Gorm, fina Gorm. Du har lämnat sådana spår i mitt hjärta… Min stora magnifika hund. Gorm var en ca de bestiar, och en väldigt vacker och fin sådan med en djup själ. Han blev fri när jag köpte torpet och vi flyttade ut i skogen tillsammans. I stan var det många som var rädda för honom enbart för att han var stor svart och lite klumpig. Han var som en stor scooby-doo som ville så väl, men det var ingen som såg att han var en liten hund i ett stort format.
Han var en galen unghund på 1,5 år när han kom, men utvecklades till en härlig hund som blev 12 år gammal.
Gorm var lite burdus, klumpig men ofantligt snäll och var trevlig både mot människor och djur. Han hade genomgående under hela livet en väldigt trevlig inställning till andra hundar och jag kunde alltid lita på honom när jag tog hem en hemlös hund tillfälligt.
I skogen levde Gorm ut och blomstrade. Han njöt verkligen av att leva ett fritt liv i skogen och att vandra i skogarna kring torpet.
Han var hunden som bar sina klövjeväskor med stolthet och som de andra hundarna alltid följde blint.
På vintern gick han alltid först i oplogad snö och banade en väg för oss andra. Gorm älskade skogen, och han njöt ofta av att bara sätta sig bredvid mig när jag pausade på en stubbe på en höjd, där han bara satt och blickade ut över landskapet.
Han hade ett lugn inom sig, men ändå alltid redo för aktivitet.
Gorm var allround, han älskade agility och blodspår och var alltid djupt fokuserad när han fick lära sig konster och trick.
Med den här stora hunden i sängen och de två mindre som levde i hushållet samtidigt blev det tvunget att skaffa en 90säng, men han låg ändå precis intill på nätterna. Man kunde ligga och krama Gorm i sked precis som en människa och han luktade alltid så gott när man borrade ned näsan i hans päls.
När Doris kom in i mitt liv många år senare var det välbekant att ha en stor ståtlig hund vid sin sida.