Nu har jag precis rest mig efter 15 minuter. Bara vila. Jag satte på lugn musik, lade mig ner och gjorde… ingenting.
Egentligen hade jag tänkt sätta mig vid datorn. Jag hade exakt två timmar på mig och ganska mycket att beta av. Men jag var så otroligt trött. Den där tröttheten som inte går att tänka bort.
Och då slog det mig – vad hade mamma gjort?
Min mamma var så noga med återhämtning. Mindfulness innan det ens var ett ord alla använde. Sista åren sa hon ofta att hon hade legat och mediterat. Det var en så naturlig del av hennes liv. Jag tror inte att så många riktigt förstod vilken välgärning det faktiskt var för henne.
Det gav henne energi. På riktigt.
Hon var också noga med att stänga av världen ibland. Bokstavligen. Ingen telefonsignal. Ingen som kunde nå henne. Och det var nog nödvändigt. För hon hade människor runt sig som tog mycket energi. Som behövde prata, ventilera, få ur sig – ofta utan att ge så mycket tillbaka.
Till slut hade hon inget val. Hon behövde stänga av för att orka.
Folk tyckte nog att hon isolerade sig. Men det var inte det. Det var hennes sätt att överleva. Att få må så bra hon kunde, på sina villkor.
Och jag vet att en av anledningarna till att hon orkade ha kontakt med mig var just att det aldrig fanns några krav. Jag behövde inte att hon alltid svarade. Jag krävde inte hennes tid, hennes energi, hennes lösningar.
Så idag gjorde jag som hon.
En liten micropaus. En ansiktsmask jag hittade i en låda. 15 minuter med musik och ett alarm.
Och det är nästan löjligt hur stor skillnad det gjorde.
Nu sitter jag här igen. Inte lika trött. Lite mer klar i huvudet.
Ibland är det faktiskt inte mer komplicerat än så. Jag saknar min mamma något enormt. Det finns så mycket jag fortfarande vill säga henne, så många lärdomar hon gav mig som jag vill uttrycka tacksamhet för. Fina värderingar som hon gav mig.
Det var så många som inte kunde nå mamma som tyckte att det var konstigt. Att det var ett udda beteende att hon till slut levde med ringsignalen avstängd. Men det var också ofta samma personer som, utan att kanske förstå det själva, bidrog till att hon behövde ha det så – för att slippa bära andras oro och problem hela tiden.
Och det gjorde ont i henne. Att veta att människor kunde bli arga eller besvikna över att hon inte svarade, eller inte ringde tillbaka. Att hon inte passade in i bilden av en “normal mormor” som alltid är tillgänglig, som alltid orkar, som alltid finns där utan gränser.
Men det var ju så mycket mer än så.
Jag tror att för att förstå en människas agerande behöver man ibland stanna upp och faktiskt fundera över varför. Inte bara döma det man ser på ytan. Och kanske också våga se sin egen del i det.
Min mamma var en av de mest sociala personer jag har mött. Det ligger i mig också, jag känner igen det och hon gav mig det i arv. Men hon kunde inte leva ett socialt liv där priset var att alltid vara tillgänglig för andras behov, särskilt när det handlade om att gång på gång ta emot utan att få något tillbaka.
Det finns något väldigt sorgligt i att en människa som egentligen älskar kontakt och närhet till slut måste dra sig undan för att skydda sig själv.
Det ironiska är att hon, som egentligen inte alls var en ensamvarg, till slut behövde skapa ett liv som liknade det. Inte för att hon ville, utan för att hon behövde. För att slippa krav, förväntningar och den där känslan av att bara vara en plats där andra tömmer sitt, utan att någonsin fråga hur hon själv mådde.
Och kanske är det just där jag känner att hennes lärdomar landar som starkast i mig idag. Att återhämtning inte är en lyx. Att gränser inte är elaka. Att tystnad ibland är det mest kärleksfulla man kan ge sig själv.
