Doris, min glada hungriga ponny till hund! 75 % grand danois och 25 % rottweiler. Det är garanterat den största hund jag har levt med, och vi fick många år tillsammans trots att hon kom in i mitt liv vid 5 års ålder. När Doris blev min fosterhund hade vi staffen Neo och blandrastiken Lycka. Det var ju en bordercollie jag skulle ha nästa gång, men ödet ville annorlunda. 🙂
Doris när hon kom till oss i november 2016. Pga förra mattes sjukdom hade hon inte fått den motion hon behövde vilket resulterade i en tung överviktig hund med ledproblem.
Doris efter 3 månader hos oss.
Doris blev kvar på ett så självklart sätt, och det var en riktig utmaning. Hon kom ju i november och det blev snart is och snö på gatorna och där skulle vi ha hundmöten mitt i hundtäta kvarter. Innan Doris kom till oss hade hon en dålig omplacering med flera schäfrar, och hon var rädsleaggressiv, inte bara mot schäfrar utan mot alla hundar. Liten som stor, oavsett ras eller avstånd.
Men jag gillar hundträning! Hon hamnade helt rätt!
Så vi började på det avstånd som fungerade innan hon gick upp i varv. Det var 100 meter. Närmare andra hundar stod hon på 2 ben och hade fradga i mungiporna och råskällde som Cujo. Mer än en person vände sig om. Och det var så förbaskat halt ute så det kunde gå väldigt fel på alla isfläckar. Men vi fick börja med råa grytbitar och en portion träningsmotivation hos mig. Från början tog hon inte ens rått kött och hon var väldigt tung att hålla i kopplet när hon slängde sig fram som en furie. Men om det är något jag har så är det tålamod.
Ut med en hungrig hund som inte fått frukost, ut och leta hundar, och sedan skvallerträna. Jag älskar skvallerträningen eftersom man verkligen samarbetar med hunden och alla hundmöten blir positiva så länge man börjar på ett rättvist avstånd. Det går inte att bry sig om omvärldens blickar, eller förståsigpåare som kommer fram och rekommenderar ett stryp och ett hårdare handlag. Jag vet att när man ska ändra en hunds tankar och beteende behöver man hitta något som hunden vill samarbeta kring, inte dominera den tillfälligt.
Och snabbt kunde vi närma oss andra hundar. Schäfrar gick aldrig. Doris gick upp så otroligt i varv när hon såg en schäfer, om så det bara var en schäfersvans, men hon försökte aldrig bita sig fri eller bita mig i armen, hon fick bara ragg och ridge över hela ryggen och vrålade rakt ut. När hon kom till oss hade hon halvläkta bitmärken över hela ryggen efter flera schäfrar som gjort en gemensam attack på henne. Och det där satt verkligen i. Men så fort Doris märkte att hon kunde skvallra på hundar och få en belöning gick det otroligt bra.
Vi behövde aldrig anlita extern hjälp utan hon svarade så oerhört bra på positiv förstärkning. Hon älskade att samarbeta och bli förstådd, och det gick åt otroligt mycket godis under de år jag hade henne vid min sida. För det var inte så att skvallerträningen avtog när hon var bekväm kring andra hundar, utan varje promenad sedan hon lärt sig att skvallerträna fick belönas livet ut.
Doris var otroligt rolig att träna med. Vi gick mycket hundkurser tillsammans och varierade oss när det kom till aktiveringen. Hon blev så otroligt väl fungerande att hon kunde hälsa på alla hundar i koppel eller löst, och kunde socialisera med alla – utom schäfrar. Hon kunde vara lös på ett hundrastningsområde i flera timmar och funka med alla hundar, sedan om en schäfer kom inom synhåll drev hon den över hela Gärdet med frenesi.
Vi långvandrade med klövjeväskor så ofta och så länge. Vi kunde gå två mil, och det gick strålande, så länge hon fick mellanmål utmed vägen. Pasta eller ris som bas kokad i köttbuljong med köttbitar i, det var en viktig ritual för henne när vi gick långt att när jag pausade och åt skulle hon göra samma sak. Doris fullkomligt älskade mat och godis. Hon var även en tjuv. Hundarna är ju så sällan ensamma, men hon älskade att bli lämnad ensam, för då gick hon på rånarstråt. Det var det bästa hon visste att se om det kunde finnas en kvarglömd limpa på köksbänken!
Grand danoisen i henne ville ju vara bekväm, så hon låg alltid som princessan på ärten på mjuka kuddar, och jisses vad man ibland fick övertala henne att gå ut. bland var jag tvungen att koppla henne i soffan eftersom hon vägrade gå mot ytterdörren. Sedan när hon väl kom ut blev hon ju pigg och glad. Hon var bara så motvillig att lämna sköna mjuka bäddar.
Doris var en hund som väckte uppmärksamhet överallt. Hon älskade människor och skulle kunna ha sålt mig för en smörgås. Hon tryckte sig alltid tätt intill främlingar och var totalt tillitsfull, särskilt mycket tyckte hon om personal i djuraffärer.
Doris älskade när vi cyklade och hon fick galoppera bredvid cykeln och verkligen sträcka ut. Då gnistrade hennes ögon!
På landet var hon ute på tomten när jag var ute, men inte alltid, utan oftast stod hon tryckt mot ytterdörren och skällde för att bli insläppt trots fint väder, hon ville in till en skön säng eller soffa. Och som hon sov i sängen! Vi var ju ute så pass mycket att hon blev trött i lederna efter 15-20 km om dagen, och Doris avskydde om någon kom emot henne i sängen och väckte henne om hon sov. Då morrade hon och gjorde skenutfall i sängen för att markera, men aldrig mot mig. Så för husfridens skull sov husse på soffan om vi hade långvandrat, så Doris fick sova ut i fred.
Doris var vital och pigg upp i hög ålder. Hon fick elakartad cancer, men jag lyckades se den snabbt då tumören växte väldigt fort, och min veterinär fick bort allt. Men efter att hon hade fyllt 11 år började hennes hjärta ge sig tillkänna. Hon hade en sista fin sommar med mig på landet, men sedan ändrade hon beteende och blev kraftlös och tappade aptiten. Hon blev 11,5 år, och det är hög ålder för en så här stor och fin hund. Doris hade en väldigt stark personlighet och gick inte genom livet obemärkt.
