Han hette Strix
Strix var en strävhårig tax som var min första hund. Ja, han var egentligen inte min, då han var ägd av någon annan, men i mitt hjärta var han min. Jag vet inte exakt hur gammal jag kan ha varit då jag först lärde känna Strix. Jag kan gissa på att jag var åtta eller nio år. Min pappa var allergisk mot just hundar men familjen hade en uppsjö av precis alla andra djur, som kaniner, marsvin, hamstrar, brevduvor, omhändertagna vilda fåglar mm. Men det var hundar jag alltmer drogs till och jag hälsade alltid på grannarnas hundar och frågade om jag fick rasta och fotografera dem, ett intresse jag har kvar än idag.
Det är svårt för mig att beskriva hur Strix var som hund nu i efterhand. På den tiden jag kände honom var det så självklart. Det var som om han inte vore hund, utan något närmre mig, han var Strix. På den tiden talade jag inte i termer som ranghög eller kontaktsökande, utan alla djur jag mötte var sina egna individer, och Strix var just Strix.
Flera dagar i veckan hämtade jag Strix efter skolan. Han älskade att se mig och visade det tydligt. Ibland ringde jag upp hans ägare och frågade om lov, andra gånger hade vi gjort upp om att jag skulle hämta honom när de inte var hemma. Jag var en mycket plikttrogen och ambitiös hundvakt och misskötte inte mitt självpåtagna uppdrag. När jag hämtade Strix var det inte för att ta en promenad runt kvarteret. Nej, Strix och jag var ute i flera timmar tillsammans, ofta mycket långt hemifrån. När vi var ute var det han och jag. Ibland sprang han efter en hare och var borta väldigt länge, men tålmodig som bara ett barn kan vara knatade jag ihärdigt runt i skogen och letade tills vi återfann varandra.
När Strix och jag lärde känna varandra var han en jakthund. Hans husse jagade och var beroende av en bra grythund. Husse berättade ofta hur duktig Strix nyligen varit, beskrev jakterna och visade trofeérna på väggen. Ibland följde jag med på utställningar och gick och visade upp Strix och såg att han fick priser och rosetter. Men det var inte något som roade mig.
Under våra år tillsammans fick Strix lära sig både att sitta, ligga och rulla runt och ligga död på mitt kommando. Han var också förtjust i att delta i min egen påhittade agility som var inspirerad av ponnyhoppningen. I skogen nedanför min skola tillverkade jag alldeles själv en egen bana av grenar, stenar och stammar. Flicka och hund sprang ivrigt över sina hinder tills vi var alldeles genomvarma och röda om kinderna. Ibland frågade jag Strix matte om lov och hade då Strix över natten eller en hel helg. Då sov Strix i min säng. Jag var noga med att blöta upp hans torrfoder med vatten och tog kärleksfullt hand om honom och köpte egna hundborstar på hästaffären som även hade lite hundsaker.
Strix var min vän i vått och torrt, även när jag var ledsen eller sur. När jag var oense med någon i familjen kunde jag på nioåringars vis ligga på hallgolvet och sura för att försöka få min vilja igenom. Då kändes det bra att Strix lojalt lade sig bredvid mig och i min fantasi sympatisurade tills jag blivit på bättre humör
Egentligen borde Strix ha varit min hund. Den envisa jakttaxen och jag var så oerhört nära varandra. Strix var inte lycklig i sitt eget hem. Kanske var det därför han hade så lätt att ty sig till mig och gjorde allt som jag bad honom om. Jag kan inte i efterhand uppriktigt förklara varför, men Strix, som var så glad och svansviftande i vårt hem, var inte samma hund i sitt eget hus. Jag minns att han morrade åt alla i hushållet men vet inte riktigt varför. Han måste av någon anledning ha känt sig osäker, men bodde där då han var en så duglig jakthund. Själv såg jag aldrig den sidan av min älskade vän.
Med åren blev jag äldre och kom in i tonåren. Umgänget med Strix var inte lika intensivt då jag började att få fler intressen och annat hägrade. Tiderna för våra långpromenader tillbringade jag alltmer i stadens ridhus där jag satt i spiltan hos det bruna stoet Carola. Efter ytterligare några år var mina stunder med Strix mer sällan då fritidsgårdar, discon och ett väckt intresse för fjuniga tonårskillar kommit emellan oss. Livet för en växande tonåring innehöll så mycket nytt och spännande att det blev svårt att hinna med sina hormoner. När jag var 16 år flyttade jag ännu närmare Stockholm och stadens pulserande nöjesliv.
Jag erinrar mig en svag olustkänsla som nu följde efter besöken hos Strix. Hans omedelbara glädje att se mig, och sorgen när jag gick. Mina runda barnögon hade nu en annan, mer medveten blick och de långa ögonfransarna var målade med klumpig mascara. Jag minns hur vuxen jag kände mig nu när jag hämtade och lämnade Strix, men att han nu inte längre var medelpunkten i mitt liv. Och det, fastän jag nog fortfarande var lika viktig för honom.
