Ifall man vill ha en variation av olika fåglar i sin trädgård kan det vara bra att veta vem som äter vad. Här presenterar jag några av våra vanligaste besökare i trädgården.
Talltitan är en mycket pigg och ofta orädd besökare i trädgården. Det är en liten mesfågel på ca 12 cm med svart huvud och gråaktig kropp. Den finns ofta i barrskogar med äldre tallar. Man känner igen den på sitt läte thi-thi-thäää-thääää. Talltitan hämtar inte så många frön åt gången som entitan utan är lite mer kräsen och fröna göms ofta på en gren för vidare transport till vinterförrådet. Talltitan hackar ut ett bohål i ett murket träd eller i en stubbe. I naturen äter den insekter, fjärilslarver, spindlar, samt bär och granfrön.
Äter gärna: talg, solrosfrön, nötter
Talgoxen är orädd och kan på hösten knacka på vårt gamla trähus med sin näbb för att hitta gömda insekter, det är en born överlevare som de flesta känner igen. Talgoxen är en ganska tugg besökare på fågelbordet och tar för sig av vad där serveras. Det är den största av de europeiska mesarna med sina 12,5-14 cm, och den första som hittar uppsatta holkar och försvarar dem mot andra spekulanter. Sommartid har talgoxen lätt att hitta föda, de hoppar ofta runt i träden där de fångar spindlar och insekter genom att snappa åt sig dem från löven. De är allätare och de äter både gräshoppor, tvestjärtat, flugor, myror, skalbaggar, bin, getingar och nattsländor mm. När de har ungar brukar de utfodra sina ungar med fjärilslarver.
När det är kallt att färre insekter finns att tillgå övergår talgoxen till att dryga ut kosten med frön och bär. När det är riktigt kalla vintrar kan de behöva äta upp till 44 % av sin vikt i tex feta solrosfrön. Ofta ser man ett helt gäng med både talgoxar och andra mesar som gemensamt födosöker tillsammans i snön.
Äter gärna: Talg, solrosfrön, späck, nötter, solrosfrön, hampfrön, bröd, fettkakor, talgbollar och torkade mjölmaskar
Pilfinken bildar livslånga äktenskap med sin partner och många förväxlar den med vår vanliga gråsparv. Den uppskattar faktiskt hirskolvar och uppskattar de fettkakor jag har gjort där merparten av fröerna är hirs. Ofta kommer en hel flock med pilfinkar som helst inte konkurrerar vid fågelbordet utan de föredrar att äta på marken och söker upp de fröer som har ramlat ned. De är inte lika vanliga i mina fågelholkar utan vill helst bygga bo under takpannorna eller överta ett övergivet fågelbo. På sommaren kan man se dem äta fröer ute på åkrarna men på vintern kommer de ofta i stora mängder för att kalasa vid fågelborden. Det är en något oansenlig fågel men ändå trevlig att betrakta.
Äter gärna: Åkerfrön, hirs, hampfrön, solrosfrön, jordnötter
Nötväckorna är fåglar som sällan lämnar sitt revir och vi har ett antal som man kan se hur de kryper nedför trädstammen på lönnen för att hämta frön och nötter. De är vanliga trädgårdsfåglar och mycket tacksamma att mata. De lägger upp ett lager på hösten och i hög fart kommer den och laddar in frön i hela näbben för att sedan försvinna, för att sedan strax återvända efter mer. Den är rätt så tuff trots sin storlek och roffar åt sig det den vill ha och fröna kilar den in i sprickorna i barken. De är mycket orädda och det är mycket roligt att se dem.
