Efter ett ofrivilligt uppehåll på nästan 10 år känner jag att det är dags för en nystart i mitt bloggande. Jag saknar ju att blogga! Men den välbesökta blogg jag hade på en annan plattform , där jag skrev under flera år i dagsboksform med många bilder den försvann när plattformen bytte ägare. Allt bara suddades ut. Det kommer inte att få hända igen, därför väljer jag nu att starta om ifrån scratch på en egen domän.
Min vardag har förändrats en hel del sedan jag bodde på heltid på lantstället. Bloggen kretsade mest kring mina högst bortskämda höns, upp till 8 katter då jag tog hand om hemlösa katter, och olika jourhundar som bodde hos mig i omgångar medan de fick tränas och bli färdiga för nya familjer. Till slut blev torparlivet för kallt och för eländigt för Stockholmskan som kom tillbaka till stan och den ytterst tålmodige fästmannen. Han som åkt 25 mil enkel resa för att hälsa på sin kvinna, i ur och skur under 6 års tid. 
Han som levererade sockerfri restaurangmajs i grossiststorlek till brahmahönsen och som stod ut med att jag ignorerade honom på självaste julafton då jag var fullt upptagen med att kläcka fram kycklingar. Kycklingar som ockuperade ett helt sovrum tills de blev stora nog för att förflyttas till de vuxna hönsen.
Nu bor vi permanent i Hammarby Sjöstad men tillbringar mycket tid på Grantorp. Där är det nu renoverat och bättre än någonsin. Det går inte att jämföra med när jag envetet bodde där, tills det blev en extra kall vinter i Dalarna och det var 25 minus ute flera dagar i sträck samtidigt som den torra veden tog slut där jag bodde. 
Och ingen lastbil kunde köra in på den lilla hala skogsvägen och leverera mer. När elen började konstra så jag till slut bara hade ett fungerande element i sovrummet och det var 10 plusgrader på nedre botten när jag gick upp, och vattnet var sedan länge helt fryst…. då var det dags att ge upp den livsdröm som jag för några lyckliga år ägde helt och levde i. I skogen där tiden står stilla och mindfulness är inbyggt i väggarna. Här är det 23 grader och fjärrvärme mitt i vintern. Men jag blir då och då nostalgisk och känner av hela mitt väsen att jag vill tillbaka till min skog, äntligen skaffa de där afrikanska dvärggetterna, odla min egen potatis och bara dra mig tillbaka från omvärlden. Men det kommer inte att ske. Nu eller kanske aldrig.