Jag kände mig förlägen när jag ringde och frågade efter Strix eller kom för att hämta honom. Jag var nu äldre tonåring i en ålder då mycket var pinsamt. Ändå kunde jag inte hålla mig borta då jag samtidigt var ett barn i en ung kvinnas kropp. Jag tyckte att det vid varje tillfälle förflutit alltför lång tid emellan, och njöt fortfarande av att få lufsa själv i skogen med min vän och få vara mig själv.
Vid ett besök i Strix hemstad stötte jag oplanerat ihop med Strix matte vid en busshållplats. Jag hade nu flyttat, sökt mitt första arbete över sommaren och trevande inrett en liten lägenhet i andra hand. Bilden av Strix hade bleknat lite även om det gjorde ont att ha kommit bort från varandra. När jag nu såg Strix matte frågade jag ivrigt, men samtidigt skuldmedvetet efter hur Strix mådde. Jag minns inte hur hon berättade det, annat än att de avlivat honom för att han bitit efter någon i hushållet.
Än idag har jag svårt att minnas hur jag reagerade eller vad jag sade själv. Antagligen blev jag så chockad. Jag trodde nog att Strix alltid skulle finnas där i sin hundgård utanför det röda tegelhuset. Sitta där och vänta på mig. Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att han skulle få dö frisk för att han visat att han inte trivdes i sin familj och för att de använde metoder som jag numera vet är gammeldags och förlegade.
Han trivdes hos mig. Det är därför jag hela mitt liv kommer att känna att jag svek Strix. Jag fanns inte där för honom när han behövde mig medan han alltid var där för mig. Kanske skulle han ha kunnat leva sina sista år tillsammans med mig som han dyrkade? Han var så viktig i mitt liv, och jag i hans. Ändå tappade vi bort varandra.
I sitt hem var han bara en jakthund men tillsammans med mig blev han Strix för många år. Sedan när jag gradvis försvann ur hans liv blev han bara en jakthund i mängden på nytt.
Jag önskar så väl att det kunde finnas något sätt att förklara det för Strix, varför jag lämnade honom i sticket. Förklara hur skamsen jag kände mig för att det gick längre tid mellan mina besök och att jag kände mig som en skurk när jag såg hur översvallande glatt han ändå tog emot mig. Jag försöker att trösta mig med att han fick min helhjärtade uppmärksamhet under flera år, men det räcker ändå inte. Det är ingen mening som duger i mina egna öron. Ibland önskar jag mig tillbaka i tiden, att jag fick en enda eftermiddag till i Strix sällskap. Att han fick sova bredvid mig en enda gång.
För mig var Strix inte en vanlig strävhårig tax utan min bästis. Han var klok och läraktig. Jag lärde honom att ligga död och andra meningslösa saker, och han lärde mig var kamratskapet mellan hund och människa betyder. Han visade mig att även hundar kan ha känslor och vantrivas i sina hem och själva välja en människa de litar på och vill vara nära. Strix valde mig. Och därför kommer jag aldrig att komma över att jag inte var i hans närhet när han oförtjänt somnade in.
Varför jag ändå berättar det här, som fortfarande är förenat med sådan smärta för mig, det är med tanken på att Strix död inte ska vara förgäves. Om någon som läser Strix och min historia och genom det får en tankeställare och ändrar en annan hunds liv till det bättre, då har han inte levt och dött obemärkt. Sensmoralen är nämligen att hur engagerad och djurintresserad en nioårig flicka än kan vara så kan man inte stanna hennes utveckling genom att köpa en hund. Och den som ger efter för tjatande barn och köper en valp ska tänka på att den hunden förtjänar lika mycket uppmärksamhet och kärlek på äldre dagar som när den underhöll barnen som unghund.
Min mamma var en klok mamma. Hon hade själv varit tonåring och avrådde mig när jag vid femton års ålder tjatade om att jag ville ha en cremefärgad afganhund. Då hade jag ändå visat under flera års tid att jag kunde ta ansvar, både för mina egna djur och andras. Ändå var hon förnuftigt styvnackad. Vad skulle jag ha gjort med en stackars afganhund, köpt av ett flickebarn för sitt utseendes skull? Jag hade aldrig klarat av det, utan hunden skulle ha levt ett försummat liv, ensam om dagarna när min mor arbetade med risk att jag lämnat den bakom mig när jag likt andra unga kvinnor sökt min egen väg i livet. Nu lämnade jag ju bara min kära mamma en klase med fullvuxna tama stora råttor när jag begav mig hemifrån, och sedermera flyttade utomlands.
Det finns fullt med hundöden som Strix. Och det är med honom i bakhuvudet jag hjälpt hundar till nya hem när de har hamnat fel. För jag vet hur underbar en hund kan vara när den bara byter miljö och hittar rätt familj att leva i. Jag kommer aldrig att få tillbaka Strix, men jag kommer alltid att minnas honom med tårögd vördnad. Han gav mig inträde till hundarnas förlåtande värld, där viftande svansar alltid välkomnar hur dåligt man än har betett sig.
Nu har jag hjälpt djur, som någon borde ha hjälpt honom. Friska djur ska inte avlivas, de ska omplaceras till rätt hem.