Äter gärna: Hampfrön, solrosfrön, jordnötter, russin
Nötskrikor låter verkligen förskräckligt, de skränar oerhört så fort de har blivit rädda eller skrämda. De är oerhört vaksamma men när de väl känner sig trygga på en plats kommer de i stora gäng och fullkomligt skövlar fågelborden. De äter nästan besinningslöst vad de kommer över, om det så är havre utlagt till rådjuren, kokt ris, brödbitar eller favoriten nötter. Det är en kråkfågel som är vacker att se på med sina vackra färger men det blir alltid genom fönstret. Den är så pass skygg att den flyr bara den uppfattar rörelser innanför fönstret. Den äter till och med fågelägg eller fågelungar om den kommer över. När jag lägger ut nötter till ekorrarna kommer de inom några minuter redo att hamstra allt de kan. Eftersom den äter vad som bjuds försöker jag utfodra den med ett enormt smörgåsbord en bit ifrån de andra fågelborden eftersom småfåglarna inte är så förtjusta i att dela plats med denna skränande flock.
Äter gärna: Nötter, ekollon, frön, bröd, kokt ris, kokt potatis, havre, bröd, fettkakor
Hackspetten är ett fint tillskott i trädgården. De kommer snabbt svävande genom luften så fort det bjuds på smör inkletat på trädstammen, på talg eller späck uppfäst på en stam. Mycket fredliga fåglar som äter det fetaste de kan hitta. En rätt så skygg fågel som man inte kommer så nära som småfåglarna. Plötsligt dyker den upp och äter ivrigt med sin långa näbb. Om de inte blir stödmatade lever de sommartid till större delen på spindlar, skalbaggar, myror, termiter och larver. Det är en mycket nyttig fågel att ha i trädgården eftersom de hackar hål i träd och fiskar ut sina byten
Hackspettar lever till största delen av spindlar, insektsägg och insekter, som skalbaggar, termiter, myror och larver. Många hackspettar fångar sin föda genom att med näbben hacka hål i träd och fiska ut bytet med sin långa, taggiga tunga. På vintern lever den främst av frön som den hackar ut från kottar av barrträd.
Äter gärna: Talg, jordnötter, solroskärnor, fettkakor, smör, späck, jordnötssmör, skalade valnötter och pekannötter.
Koltrastarna ser man hoppa jämnfota på marken och de blir mycket nöjda om man lägger ut några halvruttna äpplen som de kan picka i sig med god aptit. De överger trädgården om maten uteblir så om de ska stanna får man lägga ut deras föda på marken regelbundet. Koltrasten sjunger oerhört vackert, melodiskt och kraftfullt, särskilt på våren. De börjar sjunga tidigt på morgonen före soluppgången och melodierna hörs vidsträckt och sedan stämmer flera arter upp sin sång. Tidigt i maj och i juni sjunger den även väldigt sent om kvällarna till och med efter skymningen. Från mitten av maj kan de även äta frukt som jordgubbar, senare även fläder, hägg, körsbär mm.
Koltrasten är allätare och äter främst animalisk föda när den hittar sin egen föda. De äter ett stort utval av daggmaskar, insekter, skalbaggar och myror. De gillar även spindlar, iglar, tusenfotingar och kan även sätta i sig små ödlor, svamp, möss eller näbbmöss. Den animaliska födan är viktig under tiden de häckar. När tillgången börjar att avta äter de även bär och fallfrukt och det är då de främst kommer till trädgården. De rår inte på äpplet när det är hårt utan väntar tills det är mjukt och de äter även gärna rönnbär om hösten. Till skillnad från andra trastfågelarter kan de även i nödfall äta avfall eller djurfoder.
Äter gärna: Rivet äpple, rivet päron, rönnbär, oxelbär, biggaråer, russin, havregryn, cocosflingor, torkade mjölmaskar, havre, vit hirs, krossade hampfrön, hackade skalade solrosfrön, krossad talgboll
Gulsparven söker föda på marken och födan består till övervägande delen av frön. De vill ha oljerika fröer och de vanligaste växterna de gillar är brännässla, trampört, våtarv, röllika och svinmålla. Gräsen är även viktiga, spannmål utgör en betydande del av maten som de äter under höst och vintertid. De gillar havre och vete framför korn. Under häckningstiden tar den även insekter och de äter även mask och andra smådjur. När de inte häckar födosöker de i grupp, det kommer det flockar av gulsparvar, väldigt stora flockar där även finkar kan hänga på.
