Jag träffade Lycka första gången när hon var 5 månader. Hon var då en väldigt rädd hund med en trasig bakgrund, och det skulle ta ett år innan hon frivilligt tog kontakt med en främmande människa. Men det fick ta den tiden, och hon fullkomligt blomstrade när hennes självförtroende växte. Lycka hade inget föremålsintresse, men kunde göra precis allt för hundgodis eller tugg. Till och med bryta sig in i vår Volvo och med tänderna slita upp hela panelen när vi hade glömt en påse nötlever i handskfacket och hon satt själv i bilen. 🙂
Lycka var en oerhört rolig hund att träna. Hon gnistrade till och blev så himla glad för alla sina belöningar, att få göra rätt, att jag hela tiden fick höja ribban och ge henne allt fler utmaningar. Hon var hunden som bara gick från klarhet till klarhet och bemästrade all dogparkour innan det ens fanns sådana kurser. Vi tränade avancerade balanskonster vart vi än var, och det räckte med att jag tittade mot ett träd så bad hon om lov med blicken, för att sedan med träffsäkra tassar klättra uppför den mest branta stammen. Hon hade fullt fokus på mig vart vi än var, och var en klippa på att läsa kroppsspråk.
Lycka var en hund som alla tyckte om eftersom hon var mjuk och fin i kontakten och tyckte om att bli klappad och sakta ömt slickade ens hand. När hon blivit trygg älskade hon människor. Men inte översvallande utan hon var alltid mjuk och riktigt rar men visade alltid att hon var tillgänglig genom en intensiv fokuserad blick som naglade fast folk tills de kom fram för att hälsa.
Hon fungerade i alla miljöer, med alla människor och med alla hundar.
Filmen nedan visar det, när vi var inbjudna som Charity på en Nordic Furry Convention! Hur många hundar kan hantera detta? 🙂
Inom Hittehund använde jag henne konstant i utvärdering av andra hundar, just för att hon hade ett så otroligt bra hundspråk och lugnade ned stressade hundar. Hundar som gjorde utfall, hundar som hade svårt att läsa andra hundar, hundar som hade resursförsvar, precis alla hundar fungerade med Lycka.. Lycka älskade också att vara med på olika event och hundmässor. Hon var en stadshund som tyckte om liv och rörelse och intryck och som tyckte det var urtrist på landet.
Vi gick naturligtvis massor av kurser och vår sista kurs bokade jag när hon fyllt 14 år. Vi fick tillbaka ett mail där arrangören undrade om jag menade 14 månader på den anmälda hunden. Men Lycka hade ett rörligt intellekt och ville bli stimulerad och älskade egentid när det bara var hon och jag. Jag lärde mig väldigt mycket av att ha en liten Lycka i mitt liv. Just hur viktigt positiv förstärkning är för en vek hund, och hur stort värde aktivitet och inlärning har för en rädd hunds utveckling.
Eftersom hon var en smart hund som hade en förmåga att tänka i flera steg älskade hon att jobba tillsammans med Nina Ottossons olika aktiveringsspel, där hon var en stjärna såklart. Som de flesta av mina hundar tyckte hon även om blodspår, men där hon riktigt glänste var genom sina avancerade balansövningar. Vi fick hela tiden gå ett snäpp högre eftersom hon fullkomligt bemästrade alla delar av sin kropp. Så till slut fick vi köra balans på hög höjd i kombination med cirkustrick. Gud vad förbipasserande stirrade när en hund lugnt satt 4 meter upp i luften viftandes med tassen utan att bry sig om publiken.
Lycka var mer än bara en hund. Det var så tufft att skiljas från Lycka som fick en snabbväxande elakartad tumör när hon fyllt 14 år.