sig för det oundvikliga, och ville nu att det skulle gå så snabbt som möjligt. Försiktigt smög han närmre oss med avsikt att spärra eventuella flyktvägar för katten. Jag såg honom i ögonvrån och fortsatte jollrandet utan att ta blicken från den avvaktande katten. Med de smeksamma orden till den spänt lyssnande katten bad jag Martin att stå alldeles stilla där han var. Efter ytterligare en mening var katten tillbaka bredvid mig och strök sig förtroendefullt mot mitt ben.
Vart skulle han annars ha gått?
Vips! Han var i min famn igen.
Lyckligt triumferande gick jag i Martins riktning. Jag bar den skabbiga gamla katten som om han vore högsta vinsten på ett lotteri eller som en kär efterlängtad vän. Han slappnade av i mina armar och förlitade sig på att jag skulle ta hand om honom.
Och det ska jag.
På något vis så ska han få leva sina sista dagar på ett värdigt sätt. Jag kommer personligen att bekosta en veterinärundersökning, vitamininjektion, vaccinering och öronmärkning, avmaskning och avlusning, precis allt som krävs för att få honom i så bra skick som möjligt.
Någonstans finns det ett hem som väntar på just honom. Det är den övertygelsen som jag har inom mig, det jag brinner för, hoppet för att alla djur kan få ett eget hem, om vi alla bara hjälps åt, och inte bara känner flyktigt medlidande utan även konkret försöker att åstadkomma en förändring, något handgripligt. Att man gör något även efter att den ständigt återkommande debatten om sommarkatterna för tillfället har tystnat i medierna.
Nu har jag en brunsvart hittekatt i min fönsterkarm. En skabbig strykarkatt med variga öron, och mitt lilla mål för just den här individen är att få honom att vakna ur sin med åren tilltagande apati och få honom frisk, välskött och älskad i ett eget hem.