Enklaste sättet att stödmata gulsparvar är att vintertid skotta upp några m2 markyta som man strör ut foder på. Det kan man göra i anknytning till där man matar andra fåglar. Man kan även strö ut maten på andra ytor som stigar, i djup snö försvinner det viktiga fodret. Gulsparven söker enbart mat på marken, de kan även tycka om havrekärvar som du hänger ovanför marknivån. De gillar inte solrosfrön om de inte är skalade och hackade i småbitar. De vill ha åkerfrön som är en mix av säd och små ogräsfrön. Det är viktigt av hygienskäl att variera platsen där du strör ut foder så att det inte blir smittorisk.
Äter gärna: åkerfrön, havre, vete, brödbitar, kokt osaltat ris, hackade solrosfrön, hirs och raps
Grönsiskorna kommer för det mest i en flock, de både hörs och syns. Det är en mycket livlig liten fågel som pratar samtidigt som de söker föda. Grönsiskan är en mycket liten fink som är ca 12-13 cm. Vissa vintrar finns det mycket gott om dem, andra ser man dem inte alls. De flesta av dem flyttar ned till Europa där det är varmare under vintern och återvänder till oss i mars-april. De är rätt så oskygga inför människor!
Under den kalla årstiden här äter den mest frön från lövträd och barrträd, främst björk och alfrön, de äter även frön av örter och gräs och till viss del även insekter. De äter även knoppar och enbär. De kan även dryga ut sin vanliga kost genom att plocka bladlöss. Man kan ofta se grönsiskor som klänger i kärrtistlar och i maskrosor.
Äter gärna: hackade solroskärnor och mindre bitar av torkade mjölmaskar
Bofinken är en rätt stor fink, i jämförelse lika stor som en gråsparv men den är slankare och ger ett graciöst intryck. Under slutet av mars kommer det stora flockar med bofinkar till Sverige och hanarna sjunger väldigt högt för att tilldra sig honor. När man ser dem på marken flyger den i bågar och nickar i takt med att vrida på huvudet. Den hoppar oftast i utkanten av matningen och på säkra platser som under buskar och träd.
Den är ganska orädd och pigg och en av de vanligaste fåglarna som sjunger för oss i trädgården.
Bofinken äter bär, insekter och frön i naturen. Den har en väldigt kraftig näbb och kan öppna även hårda skal för att få fram frön. Ungarna matas med larver och insekter.
Äter gärna: solrosfrön, raps, åkerfrön, ost, bröd. linfrö
Grönfinkar brukar vi ha många av på Grantorp. Plötsligt över natten dyker ett helt gäng upp kring fågelmatarna. Det är en vanlig gäst på fågelborden. Hanarna är mer färgstarka än honorna som går mera i gråbrunt. Hanen lockar till sig honorna genom att sjunga vackert och det liknar en kanariefågels sång. . Utanför häckningstiderna kan grönfinkarna bilda stora flockar, ibland med sparvar och andra finkar. Tyvärr är det vanligt att de kan bli drabbad av den smittsamma och dödliga sjukdomen gulknopp, och om man uppmärksammar en sjuk fågel bör man göra ett uppehåll i sin fågelmatning för att inte sprida sjukdomar vidare.
I naturen äter de främst späda knoppar, bär och frön. De äter även insekter och när de matar ungarna är det främst med insekter. De äldre fåglarna äter mest frön vid fågelbordet och de kan ge ungarna uppmjukade frön. Även om de blir stödmatade är det många som lämnar Sverige för att flyga ned till Nordtyskland under vinterhalvåret.
Under häckningen kan hanen visa upp en elegant sångflykt, och då kan sången likna en kanariefågelns drillar.
Äter gärna: solrosfrön, hampfrön, raps, torkade mjölmaskar, linfrö
Domherrarna lyser verkligen upp kring fågelbordet och särskilt vintertid där de framträdande hanarna visar upp sin röda prakt. Hanarna är färgade i rött på huvudet sidor och på bröstkorgen. Honan är lite mer anspråkslös till sitt utseende och man ser dem ofta komma flygande parvis. Hanarna har inte revir så när de sjunger utan när de lockar på sina honor låter de nästan lite sorgsna när de visslar. Domherren har en mycket tjock näbb och de äter ofta frön knoppar och bär bl a rönnbär, späda blad och insekter. På våren kan de knipsa av både knoppar och årsskott av framför allt päronträd och plommon. De gillar också frusna frukter. Under hösten kan de äta rönnbärskärnor, frön av ask och syren och enbär.
Äter gärna: Solrosfrön, hampfrön, raps, rivna äpplen, ost
Blåmesen är en liten rackare som är uppmärksam. Det är nästan alltid den första mesen som hittar fram till utlagd mat. Den är lite lik talgoxen i både beteende och utseende men saknar några detaljer som det svarta bröstbandet. Blåmesen är väldigt skicklig på att söka föda. Den kan klamra sig fast i vilka positioner som helst och kan även hänga upp och ned när den söker efter mat. Det är en liten mes och den ser nästan halslös ut så att det runda huvudet sitter nedtryckt på kroppen. Den är mellan 10-12 cm lång.
Huvudkonkurrenten om både föda och holkar är talgoxen så om man ska locka blåmesen till att bosätta sig i en upphängd holk kan man med fördel göra en inflygningsöppning mellan 26 till 28 milimeter i diameter för att utesluta talgoxen. Under perioden då den häckar och även under uppfödningen av ungarna äter den främst olika insekter och spindlar. Senare på året på hösten och under vintern ökar betydelsen av fröer och fett som talg. Blåmesens föda utgörs till 80 procent av animalisk föda. De äter inte bara fjärilar utan bladlöss är ett bra byte året om. De knaprar även i sig steklar och skalbaggar med god aptit. Bokollon, ekollon och kastanjer och frön från olika barr- och lövträd utgör en stor del av kosten. På hösten äter den gärna både bär och frukt. Blåmesen tillbringar större delen av den ljusa delen av dyget med födosök och den är duktig på det med! På vintern ansluter sig ofta blåmesar till större grupper med andra mesar där även nötväckor och trädkrypare kan ingå. De är liksom talgoxen ofta dominant gentemot andra fåglar. Många blåmesar får ett kort liv då de faller offer för sparvhöken.
Äter gärna: jordnötter, solrosfrön, talg, ister, späck, kokosfett, fettkakor, mandel, talgbollar mm
Sädesärlan är slank och vippar ständigt på sin stjärt, upp och ned. Man känner alltid igen den relativt stora men slanka fågeln när den kommer tillbaka till Sverige i slutet av mars eller i början av april. Den har en kort säsong i Sverige då den flyttar i september men under sommaren äter den mycket flugor, skalbaggar, små sniglar, trollsländor, maskar och larver. Den äter främst insekter och är vanlig på åkerlandskap då den följer efter traktorer som plöjer åkrarna eftersom maskar och småkryp kommer upp ur marken.
Äter gärna: torkade mjölmaskar, ost, fint hackade solrosfrökärnor
Sidensvansen är en av mina favoritfåglar, kanske för att de sjunger så vackert, ofta kommer en hel flock med sidensvansar och sätter sig i rönnbärsträden och deras sång är mjukt och lite klockliknande, de rullar fram det, sirrrr, sirrrr, som silverklockor. Det är många som fryser ned rönnbär bara för att kunna mata enstaka övervintrande sidensvansar som ibland stannar om det är gott om bär och äpplen. Det är en rätt stor fågel som är 18-21 cm lång.
Sidensvansen äter främst insekter under tiden som de häckar, gärna myggor och bäcksländor, men under vintern livnär de sig på bär och frukt som hagtorn, äpplen, päron och favoriten rönnbär.
Äter gärna: äpplen, päron, rönnbär, russin, hackade solroskärnor
Rödhaken är så oerhört näpen och fin, den är knubbig, ungefär 12-14 cm lång, och huvudet är stort och ser nästan ut att sakna hals. De små pepparkornsögonen glittrar riktigt och den är färgstark och fotoqenique med orangefärgat bröst och ansikte.
Det är en av de mest orädda fåglarna och är alltid uppmärksam om man gräver i rabatten, det kan ju komma upp en daggmask! Den är huvudsakligen en insektsätare som mumsar på både larver och fullvuxna insekter som spindlar och maskar. Vintertid går den över till bär och frukt. Den kvittrar verkligen under häckningssäsongen, sjunger ofta på kvällarna och ibland in på natten med. Det låter som en porlande bäck och det är fantastiskt att en så liten fågel kan åstadkomma så mycket ljud. När de andra fåglarna sover kan den knata runt på backen i skenet av ljuslyktor och jaga insekter.
Det är en flyttfågel som kommer i slutet av mars eller i början av april, sedan spenderar den sommaren här och lämnar oss i september till november för trakterna runt Medelhavet och ända bort till Nordafrika. Rödhakehanar är rätt aggressiva kring sitt revir och kan attackera utan pardon om de ser en anan hane i reviret. De äter gärna på marken.
Äter gärna: frukt, bär, äpplen, bananer, brödsmulor, söndersmulat hårdkokt ägg, havregryn, pannkaka, torkade mjölmaskar
Tofsmesen är 12 cm. Tofsen särskiljer den ifrån andra mesar. Det är inte en så vanlig gäst på fågelborden men vi som bor i skogen har den ofta på besök. Den trivs bra i djup barrskog! Under sommaren äter den främst insekter, larver, puppor och spindlar som den letar upp både i träden och på marken. De tycker om fjärilslarver. Under hösten övergår den till att äta främst frön och likt andra mesarter hamstrar den förråd för vintern. De samlar främst granfrön i skogen och den är ofta vid fågelbordet för att hamstra och kan ägna hela dagen åt att flyga fram och tillbaka för att hämta mera.
Tofsmesen gömmer sin mat på själva grenarna genom att använda saliv för att limma fast den vid grenen. När de gör det hänger de ofta upp och ned eller vid sidan om grenen. De gömmer sin mat genom att de täcker över den med en liten bit lav. Eftersom de är så duktiga på att hamstra är de en bra överlevare för att övervintra i vårt kalla land och de är här året om.
Under vintern bildar den ofta flock med andra mesar i en stor blandad flock.
Äter gärna: talg, solrosfrön, jordnötter, mandel, talgbollar
Steglits är en färgstark fågel som är lätt att känna igen. Den är röd närmast näbben, har gula vingband och är vit vid stjärtroten. Året runt kan man se hela sällskap med steglitser som pillar fram frön av tistlar eller kardborre vid vägkanterna. De ser ut som små akrobater. När de har ungar matas de med insekter, det är vanligt att föräldrarna fångar bladlöss till dem. På vintern kan otröskade fält med raps locka till sig stora flockar med hundratals individer. Framåt hösten samlas oftast steglitsen i mindre flockar. För att hjälpa steglitsen kan man sätta upp holkar och de vill ha ett lite mindre ingångshål än talgoxen. De flyttar helst in om hålets diameter är 25-28 mm. Man lockar inte fram steglits med solrosfrön eller nötter utan prova att sätta ut de allra minsta fröerna för att få dem in i din trädgård.
Äter gärna: vildfågelfrö, burfågelfrö som kanareifrön, linfrö, hirs, rapsfrön.
Svartmesen är så betagande liten i storleken. Den är bara 11 cm och är den minsta av våra mesar. Den är lätt att känna igen eftersom den har ett svartvitt huvud och två vita vingband som skiljer dem ifrån titorna. Den trivs bäst i barrskog och just i grantopparna. Den tycker mycket om granfrön, men den är ofta beroende av granens frön, och om det inte är så mycket kottar vissa år kan den dra söderut i stora flockar för att hitta föda. De som stannar är då samlade i en flock med andra mesar.
Eftersom många mesar lägger upp sina förråd inför vintern har de börjat redan tidigt under sommaren att pilla in överskottsmaten i springor i barken, mellan barr och i andra flikar på träden. Det är många mesar som inte hittar tillbaka till sitt förråd utan då alla individer av samma art gömmer sina förråd på samma sätt är det flera som har glädje av de hamstrade förråden. Små mesar har under vintern hårda levnadsvillkor och är ofta hjälpta av energifyllda fetter.
Äter gärna: jordnötter, solroskärnor, rapsfrön, talg, fettkakor, talgbollar
En av de mest exotiska och vackra fåglarna. Rödstjärten är en livlig med något skygg liten (14 cm) fågel med en tegelröd vibrerande stjärt. När den sitter still darrar stjärten oavbrutet och ger ett lite ryckigt och nervöst intryck. Hannen är väldigt färggrann och fin under häckningstiden med vit panna, grå mantel och svart strupe. Undersidan och stjärten är rostbrun. Honan är mer brunaktig och lite oansenlig. Den äter i huvudsak insekter men även bär. Ungarna uppföds endast på insektslarver. Den har en vass svart näbb vilket är typiskt för de insektsätande fåglarna och graciösa svarta ben. De äter mest mat på marken men de kan även fånga insekter i luften. Det är ett skådespel att se dem snappa efter insekter då den flyger med snabba vingslag. Rödstjärten är en vanlig besökare i fågelholkarna. Äggen är jättefina och går i turkost/grönt. Göken väljer ofta att lägga ägg i deras bon. Rödstjärten vill ha holkar med stora ingångshål. De bygger botet med torrt gräs, gamla torra löv, mosa och är tacksam för utlagt hund eller katthår.
I augusti flyttar rödstjärten vidare söderut till savanner och buskskog tvärs över Afrika lite söder om Sahara.
Europas största finkfågel. Stenknäcken ser mycket intressant ut med sin breda stora näbb. Näbben är så kraftig att den kan användas till att knäcka körsbärskärnor. Den är inte så vanlig att se sommartid även om de som har flyttat under vintern kommer hem i april-maj. Lite senare på hösten kan den besöka fågelborden innan den flyttar ned till Mellaneuropa i augusti-november beroende på mattillgång. Några övervintrar i Finland, särskilt om det är ett gott häggbärsår. Stenknäck är en fridsam och lite sävlig fågel som är förhållandevis skygg.
Den äter frön från buskar och träd och även knoppar.
Äter gärna: solroskärnor, hampafrön
Något man själv kan göra för att förbättra fåglarnas situation och se till att de har mycket att äta på din tomt är att plantera växter. Ju fler olika växtarter du har möjlighet att plantera desto flera olika arter kommer trivas hos dig.
Buskrosor som kan få bladlöss och röda nypon på hösten kommer tilldra sig både insekts- och fröätare. Buskar och träd som får bär, som oxel, rönn, berberis och fläder kommer du upptäcka att sidensvansarna och trastarna kommer att uppskatta. Stenknäcken är duktig på att knäcka kärnor från plommon och körsbär.
Buskage och täta häckar av hagtorn, barrväxter och rododendron ger små fåglar skydd från kylan och kan ge boplatser. Om du inte städar trädgården så noga utan låter perenner och vildblommor vissna och stå kvar över vintern kommer fåglarna att hitta näring i dess fröer.
Glöm inte att sätta upp holkar och ge fåglarna bomaterial de kan hämta lätttillgängligt.
Hoppas att den här guiden om våra trädgårdsfåglar har gett dig inspiration och kunskap att utfodra dem!